Varje dag

När livet utmanar mig, när jag ställs inför knepiga situationer eller jobbiga känslomässiga delar så har jag min yoga att luta mig mot. Den som stärker det inre, den som gör mig medveten om att jag är oförstörbar inuti. Som vi alla är. Och det är ingen lögn, jag känner det verkligen inuti. Som en ljuspelare rakt igenom hela mig. Det finns inget hokus pokus i detta, ingen hemlig ingrediens mer än att göra. Helt enkelt göra. Hur många gånger tänker vi inte att vi ska göra något och sedan inte gör det man det känns nästan ändå som vi gjort det för att vi tänkt det? Det finns ingen genväg i detta. Och jag ska vara ärlig, jag tror inte att någons kriya, practice eller vad det är du kallar din andliga väg är bättre än någon annan. Alla former har sina för- och nackdelar. Hemligheten ligger i att göra. ATT GÖRA. Och att man håller sig till sin stil.
   Den här pyttipannan som florerar idag, där man ska göra lite kundalini, lite ashtanga, lite yin osv osv den är förödande i det långa loppet. Det är min övertygelse. Nej det är inte fel att testa andra former, men det är just det - testa. Inte hoppa mellan olika delar. Varför? Därför att varje yogaform har sitt eget mindset. Ja jag har skrivit om det tidigare och det blir övertydligt för mig när jag träffar människor som utövat yoga i kanske 10-15 år med ett leende säger att de hoppar mellan olika stilar. Att liksom hitta russinen i kakan hela tiden. S L I P P A ta brödet, det dagliga stundtals gråa utövandet av samma form. Händer det något med dem? Utvecklas de som människor. Nästan inte alls. De mår bra i stunden men att möta sig själv är ett dagligt slit. En väg som inte många egentligen väljer sådär självklart. Inte jag heller. Men idag kan jag inte vara utan det. Den håller mig på banan. Människor som måste bli ledda varje vecka i sin yoga år ut och år in, de har inte vågat lita till sig själva. Det optimala är att hitta sin lärare, gå kurser för att lära sig det man behöver utöva i sin ensamhet, med sig själv. Träffa sin lärare varje år så att man håller sig på banan och inte låter egot styra och ställa. Ingen kommer undan egots lockelser, om du så har tusen mappar med sadhanas du kan göra. Din andliga lärare är en stor pusselbit på din väg. Facklan som lyser upp och som gör att du hittar rätt inåt. Att du förstår vad som är din inre egen lärare och vad som inte är det. Jag tror aldrig någonsin att någon bok, dvd, streamad yoga"tjänst" eller kompendier med kriyor kan ersätta en människa. Aldrig någonsin.
  
Ska du våga hitta rätt inåt måste du också se utanför dig själv och hitta rätt vägvisare som vågar visa dig det tuffa också. För 3,5 år sedan var min lärare stenhård mot mig på en kurs, varje yogatillfälle var han där med korrigeringar och många ord. Jag fattade inte. Jag stängde ned. Det har tagit mig flera år att faktiskt förstå vad det var han gav mig. Hundra pusselbitar till att förstå mig själv. Tårar som tvättade bort idéer om vem jag är och hitta rätt. Hans enorma kunskap men också värme och kärlek har fått mig att se hur mycket jag har och vad som egentligen är viktigt i mitt liv. Och med sista tidens turbulens i min kropp och i mina näras emotionella svårigheter har visat mig än en gång hur storartad den här yogan är. Och han finns där, bara ett email bort när jag brottas med saker i livet. Jag kan inte annat än böja mitt huvud i tacksamhet till honom men också till mig själv som faktiskt gör. Varje dag.

Det bara kommer till mig

Sedan början på det här året har jag närmat mig min egen kärna.  Jag gick kursen i soundhealing, började spela på gongarna efter varje yogalektion och har också spelat på mina klangskålar efter min morgonyoga varje dag. Allt känns helt rätt.Jag har på något vis lyft på ett lock eller vad jag ska kalla det. Min intuition har alltid varit stark men nu är den liksom mer. Kraftigare eller hur jag ska uttrycka det. Jag ser saker. Bilder kring allt möjligt som bara kommer när jag minst anar det. Inte så att jag försöker se eller ställer in mig på det. Det bara kommer till mig. Det är förbryllande men också mäktigt.
    Igår till exempel var jag på massage hos en ny massör, eftersom min vanliga massör är föräldraledig. Jag träffade den här personen på kursen men hade knappt pratat med henne. Jag känner henne inte. Hon var otroligt duktig, inkännande och mjuk men stark. Om ni förstår? När jag ligger där och blir omhändertagen så kommer det bilder till mig. Det är en stor Golden retriever som leker i snön. Busar och skuttar. Som i ett slags ljus. Gång på gång ser jag det. Jag tänker; undrar om hon har en hund men hon känns mer som en kattmänniska, tänker jag för mig själv. Men det känns märkligt att fråga. Så efteråt när vi småpratar och jag sitter upp så säger jag plötsligt till henne - Har du någon hund? Jag blir förvånad själv. Hon säger -inte nu längre, det är 10 år sedan vi hade hund. Jag säger att jag hela tiden sett bilder i mitt huvud av en golden retriever som skuttar i snön. Hon blir rörd och säger att just en sådan hund hade hon och just snön älskade han att skutta i. Jag beskriver bilden av honom och hon säger - Men det är han! Mitt starkaste minne av honom är hur han skuttar i snön vid en lyktstolpe.

