Ibland är det svårt att beskriva. Den där inre resan, stigen, bergsklättringen. Men just nu försöker jag. Befinner mig på en platå. Stundtals är jag bara som ett skal. Bara. Har lämnat mycket bråte som funnits inuti. Så att skalet är kvar men inte det andra. Som en transformation. Men allt det nya tar så lite plats. Det blir luftigt. Men samtidigt känns det tomt. Och lite skrämmande på något vis. Har hundra ifrågasättanden. Allt samtidigt. Och jag ställer mig all världens frågor. Existentiella. Vardagliga. Konkreta. Abstrakta. Tillvarons småheter och storheter. Och allt ihopbakat i ett stort nystan där jag inte riktigt har en ände att dra i. Lite skraj också att om jag drar då följer allt med. Samtidigt. Tomheten. Och något ljust men utan form. Ett slags skal som håller ihop det som är jag. Låter det knepigt? Förstår du hur jag menar? Ända sedan min Indienvistelse har den här känslan av att vara jag, hängt ihop med det här. Det hände mycket där. Och jag ska dit igen, som ni vet. Men ändå. Det där skalet, det är på något sätt genomsläppligt för allt möjligt. För energi att ta sig ut och in. För vissa delar. Känslor och emotioner försöker jag titta på och inte dras med i eller dra in i skalet. Lika lite nu som tidigare är jag mina känslor. Jag har en slags form där det är lite tomt just nu. Men annat formeras. Transformeras. Yogas. Småheter och storheter i mitt skal. Kan du känna igen det?
Jag brukar inte kommentera men idag vill jag det. Det du sätter ord på är egentligen det där som det inte går att sätta ord på tycker jag. Men det gör du fint. Tack och kram från Emma
SvaraRaderaDet här är såå svårt att beskriva med ord.... men jag känner igen mig. Det gör jag... Anneli
SvaraRaderaEmma säger det så bra, att du faktiskt lyckas sätta ord på något som är ganska svårt. Jag känner igen det. Absolut. Men att få ner något beskrivande i skrift går inte. Åtminstone just nu.
SvaraRaderaJag ser väldigt mycket fram emot att få höra om din upplevelse från Indien efter att du varit där. :)
Stor varm kram!
Jag hittar inga vettiga ord att kommentera med, men jag säger som finingarna här ovan att du satt ord på något väldigt svårförklarat. Känner igen mej gör jag också. Massor.
SvaraRaderaSat Nam
o jag jag känner igen. du beskriver så bra..
SvaraRaderakramar mot helgen, Lycke
Alla har sin upplevelse. Men när jag läste det här kände jag igen mig på pricken. Vet inte riktigt när resan började på allvar? Kanske under sorgbearbetningen i våras..? Har heller ingen aning om vart det tar vägen, eller om jag ens gillar det. Men rsan har börjat, there's no turning back. Spännande. Tomt. Lugnt. Ibland tvivel. Och så stunder av självklar glädje.
SvaraRadera