Att leva som man lär

Finns det något svårare än att leva som man lär? Jag menar att verkligen göra det. Det är så lätt att tycka saker. Det är så lätt att ha åsikter om allt mellan himmel och jord. Eller kanske bara åsikter om det som känns rätt och riktigt för en själv. Men åsikter har vi. Vare sig vi uttalar dem eller inte. Det kommer man inte undan. Sedan är det vissa som är viktigare förstås.
   Jag har skrivit många gånger om att jag har svårt för den ensidiga bilden av yogautövare. De bilder som finns i flöden och i yogatidningar. Kanske framför allt i yogatidningar. Utöver all reklam som finns i dessa produkter. Att vi ser vita smala människor som utövar yoga. Och oftast någon slags akrobatisk variant. Jag vill stävja det. Eller jag vill visa andra också. För mig känns det viktigt att det finns bilder på alla former av både yoga, kroppar och i alla färger.
   Så blev jag fotograferad för ett reportage som kommer i vår någon gång för en veckotidning. Och de ville förutom porträtt och hemmabilder ha några bilder på yogapositioner. Jag övervägde länge med mig själv. Vill jag vara med? Ja jag vill ju föra ut min varsamhetsmission kring yogan. Men det finns ju övningar som inte är komplicerade att utföra men som gör gott. Så jag sa ja. Och det var min man som fotograferade. Inget krångligt. Jag är ju van på det sättet att bli avbildad. Men när jag såg bilderna. När jag ser min lilla bullmage, stora bröst och att jag inte har en platt core. Då hände något. Jag har ju undervisat i många år och har verkligen inget problem i yogasalen med detta. Men. Ska jag verkligen se ut sådär på bild? Ska ja låta andra titta på min kropp, även om jag har yogakläder och även om jag inte gör min egen hjärtinnerliga yoga på bilderna? Ja. Där kom chansen att få leva som jag lär. För om jag inte vågar visa min kropp men tycker att alla former ska få finnas, hur blir det då? Så ja. Jag är helt oretuscherad och jag erövrar en liten liten liten bit av en yogabild som är alltför dominerande idag. Jag får inte publicera någon bild innan de går i tryck men sedan lovar jag att jag ska visa mig även här.

Bara att tugga i sig. Alla former måste få finnas. Yogan är till för alla. ALLA.

Varje bildruta

Pappa var elitgymnast

Som jag aldrig sett mamma tidigare

Söndagen var en ren orgie i ösregn. Det verkar ha varit så över hela landet. Jag vaknade av ett hysteriskt trummande på taket och sedan svepte regnridåerna fram och dränkte allt i trädgården för en stund. Och så regnade det. Oupphörligt. Inget att göra åt. Jag hade en nostalgisk dag och hemföll åt att frossa i bilder. Att vara gift med en fotograf och att själv vara road av att fotografera, ja det har gjort att vi har haft hur mycket pappersbilder som helst. Men inte de sista 8 åren faktiskt sedan den digitala revolutionen var ett faktum och pappersbilderna försvann. Men innan dess. Jag har gjort ett tjugotal album till oss, sedan vårt liv startade tillsammans. Och barnen har var och en också fått ett femtontal egna album. Man kan ju undra vad allt detta står för. Ett tag kände jag mig jobbig, som om jag var tvungen inför mig själv att dokumentera något. Men idag är jag så glad att jag lagt ned alla dessa timmar på album, klippa och klistra. Långt innan något som kallas scrap booking startade. I hela mitt liv har jag klippt, klistrat och sparat. Självklart inte allt men en hel del. Och mycket mer än de flesta. Min pappa var likadan. Han tog bilder och framkallade i en garderob hemma. Och då var filmen dyr, han skrev upp exponeringar på varje filmruta. Varje bildruta. Det går inte att föreställa sig det nästan idag.
   Och när jag bläddrar och letar så hittar jag riktigt gamla bilder på mina föräldrar, när de var unga och inte så länge hade varit ett par. Jag blev helt kär i de två foton som jag delar här. Och när jag såg alla bilder på dem, på mig som liten och så vidare så inser jag att de hade en kärlek tillsammans. De var så olika och kanske träffades när de var för unga, mamma var bara 15 år. Det jag kommer ihåg mest är två människor som var väldigt olika varandra hade och liksom tappat energin längs vägen. Det var så upplyftande att faktiskt se de här gamla bilderna och då tänkte jag för mig själv - mina barn kommer att vara glada åt alla dessa album de fått släpa med sig när de flyttat. Någon dag, när jag inte är kvar så sitter de en regnig söndag och inser att det är en bildskatt de har i sitt knä.

