Vända tanken. Igen!

I lördags såg vi på tv på komikern David Batra och hans ganska långa föreställning. Han var väldigt bra. Jag skrattade högt flera gånger. Men det som grep mig var hans berättelse om hur han för något år sedan hade fått akut tinnitus och någon mer diagnos kring sitt ena öra. Det var plågsamt och han hade väldigt ont. Beskrev hur det blev värre och värre, han stod inte ut med ljud någonstans. När han uppträdde fick han ha öronproppar för att stå ut.
   Så en kväll sitter han med sin lilla dotter och hon är högljudd. Han ber henne vara lite tystare för att "pappa får så ont i öronen annars". Hon tittar storögt på honom och frågar om "öronen sagt det till honom". Den kommentaren fick honom att börja tänka på sin åkomma på ett helt annat sätt. Han började tänka att varje gång det skar och sved i öronen så tänkte han - jag kan höra, va bra. Mina öron talar om det och att det nu är för högt ljud. Han vande sig vid att tänka helt annorlunda och se det som ett meddelande till sig själv. När han efter ett år kunde ta bort sina öronproppar när han uppträdde så kändes det logiskt och nu tänkte han aldrig på det sa han, han hade fått hjälp från en högst oväntad person, sin lilla dotter.
   Det blev helt tyst när han hade berättat det här, jag tyckte det var så underbara reflektioner kring det här att återigen, vända sin tanke. Och vad det gör med oss. Sedan skojade han till det lite efter det men för mig var det den absoluta behållningen av föreställnigen.

Kan inte låta bli att tänka på hur jag själv närmar mig saker idag. Jag försöker alltid att tänka på ett annat sätt, det funkar oftast. Inte alltid. Men det gör stor skillnad i det stora hela. Och när jag idag gör min padmasana, hellotus så känner jag höften men jag har absolut inte mitt fokus där och det mina vänner - det gör all skillnad i världen!

Du ser bara det du kan se

Man kan bara se så  mycket av en asana som man kan se. Det låter ju självklart eller hur? Eller att man ser det man tror att man ser. Det är lite annorlunda. I hathayogan finns det inbyggt ett slags system kan man säga. Att man bara ser så mycket av en asana som man ska utföra. Som man klarar och inte skadar sig i. Min lärare Zhander har pratat om det flera gånger. Jag har insett att det ligger till exakt så. Men det tar tid ibland att inse att man faktiskt inte sett allt som man tror att man har.
   För någon vecka sedan visade jag en asana i alla mina fyra grupper. Det är sällan det sammanfaller så men då blev det så. Jag visade också varifrån på kroppen som man drar sitt andetag. Det vill säga, man andas ju med lungorna och via näsan, men varifrån dras andetaget? Jag har sett det demonstreras på olika ställen, knappt så jag trott på vad jag sett. Nu har jag känt det i min egen kropp. Att jag automatiskt flyttar platsen jag drar mitt andetag från eller via. Att i höftöppnarna faktiskt lägga andetaget i höften gör stor skillnad. Att i framåtböjen andas från ländryggen kan skapa mycket större tolerans om man tycker att det är obehagligt att sitta framåt och där inandningen automatiskt blir kortare. Jag vet inte om du är bekant med detta men det är fantastiskt.
   Jag visade i prasarittha padottanasana hur man kan andas via sina sittben, att flytta andetaget till hela bäckenregionen. Jag kände det. En del såg det. En del såg inget av det jag visade. Det blev mest lite flummigt för dem tror jag. Och ja, de var inte där ännu. Det vill säga, deras yogasteg är någon annanstans. Och när de tar sig vidare så kommer de att se det. Det mest utmärkande var de elever som  gått länge hos mig. De såg det direkt. Det blev många wow och aha där. Så olika kan det alltså vara. Det betyder ju inte att någon är sämre eller bättre. Det betyder bara att ju längre du tränger in i yogans kunskap, ju mer kommer att uppenbaras för dig. För att du tagit dig dit. Ingen snabbhet, ingen quick fix. Samma är det med min lärares bok som jag lade upp på Instagram idag, den boken har jag läst många gånger. Första gången med en känsla av besvikelse. Nu är den en källa till glädje. För att jag faktiskt förstår vad jag läser och att mycket som jag inte förstått är glasklart. Det är ganska fantastiskt och visar än en gång storheten i detta system. 

Tänk på vad du önskar

Påsken. Den flyter fram och vi jobbar lite i trädgården, umgås med familjen och ja, bara har det skönt helt enkelt. Igår var det "blood moon", månförmörkelse när månen kan bli röd. Det var egentligen inte synligt från vår del av världen men när det sker så kan stora förändringar bryta igenom,  på det personliga planet. Förr ryckte jag på axlarna åt sådan "information" som jag gärna satte inom citationstecken. Ju mer jag yogar och ju mer jag färdas inåt så inser jag att mikrokosmos också hänger ihop med makrokosmos. Naturligtvis. Planeterna påverkar oss också. Saker jag tyckt varit flummigt har fått andra dimensioner och betydelser för mig. Helt enkelt.