Va? Jag tror han ville säga att allt var ok med honom. Något annat kan jag inte tolka in. Hon blir rörd och glad. Jag mest förbryllad. Vad händer liksom? Nå. Jag tar emot. Och säger trevlig helg!

Bilden har jag lånat här: https://pixabay.com/sv/golden-retriever-sn%C3%B6-vinter-437794/

Andlig men inte religiös

Har en väldigt intressant diskussion om yogans andlighet med en ny bekantskap. Den jag pratar med är kristen och har svårt att känna att det är ok för sin egen del när det reciteras mantran och sjungs olika verser som hon inte förstår men där hon känner att hon är obekväm. Hon frågar var jag står och hur jag ser på det hela. Jag blir så glad över frågan. För jag tror att det är många som funderar över det hela precis som hon gör.
   Som jag ser det så beror det mesta på varför du utövar yoga. Vad har du för mål med din yoga? Är det bara något som du vill utöva fysiskt, gör då det. Är det något du använder för att fylla på din andliga dimension i ditt liv, använd det då så. (Att jag sedan tror att man till slut hamnar i den andliga delen är en annan historia.) Men i min värld betyder inte andlig religiös. Det betyder att hitta till sin egen inre kärna. Den delen som är intakt även efter döden. Den delen som ger. Men där sinnet, the mind, lägger ut dimridåer och allsköns irrvägar. Därför kräver din yoga din totala koncentration. Ditt starka fokus. För annars tappar du helt enkelt bort dig. Vi vet ju, som utövar yoga, att det kräver kunskap om dels andningen, dels kroppslås och var kroppens olika delar, blicken osv har sin riktning. Många saker som samverkar och som sker i samma stund. Verktygen stavas andetag och tanke. I min yoga. Och att stanna och göra det man fått. Konsekvent.
   Jag inleder alltid min yogastund med ett mantra till Shiva. Jag har inget som helst problem med det. Men jag vet att när mantrat introducerades så sa våra lärare att om man var obekväm med Shiva kunde man byta ut ordet till Jesus, Mohammed eller vad man vill. Då har man elegant kommit runt det som man själv kanske upplever som "fel" som min samtalspartner uttryckte det. Eller om man inte tror på något alls utöver sig själv så förhåller man sig till det.
   I vårt sekulariserade land har många människor svår att förhålla sig till Gud eller till och med själva ordet bara. Jag har inte det, men har inget problem om någon känner så. Men de flesta svenskar säger sig "tro på någonting" och det är väl där de får börja tänker jag.


För mig är det klart att yoga är en andlig disciplin men ingen religion. Hur tänker du?