 Hur tänker du med bilder? Sparar du några i pappersformat eller är allt digitalt för dig? Jag har faktiskt tänkt att jag ska framkalla lite bilder från mannens och mitt liv och fortsätta som jag gjorde tidigare. Jag blev inspirerad och glad.

Ljusa bilder

www.danlindberg.nu

Kreativiteten blomstrar. Plötsligt känns allt lätt igen även om jag fortfarande är trött och långsam så är det som idéer, tankar och önskningar tar en ny riktning. Jag vet att jag tagit tuffa beslut den här terminen. Jag vet att jag tagit ut mig, på gränsen till att inte må helt bra. Jag vet att jag ska vila och yoga när jag orkar och när det är rätt. Hela vägen inifrån och ut. Då kliver min längtan efter annan kreativitet fram. Längtar efter att rita. Måla. Stort. Blött som i akvarellmålningar med blött på blött. Och min krokilängtan måste jag nog snart göra något av. Men vi målar liksom med bilder min man och jag - med foton och tankar som jag vill få i bild. Det är härligt att göra det och veta att jag har en oerhört kunnig och erfaren fotograf vid min sida. Men jag vill fotografera själv också. Har tankar på olika serier jag vill fotografera i yogan. Och det ska bli av. Tills dess bjuder jag på såhär fjärde advent på lite ljusa bilder och hoppas ni känner det jag velat fångat.

Större än själva bilden

Naturen är mäktig. Vi är en del av den. Vi glömmer det för ofta. Djuren är viktiga. Precis som oss. Sida vid sida. Egentligen. Vi glömmer det också. Var i Stockholm i helgen och såg en fantastisk fotouställning på Fotografiska muséet. Det finns fler utställningar där förstås, men vi fastnar för Nick Brandts enorma bilder på elefanter, giraffer, lejon och människor. Enorma. På flera sätt. Till formatet. Men också till vad jag ser. Jag blir tagen. Nästan så jag känner dofterna och får en känsla av svindel, är jag också där? Bilder när de är som bäst. Förflyttar mitt sinne och får mig att se mer än själva bilden. Som det jag upplever ibland i yogan. Att jag gör något men får tillgång till något mycket större. Förstår du hur jag menar? Större.

Bilden är Nick Brandts på ett lejon innan stormen och jag har lånat den från Fotografiska muséets hemsida, www.fotografiska.se

Burma-bild

Fullmåne. Lite skralt med sömnen. Börjar jobba och korridorerna är tomma, inte många människor här. Grips av en ödslighetskänsla. Det duggregnar och jag ser en man jogga med stela knän. Får en helt fantastisk bild från en vän.

What's so special about this?

This is a picture of a rock formation near a lake in Burma.
The photo can only be taken on a specific day once a year when the sun rays touch the rocks at a certain angle.
Tilt your head to the left and then look at it again.

Did you notice anything different?

Now look, as I turn the whole scene vertical.


Rättså underbart eller hur? En regnig dag som denna...

