Hopphjärta

Var hos doktorn häromdagen, fick en bra nyhet och en undersökning.  Jag har haft hjärtklappning som känns som om hjärtat verkligen ska hoppa ur bröstkorgen. Hjärtslagen slår hårt och upp i halsen, ner i magen. Rätt som det är och när som helst. Utan koppling till situationen. Min familj har en dyster hjärthistoria. Båda mina föräldrar dog i hjärtinfarkt, även om de hade andra sjukdomar också. Min storebror dog av ett aneurysm som brast ovanför hjärtat, ett slags åderbråck som kan sitta var som helst i kroppen och som man är född med. Min lillebror opererades vid 9 års ålder för en förträning i aortan, precis ovanför hjärtat. På något vis är hjärtat i centrum hos oss. Mitt hjärtas EKG var som ett skolboksexempel som läkaren sa, men faktum kvarstår - ibland slår det så hårt att jag blir häpen och lite oroad. Nej, det har ingen koppling till ansträngning eller ångest på något sätt. Min sköldkörtel har varit förstorad sedan 2001. Den har en nyckelfunktion i kroppen och bland hormoner. Det vet jag. Det har tagits många prover på den och på blodet. Man säger att den "bara" är förstorad och inte har påverkat något. Jag tror att det är så att kroppen är så finstämd att den visst har påverkat, men kanske inte i tillräcklig grad för att ge utslag på proverna. Jag har också yogan som hela tiden balanserar. Jag har en yogalärare som såg det direkt allra första gången jag gick kurs för honom och jag har en indisk ayurvedaläkare som också har behandlat den. Och faktum är att förstoringen har krympt, avsevärt, sedan Indien. Det är en av anledningarna till att jag reser dit igen i vinter. Men nu, hjärtklappningen har funnits där länge, men det är som jag inte velat det, inte lyssnat inåt. Vet inte om ni läst böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang? Böcker som både barnen och vi har älskat. Där finns det ett kapitel om ett hopphjärta, som visar sig vara en väckarklocka under tröjan :) Tänker på det när jag funderar över mitt hjärta. Hopphjärta. Inser att för mig är det mycket mer än en muskel. Det är mitt känslomässiga centrum i kroppen. Och tänker som Janesh Vaidya skriver - där lägger vi känslor och emotioner. Kanske har min arbetsbelastning på jobbet gjort att kroppen inte riktigt hänger med eller vill. Ni vet ju att jag jobbar för att ta mig vidare och jobba mer med det jag brinner för. Men vägen dit är lite krokig. Nu ska jag få göra en undersökning där man bär en dosa som registrerar hjärtats slag ett helt dygn. Det känns bra. Kanske blir det också ett ultraljud av hjärtat. Och så blodprover förstås. Om det nu är sköldkörteln som ger sig till känna. Hursom, jag har valt att ta mig själv på allvar även här och det känns bra. Som en extra krydda blev jag sjuk igen. Förkyld och ont överallt. Trots allt som ska ske de här sista dagarna på veckan i jobbet, har jag valt att vara hemma. För att verkligen vila. Så jag vilar. Känner av mitt hopphjärta då och då och gör min yoga. Försöker landa i att det förmodligen inte är något alarmerande. Men det är skönt att få det undersökt. Skönt att lyssna på sin egen kropp hela vägen.