När illusionerna faller

Trettioåtta (38!) grader varmt igår. Själva luften att andas kändes het. Jag är ingen som gillar hetta och när det är så varmt så flämtar jag bara, kan inte riktigt fungera även om jag sitter i skuggan är kroppen täckt av en hinna av svett. Idag regnar det och det är 16 grader, känns mycket bättre. Faktiskt. För det vi är här för, vår yogakurs, funkar det vädret så mycket bättre för våra kroppar. Och dojon är varm. Golvet är lent och korrigeringarna superba. Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet, den stilla nåd jag erfar med de här två människorna, som hjälpt mig att fullkomligt transformera mitt liv. Rakt på. Inga krusiduller. No fluffieness in the yoga, som en kille sa vid kaffet på  i morse. En ung kille, som tränat yoga 10 år innan han hittade den här formen av yoga. Den som är så okänd för många. När man säger Shadowyoga säger de flesta att de aldrig hört talas om det. Och däri ligger på något vis storheten. Det har aldrig handlat om kommers eller att bli känd. Ingen som räknar likes eller gör fancy poses. Ingen som degraderar yogan till en sport eller något slags stressreduceringsverktyg.  Inga certifikat eller att du kan bli yogalärare även om du aldrig någonsin utövat yoga... Mer the real stuff. Om jag nu får säga så. För alla oss som är här, är det verkligt. Allt lull-lull runt yogan som man kan se idag, det finns helt enkelt inte här. Människor går in i shalan, gör sin yoga, får sin hjälp, sina korrigeringar, blir sedda, får det som de behöver. Det går inte att gömma sig, spelar ingen roll vilket märke dina tajts har eller hur flexibel, snygg eller stark du är. Tänk vilken enorm erfarenhet som gömmer sig i de kärnfulla fraserna som både Shandor och Emma delar. De som ser oss, hjälper oss vidare och lever sin yoga. Hur många av alla dessa tusentals yogalärare som finns runt världen skulle kunna säga helt ärligt att de lever sin yoga? Hur många skulle fortsätta även om det inte gav pengar eller något som helst anseende? Hur många skulle våga berätta om svårigheterna de mött, om jobbigheter och smärtor och kanske till och med skador de haft, skaffat sig? När man ser det äkta så känner man igen det. Ögonens värme, handens mjukhet och så min kropp som tar emot det den får. Många säger till mig när jag säger att jag utövar yoga att det är så bra att kombinera med annat. Kombinera?? Om du möter någon som går till sitt tempel/kyrka/helig plats varje dag, säger du då - ah, det är så bra det kan du kombinera med styrketräning? Detta ständiga mixande för att det sker fysiskt. Men tänk, jag gör lite uppvärmning och sedan gör jag en asana. EN ASANA. Den ger och tar så mycket att jag oftast sover några timmar efter morgonträningen. För att den jobbar på djupet av mig och mitt system. För att den helar och ger. Samma sak när jag var i Indien på ayurveda, snacka om att jag sov mellan behandlingarna. Ingen spa-vistelse. Allt som jobbar på djupet av dig själv, det som transformerar dig, det gör dig mjuk. Det ger tillbaka det stadium där du behöver vara. Och det är klart att det blir mer intensivt än någonsin när man tränar så här några veckor. För att vi ska hitta det vi behöver, ta emot och fortsätta hemma. Komma ihåg korrigeringarna och var min lärare lägger sina händer. (eller fötter!) Den andliga utvecklingen är som sagt ett radikalt projekt och ingen fysträning. Tänker på mina lärare som kan utföra de mest komplicerade övningar utan ansträngning. Är det för att de har stora muskler? Haft en god konditionsträning? Nej. Det är för att hindren inuti är pulvriserade. Det är för att de har en egen practice som tagit dem långt vidare utanför alla sorts bekvämligheter. Är det för att det är enkelt? Nej. Inte förrän hindren och alla illusioner är borta då blir det enkelt. Också en practice kombinerad med stor teoretisk kunskap. Det är oftast det ena eller det andra, hos yogalärare, väldigt sällan båda delarna. Läste en intervju med en tidigare student till Shandor, han beskrev honom som ett vandrande bibliotek, en encyklopedi i hathayoga. Och det är onekligen så man upplever det hela. Han knyter ihop allt - ALLT - till en liten säck av kunskap som man kan ta med sig hem och öppna då och då.  Och allt man måste ta hänsyn till som menscykel, om du är kvinna, väder, årstid, din ålder och eventuella skador - det har de här två människorna gjort. Jag bugar mig mot dem när jag går hem. Jag bugar mig inombords. Det är så stort. Det är så genuint. Jag fattar inte att jag är med om det här.

Bilden har jag lånat från Sadhgurus Facebooksida.

Tänk på vad du önskar

Påsken. Den flyter fram och vi jobbar lite i trädgården, umgås med familjen och ja, bara har det skönt helt enkelt. Igår var det "blood moon", månförmörkelse när månen kan bli röd. Det var egentligen inte synligt från vår del av världen men när det sker så kan stora förändringar bryta igenom,  på det personliga planet. Förr ryckte jag på axlarna åt sådan "information" som jag gärna satte inom citationstecken. Ju mer jag yogar och ju mer jag färdas inåt så inser jag att mikrokosmos också hänger ihop med makrokosmos. Naturligtvis. Planeterna påverkar oss också. Saker jag tyckt varit flummigt har fått andra dimensioner och betydelser för mig. Helt enkelt.

Jag går till sängs med känslan av ett litet fnitter i kroppen. Tänk om jag får en insikt! Vaknar 01.30 av att jag tänker på olika skeenden i min närhet och relationer. Och då, som att dra undan en slöja eller draperi så ser jag hela bilden. Jag menar hela kaleidoskåpet av vad som hänger ihop med vad. Nätet. Sammanhangen. Jag ser hur tydligt som helst hur vissa relationer hänger ihop med andra. Jag ser delar av mitt liv glimta förbi och allt är tydligt och klart. Jag är vaken i 3 timmar och tar emot. Jag känner mig lycklig för jag inser saker. För min egen del. Men hur tydligt allt hänger ihop. Vi kan inte avsäga oss några sammanhang som vi befinner oss i, de finns där av en orsak. Vi kan inte låta bli att agera för själva låta-bliandet är också att agera. Alltså. Än en gång. Välj aktivt. Välj det som du önskar och det du tror på. Oavsett vad andra säger. Oavsett hur konstigt det verkar. I ditt inre vet du med säkerhet det som är helt sant för dig. Låt din inre guide vägleda dig. Släpp taget om gamla mönster och trassel. Inse att allt inte handlar om dig även om du är huvudpersonen i ditt liv. Inse att du också är här med andra som hänger ihop med dig av olika anledningar. Ha din rygg fri. Du vet aldrig när det är dags för dig att gå vidare i nästa dimension. Känn att du är fri i stunden för att kunna färdas fritt.
   Vaknar groggy och med en enorm baksmälla. För det går inte att undkomma känslan av hang over. I hela mitt sinne. I min kropp. Jag är gråtmild och allt jag såg och tänkte inatt har en grå slöja över sig. Jag kan inte formulera mig. Jag kan inte sätta ord på allt. För första gången inser jag att allt verkligen inte går att beskriva med ord. Att jag färdas i något ordlöst och är både tacksam och känner en ödslighet inombords. Var försiktig med vad du önskar - det måste vara sensmoralen på ett plan. På ett annat, djup tacksamhet över att "veta" att inget tar slut utan att allt bara ändrar form. Känner du igen dig? Det här med att insikter dimper ner i dig? Och att det tar så mycket energi att processa det hela?