Berörda betraktare

Att berätta med bilder. Som en fotograf gör. Som vi alla nuförtiden gör. Mer eller mindre. Kanske blir vi för blasé för att bilderna sköljer över oss? Möter oss överallt. Man kan inte låta bli att titta. Men det kanske också gör oss till vanare bildbetraktare? Vi vet när vi ser något extra. Magnifikt. Igår var vi i Stockholm över dagen. 27 grader varmt och det var lätt att få en känsla av att vara i något sydeuropeiskt land. Tog oss till ett ganska nytt museum, Fotografiska - bara huset, platsen i sig var snygg. Och på ett helt våningsplan hittade vi det vi kommit för.

A photographers life 1990 -2005, bilder ur Annie Leibovitz fantastiska bildskatt. Hjärtat öppnade sig. Bröstkorgen sårbar. Nästan som i en bakåtböj... Man kan se bilder av hur många fotografer som helst men det är inte alltid man känner något röra sig inuti. Men nu har jag lite att smälta... En del smärtsamt bra. En bild fick mig att gråta, blodiga fotspår upp längs en vägg från ett trasigt Rwanda...den sa mig mer än något annat. Leibovitz visar en lågmäld kärlek i sina bilder, hon beskrev själv att hon var bättre på att titta än att prata. Kanske är det många som fungerar så? Men värmen gick inte att ta miste på. Jag som länge levt med en fotograf, känner så väl igen serierna från livet i familjen men även de storslagna landskapen. Igenkänning. Kanske är det inte krångligare än så? Att vi gillar det vi känner igen? Att vi delar så mycket som människor? Att vi sedan varsamt leds in i porträtt av olika kända människor, som visar oss en lite annan sida av sig själva. Inte alla, men en hel del av dem. En ung Leonardo di Caprio som har en svan runt halsen. Åh, den är vacker! Men kanske lite märklig... Allt sker i betraktarens öga, jag vet. Men när en människa kan beröra så många betraktare, då måste det handla om att hon har lyckats fånga, det som kan vara så svårt att se. Annars.

Idag är en helt annan dag, det är 15 grader ute, mot hettan igår och jag strosar runt här hemma i ett gammal nattlinne och njuter av det också. Smälter bilderna som jag tog in i mig. Som väckte tankar. Undran. Igenkänning. Tacksamhet. Och en stor värme.

Bilden kommer härifrån http://www.corcoran.org/leibovitz/index.htm

Kringelkrokar

Bilder, bilder, bilder! Allt längtar jag efter att göra. I övermått på något vis :) Jag har tecknat och målat i perioder i mitt liv. Nu är det länge sedan jag gjorde något med händerna. Längtan efter bra papper och vackra vässade pennor sköljde över mig igår. Jag vill rita, teckna, kasta ner linjer i obruten form och förening på ett glassigt tjockt papper. NU. Men jag tittade bara på skrinet. Vet inte vad som tog åt mig, ska jag behöva en startsträcka här också? Tog fram min hyfsat nya kamera och gjorde samma sak. Plötsligt blev det övermäktigt. Vill fotografera. NU. När jag lärde mig framkalla bilder för tusen år sedan blev jag såld. Helt såld på magin som var verklig. Nu, tja, jag har en fotograf i familjen och det kanske gjort att jag inte tagit mina egna bilder på riktigt allvar. Men nu är det något som är på väg - inifrån och ut - och jag längtar efter att fylla mina papper, min kamera, mitt värkande hjärta efter just mina bilder. Pryda min blogg med bilder så att ni kan ta del av mer. Av det jag vill säga. Om ni vill... Hade ingen aning om att jag kände så :) Lustigt ibland, vilka kringelkrokar allt tar. Orden har känts som mina, sedan jag började formulera mig. Det andra, har jag mest sett som förströelse. Men nu finns både en lust och ett allvar för något mer. Håll i er! Jag vill teckna yogan, fotografera vardagen och släppa loss mig själv ordentligt. Kringelkrokar!

Lånat bilden här http://www.fotosidan.se/blogs/vattenspegel/14390.htm