Jag går till sängs med känslan av ett litet fnitter i kroppen. Tänk om jag får en insikt! Vaknar 01.30 av att jag tänker på olika skeenden i min närhet och relationer. Och då, som att dra undan en slöja eller draperi så ser jag hela bilden. Jag menar hela kaleidoskåpet av vad som hänger ihop med vad. Nätet. Sammanhangen. Jag ser hur tydligt som helst hur vissa relationer hänger ihop med andra. Jag ser delar av mitt liv glimta förbi och allt är tydligt och klart. Jag är vaken i 3 timmar och tar emot. Jag känner mig lycklig för jag inser saker. För min egen del. Men hur tydligt allt hänger ihop. Vi kan inte avsäga oss några sammanhang som vi befinner oss i, de finns där av en orsak. Vi kan inte låta bli att agera för själva låta-bliandet är också att agera. Alltså. Än en gång. Välj aktivt. Välj det som du önskar och det du tror på. Oavsett vad andra säger. Oavsett hur konstigt det verkar. I ditt inre vet du med säkerhet det som är helt sant för dig. Låt din inre guide vägleda dig. Släpp taget om gamla mönster och trassel. Inse att allt inte handlar om dig även om du är huvudpersonen i ditt liv. Inse att du också är här med andra som hänger ihop med dig av olika anledningar. Ha din rygg fri. Du vet aldrig när det är dags för dig att gå vidare i nästa dimension. Känn att du är fri i stunden för att kunna färdas fritt.
   Vaknar groggy och med en enorm baksmälla. För det går inte att undkomma känslan av hang over. I hela mitt sinne. I min kropp. Jag är gråtmild och allt jag såg och tänkte inatt har en grå slöja över sig. Jag kan inte formulera mig. Jag kan inte sätta ord på allt. För första gången inser jag att allt verkligen inte går att beskriva med ord. Att jag färdas i något ordlöst och är både tacksam och känner en ödslighet inombords. Var försiktig med vad du önskar - det måste vara sensmoralen på ett plan. På ett annat, djup tacksamhet över att "veta" att inget tar slut utan att allt bara ändrar form. Känner du igen dig? Det här med att insikter dimper ner i dig? Och att det tar så mycket energi att processa det hela?

Rymden inuti

Insikter kommer när man minst tänker sig det. Förstås :) Ligger och försöker sova. Vi jobbar konstant på huset med en mängd saker, målar och fixar och det är härligt. Men nya muskler gör sig påminda i kroppen. Det är när jag ligger ner med slutna ögon och känner min kropp gå ner i varv och slappna av, som det lyser upp innanför mina ögonlock. Plötsligt. Det blir dagsljust med en djupblå nyans. Mitt där i mörkret i sovrummet är det som om någon tänt en lampa. INNANFÖR mina ögon. Det har hänt några gånger tidigare. Då har jag blivit så paff att jag öppnat ögonen och det har varit kolsvart i rummet. Och ljuset har försvunnit när jag slutit ögonlocken igen... Den här gången är jag beredd fast oförberedd ändå. Men jag öppnar inte ögonen. Jag ligger och tittar på något vackert blått som är som rymden. Rymden inuti. Har du känt något sådant? Någon gång? För det är hisnande. Och jag inser med knivskarp skärpa att jag absolut inte är ensam. Någonsin. Att jag finns i ett sammanhang som också är ditt. Insikten av litenhet men samtidigt en känsla av tillhörighet - den är ljus. Helt enkelt. Och blå. Och det är som en present. En gåva inifrån fast utifrån. Förstår du mig?

Bilden har jag lånat här: http://www.alltomvetenskap.se/

Lutar mig mot mig själv

Sakta men säkert lägger sig svullnaden. Den är inte helt borta, men jag tror att min peak var igår med översvullna fötter och knän. Fingrarna som prinskorvar och nacken stel och märklig. För säkerhets skull och lite för att jag blev lite rädd gick jag till C igen som kollade mina pulsar. Långt prat i hans hus med stort lugn. Insikter som slog ner inuti som ett fyrverkeri. Och jag är på rätt väg! Inom alternativmedicinen är det nästan mer regel än undantag att det blir sämre innan det blir bättre. Men när man varit veteran i den branschen och gått på många olika sorters behandlingar - som jag faktiskt har gjort - blir det kanske lättare så att man tror att man är över det stadiet :) MEN jag är snart igenom. Den här gången... Har haft några riktigt stretande och obekväma morgonpass. Med Z:s mail från andra sidan jorden har jag fortsatt med min yoga. Precis som den ska vara. Men inte pressat, som Z betonar, men det går inte att forcera när knäna är som två bollar. Går liksom inte att böja riktigt då... Två guider. Så rik jag är! Och att jag vågar. Min största vinst i det här är nog tilltron till min egen förmåga. I min egen kropp. Och gråten som ett brev på posten...förlikar mig med det. För jag hör C säga att för varje nivå man kliver till blir det inte enklare. Och vi har alla så mycket att rensa ut, vare sig vi gör det eller inte. Och jag blir tacksam. För att jag vågar gråta morgon efter morgon. När det kommer. För att jag vågar ha ont och vara svullen. Och att egenträningen är yogan. Efter snart 10 år så är min största insikt att det är så. Hade aldrig hittat hit utan min egenträning. Utan att tillhöra en grupp. Utan att luta mig mot någon varje vecka. Att luta sig mot sig själv - svårt - jobbigt och så skönt. Ingen genväg! Man måste dit om man vill vidare. Min fulla övertygelse. Vill man ha mer av fysisk träning och något slags må bra via yogan, då är det en sak. Men som Z sa i Serbien vill ni vidare; rannsaka er själva varför ni yogar. Och vart ni strävar på den vägen. Och var ni befinner er nu. Och jag vågar lita till mig själv och min kropps förmåga. Lutar mig mot mig!