Gud i mig

När jag gick och "läste" som man sa när jag var ung, alltså gick på konfirmationsundervisning i kyrkan så var jag livrädd för att bli frälst. Jag bad till Gud om att få slippa bli frälst... Eh. Vilken paradox. För mig handlade inte själva "frälsningen" om att tro på något högre än mig själv, det har jag alltid gjort, nej det handlade om att de som var frälsta,  dvs tillhörde en frikyrka, verkade så självgoda och arroganta. Ungefär som att de hade hittat lösningen och tyckte synd om alla oss andra som inte skulle få evigt liv. De "frälsta" retade oss andra.
   Den synen har funnits kvar. Kanske är jag typiskt svensk? Att vi är så livrädda för allt som har med något högre att göra att vi verkligen aktar oss. Världens mest sekulariserade folk. Vi kan skriva och prata om sex i oändlighet till exempel, men vi kan inte prata om gud utan att få något ansträngt över oss. Visst är det konstigt? Tabun som byter plats. När man frågar människor om de tror på någon högre makt så svarar majoriteten av svenskar idag att de tror på "någonting" men de vill inte kalla det Gud. Visst är det intressant?

   Själv är jag väldigt intresserad av andlighet och det är svårt att bortse från Gud i det sammanhanget, eller hur? Men har lättare att ta till mig Shiva och Ganesh än Jesus. Men egentligen tror jag att alla religioner har samma mål. Ungefär som yogan som har så många vägar men samma mål. Något för allas sätt att se på tillvaron kanske? Med det sagt vill jag säga att jag idag tycker att människor får tro och tänka exakt vad de vill. Så länge man inte skadar någon annan. Och att jag närmat mig min andlighet har jag yogan att tacka för. Den som är min andliga disciplin. Den som håller mig på banan och som får mig att titta inåt, även när jag blir obekväm med mig själv. När jag idag på fikarasten kan säga att jag tror på Gud utan att känna mig obekväm så betyder det inget annat än att jag har gått en lång väg. Jag är utan kyrka och religion men jag är närmare Gud i mig själv än någonsin. I min morgonyoga stiger glädje som kolsyra i mig, jag lever, jag finns och allt är som det ska. Jag har en liten skärva av Gud i mig, precis som du har. Är inte det ganska fantastiskt? Att vi har allt inombords och vi behöver bara ansluta till det som finns alldeles utanför oss. Inte högt upp i himlen, nej precis utanför din silhuett så finns det stora mäktiga. Den goda kraften, energin som håller ihop och håller igång allt. ALLT. Gick jag för långt nu för att du ska kunna känna dig bekväm? Det var inte meningen, det var bara jublet som kom inifrån och ville ut! God söndag på er!

Närvaron

Jag längtade till mattan i morse. Som det blir om jag inte hunnit med min morgonyoga ordentligt på några dagar. Mjukt pass. Mjuk kropp. När jag sitter efteråt i min egen stilla stund så känner jag en utvidgad närvaro i mig själv. Det är som jag faller med alla snöflingor utanför mitt fönster, det är som om jag känner ljusets veke smälta nedåt, det är som luften är full av glitter trots att jag bara sitter där. Jag känner en slags tyngd från granen utanför och all snö som vilar där som ändå gör det luftigt. Bara sitter där och det är så stort mitt i det lilla. Den mjuka mattan under mig, tystnaden i huset med kaminen som dånar på nedervåningen. Jag är på ett vis i allt och inget. Jag har aldrig tidigare känt mig så hopkopplad, uppkopplad eller vad jag ska använda för uttryck. Samtidigt kan jag inte riktigt beskriva det. Närvaron. Orden räcker aldrig riktigt till, och det är som det ska. Vad jag säkert vet är att vi alla hör samman. Att vi alla betyder något för varandra och att inget är för smått eller stort för någon. Allt är. Vi är. Och vi är alla delar av samma stora gigantiska. Namasté.

Blandar äpplen och päron

Varit på en lillsemester. Min man och jag bilade upp till Hälsingland och träffade vänner vi känt i många år, faktiskt under hela vår relation, men som vi inte sett på länge. Åt gott. Skrattade så det värkte i kinderna av alla gamla tokiga historier. Sommarnatten ljus som på dagen och en stilla promenad ner till sjön. Så vackert. Vi stannar till lite här och där när vi kör dit och tillbaka hem. Fikar det där extra. Pratar till punkt med varandra. Inga telefoner som stör. Lyssnar på Spotifylistor och jag inser att jag nog är mer av en radiomänniska. Helst vill jag ha lite klokt mellansnack mellan låtarna, tack.
   Inatt i mina sidenlakan och med ett mörklila överkast för fönstret och min mans snusande andetag bredvid så fick jag en aha-upplevelse. Tänkte på de här senaste diskussionerna hos Jeanna, Nina och mig om yogans cirkus, andlighet och rädslor - så insåg jag det. Vi blandar äpplen och päron. För att vi är så otroligt engagerade i det vi gör. För att vi kanske också vet hur mycket yogan har påverkat oss själva.  Eller också längtar vi dit. Vi kanske har letat länge, i många olika stilar och hos olika lärare. Oavsett hur vår egen väg och historia ser ut har vi nog alla samma önskan inuti. Att vara de vi faktiskt är. Och att våga visa det.
   Jag tror att vi blandar andlighet med kunskap. Jag är helt övertygad om att andlighet finns hela tiden i oss men ibland är det lättare att känna. När vi paddlar i en fors. När vi åker skidor. När vi springer i skogen. När vi står mitt i ett köpcentrum och plötsligt känner att allt annat bleknar vid sidan om för att vi är fullständigt i oss och att kanalen rakt upp är öppen. Då är det inte svårt att känna energin och att vi är i ett flow. Det är ofta synonymt med andlighet för just mig. Och i yogan hittar jag den lättare. Helt enkelt. Jag förstår självklart att det ser annorlunda ut för dig och jag hoppas du förstår det utan att jag hela tiden säger att jag vet att allas väg är olika. Men ändå delar vi mycket.
   Yogans andliga dimension är oslagbar för mig. Min stil är oslagbar för mig. Jag dissar ingen annans stil eller väg för det. Men jag tar gärna en diskussion om vad som är vad. Och när det kommer till kunskap i yogan så hävdar jag med en dåres envishet att de här rörelserna vi gör, de har inte kommit till av en slump. De har heller inte kommit till för att vi ska göra just det vi kan göra. De hänger inte ihop med andra typer av fysiska rörelser. De hänger ihop med kunskap om vindar, kanaler och energier i vår kropp som hänger ihop med vår själ och ande. Var vi har obalanser och hur vi ska lösa upp dem. Därför är det svårbedömbart att se något på en bild eller ett filmklipp och egentligen veta hur det hela har gått till. Var du har din tunga i munnen, varifrån du drar ditt andetag - det syns inte. För mig är yoga andning synkroniserad med rörelse. På olika sätt. På väldigt olika sätt faktiskt. Och allt är rätt. Men inte för en nybörjare. Inom vilket annat område gör man det? Kastar sig på det som lockar? Direkt?! Inom vilket annat sätt att röra kroppen gör man så? Det är just att vi rör kroppen som gör att vi inte förstår tror jag. Men om vi bara tittar på det fysiska en stund - om du tränar hockey, fotboll, crossfit, på gym, gymnastik, simmar, springer så har du i de allra flesta fall en coach. Som ger dig början. Och visst är du intresserad av vem din coach är? Vad den personen har för bakgrund och varför den vill coacha dig? Tar du någon som är snabbast i världen när det gäller löpning men som inte har någon teori bakom? Inga kunskapsstråk inom sitt område? Nä, skulle inte tror det.
   Lägg sedan till hela den andliga dimensionen så ser du att yoga är ett gigantiskt område som man faktiskt får närma sig med en lite gnutta insikt och en stor portion respekt. De här äpplena och päronen, de faller från olika träd och har olika smak och ser faktiskt olika ut. Även om de liknar varandra.

Yogan och skadorna

Mitt förra inlägg var ett sådant jag inte förväntade mig att någon egentligen skulle kommentera. Trots att jag numera har ungefär 300 läsare (!) om dagen så är det inte så många som kommenterar. Jag respekterar det. Jag vet också att när jag skriver om något som kan uppfattas som provokativt eller för "tungt" då är det inte många som vill ge sin syn på det hela. Det liksom tystnar ner. Jag respekterar det också. Men suktar lite efter dialogen. Speciellt då. Desto mer värmer en kommentar där någon verkligen tar sig tid att kommentera och reflektera. Titta på sig själv och dela. Det är stort och jag är tacksam. Robert K skriver så här:
Helt rätt skrivet, enligt mig. Om du har andetaget i dig, kan du inte göra det muskulärt om ni förstår vad jag menar. Visst flyttar vi oss med muskler, men de har egentligen inte med saken att göra som jag ser det. Det tog mig bortåt 10 år innan jag förstod vad alla lärare har sagt och menat. Jag gör fortfarande "fel" ibland, när jag är för trött eller inte är i min andning. Det är alltid då som jag gör illa mig också. Jag tror tystnaden i kommentarerna kan bero på att man inte förstår, för om man har yogat länge så tror man kanske att man kan, och att man har koll och så dyker det upp något som kullkastar allt.
Jag har haft andning som ett jätteproblem, dels på grund av astma, men även på grund av snarkning och tyvärr ett alldeles för uppblåst ego. För jag vill inte bli styrd eller kontrollerad. När min lärare styr andningen och bestämmer rytmen kan jag få antingen panik eller en känsla av mäktig vrede som knappt kan styras. Och då är jag förstås alldeles borta i andetaget och yogan. Men när jag kan bara vara på golvet och följa med, då är jag rytmisk, mjuk och helt osårbar, känns det som. Ja, någon kanske förstår vad jag menar.
Jag tror att det är precis så som Robert skriver. Att många har yogat länge och kan inte tänka sig att de inte hittat rätt. Och är förbryllade över skadorna. Om något inte är synkroniserat i ens kropp med andningen så kan det vara oerhört svårt att upptäcka det själv. Jag tjatar som vanligt om hur viktigt det är med en lärare. Och en lärare som ser. Allt handlar i grunden om att tona ner egot, som Robert beskriver som uppblåst, något jag tror att vi alla kan dela. Egot går alla möjligt virrvarriga steg och lägger ut dimridåer. Där behöver man en guide tänker jag. Och handen på hjärtat, alla andliga discipliner har  väl krävt en mentor? En god lärare. En kunnig guide. Så även om du suktar efter yoga och laddar ner några klipp från Youtube och tänker hur svårt kan det vara? så uppmanar jag dig ändå att leta efter en lärare.  Som du litar på. Som du kan träffa någon gång ibland om det inte går kontinuerligt. Och någon som kan sin andning. Jag tänker med lite sorg i hjärtat på de som jag träffar som yogat 8-10 år och ändå inte har andningen med sig, men väl sina muskler. Men det är ju inte där yogan sker. Förstår ni vad jag menar? Yogan handlar om att tygla sitt sinne och att kultivera sin inre energi. Självklart är det muskler och leder som rör sig men fokus ligger inte där. Kroppen gör och är väldigt intelligent. När vi väcker den slumrande intelligensen så händer stora saker. Nästan underverk ibland. Hur skulle jag annars vara i så bra skick efter fem diskbråck och en otrolig stelhet? Jag säger tack. Tack till yogan. Och tack Robert för dina ord!

Artificiell träning

Kanske är jag en fundamentalist. Kanske är jag alldeles för hardcore i min syn på yoga idag? Kanske är jag en riktig bakåtsträvare. Men nog finns det väl anledning att fråga sig själv varför man gör sin yoga? Att om det är gymnastik man gör, ja då kan man ju hänga vid sin dator samtidigt som man liksom stretchar eller vad det är man gör. Jag tycker att begreppet yoga blir mer och mer urvattnat. Varför vill man kalla allt möjligt för yoga? Ja jag känner att jag blir lite upprörd, men kanske mest ledsen. Sorgsen i hjärtat. Att vi ska förstöra det så. Att det ska snuttifieras så intill vanvettets gräns så det inte har någon som helst likhet med hur det var. Eller är det en slags rädsla? För att det som händer och som är obeskrivbart inom yogan ändå måste förklaras eller rationaliseras?
   För mig är yoga en andlig disciplin. Men inte bara det. Det är också en glittrande magi över att rörelserna som skapats utifrån kunskap som är flertusenårig om hur vår helhet faktiskt fungerar. Att energinkanalerna har kontakt med olika organ som främjar olika saker i vårt system. Att hela upplevelsen blir annorlunda. Bara vi låter det ta den tid det tar.
   Tänk dig att du går i kyrkan, eller moskén eller templet. Där sätter du dig till rätta, tar upp din Ipad, telefon eller dator. Samtidigt som du lyssnar med ett halvt öra så kollar du vad andra har för sig samtidigt. Äh. Allvarligt? Lever vi så tajt att vi måste veta allt hela tiden? Även när vi "yogar"? Så sjunger du en psalm, en hymn eller ett mantra men slänger samtidigt ett öga på det du har på skärmen. Eller är vi rädda för att stanna i det som känns. Som bränns. Som svider. Som gör ont på ett obeskrivbart sätt. Eller vad handlar det om egentligen? Jag förstår det inte.
   Fattigdom. Det är det ordet som kommer för mig. Och ja, jag skriver det här utifrån något jag läste på FB igår. Något som jag inte kunde släppa. För jag letar efter respekten för kunskapen. Respekten för rörelser synkroniserade med andetaget och som inte är något nytt påfund där man hänger ut kroppen lite hit och dit. Kan vi inte låta något få vara?
   Även om du bara ser yogan som något fysiskt så är det väl inte riktigt så du gör när du tränar? Eller är det gymmen som förstört det, där du ser på en monitor samtidigt som du springer? Artificiell träning. Suck.

Allt som finns är allt som finns

Den här tiden. Den här stilla meditativa himlen. Det frusna sista äpplet och marken som är hård. Rådjuren blir allt oblygare och mer och mer orädda. De står ibland mitt i vägen när jag kommer hem i mörkret och de flyttar sig ogärna. Det ger mig en vink om att hastigheten måste vara sakta sakta. Jag vet att de finns där någonstans. Det skärper mina sinnen. Deras skönhet och mjuka snabba kroppar leder mot en slags stillhet. I mig.
   Jag vaknar lite senare än jag brukar. Lite stel i höger sida och nästan hopdragen i skulderpartiet. Antagligen en effekt efter allt skrivande och datorjobb, både hemma och på jobbet. Men jag gör min yoga. Min yoga. Den mjukar alltid upp mig. Även om jag just nu inte är så rörlig som jag egentligen är. I skuldrorna. Jag tänder massor med ljus. Jag andas och jag rör mig i total synkronicitet med just mitt andetag. Där är min tillhörighet. Samtidigt känner jag kontakten med allt annat utanför mig. Som också är en del av mig. Mikro- och makrokosmos. Så väl vi hör samman. Alla påverkar alla. Inte bara oss själva. I min morgonyoga känns det tydligt på något plan, att jag inte är ensam om det jag gör. Jag är i min stund alldeles själv, men utanför finns allt annat, alla andra. Att vi skulle vara ensamma är bara en illusion, allt hänger samman. Likaväl som den tunna rosa randen på himlen finns runt mig finns den också runt dig. Att allt som finns är allt som finns. Åh livet.Jag tar en promenad ner till vår lilla affär, köper några ljus. Kliver in i skogen och plockar lite mossa. Den är dygnsur trots kylan. Lägger den i min lilla ljusstake. Hänger upp mina stjärnor och som jag älskar dem. Stjärnorna. Som lyser. Jag har många i olika färger. Mest förjtust är jag för tillfället i mina indiska små stjärnor som jag köpte i Varkala i januari i år när vi var i Indien. De är små, jag lägger dem i en stor hög på bänken där jag har min yogaplats. Och de påminner lite lagom om Indien. Att vi varit där ganska många gånger den här tiden på året, december - januari. Men inte den här vintern. Det är också skönt. Egentligen är jag en hemmaräv, vill vara hemma den här tiden. Tycker om kylan och även om mörkret kan tynga så vill jag ändå vara här. Där jag hör hemma. Det är också viktigt. All hets kring julen känns så sorglig. För det vackra, det lågmälda, glittret i fönstren av alla stjärnor och ljusstakar - det lyser upp mer än rummet. För mig är advent, lucia och jul framför allt en tid för ljus, sång och dofter. Jag tänder många ljus. Eldar i spisen och kaminen. Bakar med saffran och njuter av lite varm glögg. Någon gång. Spelar julskivor och går på lunchkonserter på jobbet. Hänger med mina vuxna barn så mycket som det går. Och mitt barnbarn. Lilla pyret som förtjust visar sitt lucialinne och säger stolt -fin klänning. Det behöver inte vara mer än så. Allt som finns är allt som finns. Hoppas din första advent varit fin. Min har varit precis det jag önskat mig.

Andlighet vs religion

När man är hemma och vilar, lite sjuk, som jag varit några dagar, blir det film, tv och böcker. Lite fika och sömn och så rullar det på. För trött för att gå ut fast höstvädret ser perfekt ut. Björkarnas ståtliga stammar med knallgula löv och kastanjens lite mörka blad i kanterna. Gräset ser saftigt ut. Knallgrönt och blött. Solen står lägre och gör allt mjukare. Jag ser reprisen av Debatt där man pratar om yoga i skolan eller inte. En kvinnlig pastor har anmält en skola i Stockholm någonstans för att de inte "varudeklarerat" det andliga i yogan. Och fram träder då olika människor som sysslar med yoga, bland annat just den läraren som haft de skolbarn i yoga, som pastorn anmält. Hon är för övrigt den lugnaste och mest harmoniska i hela debatten, kanske säger något? Hon säger att det inte har något med religion att göra, att det är andligt, spirituellt - varpå Sivert Öholm rasar. (Hur nu han kan få delta i så många tv-program är en annan gåta).  Han rasar över att han fått recept på medicinsk yoga på sjukhuset. Det stora pampiga Akademiska Sjukhuset i Uppsala har nedlåtit sig till att ge honom ett recept på yoga. Han vill inte lyssna på vetenskapliga undersökningar som arbetar med yoga och där man sett tydliga förbättringar i olika sjukdomstillstånd. Nej han är arg för att han inte fått ett recept på förbön i kyrkan. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag slås av rädslan hos oss svenskar. Inte alla, men många bär på den. Rädslan för att det ska komma in något okänt RELIGIÖST i våra kroppar och medvetande och tänk vad händer då? Blir vi hjärntvättade? Eller när jag läser senaste numret av nya svenska tidningen Yoga för dig. Där uttalar sig en man som är ledare på Friskis &Svettis. Samma sak där.  Han vill locka fler män till yogan och vill på något sätt berätta att "yoga håller på att bli ofarligt". "Jag tror att det har att göra med att de första utövarna i Sverige var väldigt influerade av Indien. De pratade om prana och chakran och använde rökelser, men nu inser allt fler att yogan är så mycket mer än så". Mycket mer än vad? Yogan kommer från Indien, hur skulle vi kunna låta bli att bli influerade? Vad är vi rädda för? Skulle det vara något hokus pokus att tända lite rökelse? Som jag ser det så blandar vi ihop två begrepp; religion och andlighet. Det är definitivt inte samma sak. Eller för att citera Mahatma Gandhi - God has no religion. Och när det kommer till andlighet, varför vågar vi inte se att yogan är en andlig disciplin? Och stå för det? Varför förminska den till något slags anti-stress-medel? Någon slags streching? Det gör mig ledsen. Varför står inte skolan i Stockholm för att det är en andlig disciplin men att man kan ha vilken religion som helst när man utövar yoga, eller ingen religion alls. Närmare 500 miljoner människor utövar yoga på jorden. Det är klart att alla har olika bild av Gud, den högre energin/medvetandet eller vad vi vill kalla det som är ofattbart för oss. Vill du använda yogan som en slags motionsform, gör det, men se inte ner på ursprunget eller hur yogan har utvecklats. Och min förvissning är att när du yogat dig trött på Friskis&Svettis, då kan det hända att du letar vidare om du känner att något väckts inuti dig. En hel del av mina elever har gjort det, kommit till mig och  säger de att de gör yoga nu. Törs vi inte stå för att det är andlighet vi sysslar med? Vad är vi i så fall rädda för?

Bilden har jag lånat från Gandhis Facebooksida

Andaktsfullt

Sakta sakta kommer min yoga tillbaka till mig. Jag tränar varannan dag i snitt nu, mot tidigare varje dag. Om jag pressar mig och går upp varje morgon så mår jag inte bra. Det är så märkligt, fast ändå inte. För min behandling i Indien, den har fortsatt här hemma. Det har jag skrivit om tidigare men nästan så jag knappt tror det själv - men varje gång jag gör min yoga nu så känner jag hur mjuk jag har blivit. Hur mycket längre jag kommer i asanas jag inte funderat över alls egentligen. Bara gjort. Och så plötsligt så händer det. Och hur mycket starkare min kropp är fast jag gör mindre. Jag har landat i det. Stannat i det. Det har inte funnits något alternativ. Och nej, det har inget med vilja att göra, för i så fall skulle jag köra över mig, min vilja kan vara okuvlig. Det har hela den här tiden sedan augusti faktiskt handlat om att lyssna in och känna in. I mina mail med min lärare där jag beskrivit vad som händer i kroppen så lugnar han mig och säger att det är som det ska. Och att kroppen tar tid på sig. Det måste den få. Och det är ju det jag säger hela tiden. Låt yogan ta tid. Men också mellanrummen mellan yogan behövs. Att låta kroppen reparera sig utan att störa. Eller hur jag ska uttrycka det. Förstår ni hur jag menar? Och när jag väl står där, när min yoga blir noga utvald, då är det än mer andaktsfullt. Det är inte som jag känt tidigare något motstånd. Istället har det utvecklats en känsla i bröstet av att få ta emot. Att få yoga. Att jag orkar det jag orkar. I höstas kunde jag en period inte yoga alls, jag tog totalt slut - som om jag hade sprungit ett maratonlopp. Och kanske var det precis det jag hade gjort! Fast i en annan tappning. Nu. På mitt vita golv så sänker sig andakten när jag orkar. När jag står där. Då står jag där. Och är stark. Och mjuk. Vem hade kunnat ana detta? Noga utvalda dagar. Andaktsfullt.

Bild på L tagen av Dan Lindberg

Mellan oss

Idag vill jag inte skriva om att jag skrattade mer än grät under behandlingen. Jag vill inte skriva om att när dr V lutar sig fram över min höft och trycker och jag känner något öppna sig så blir jag lite ängslig. Vill inte heller skriva om att jag vaknade inatt med kramper i magen, och att det tog mig 4 timmar att somna om. Eller att min bröstkorg och bröstrygg protesterar våldsamt och ger mig blåmärken. Men de sitter på utsidan :) Nej idag mina vänner skriver jag om att T, sa till mig alldeles innan min behandling att han kan vara min pappa. I'll be your father here. Helt enkelt. Med de mildaste ögonen och ett hopknipet leende. Idag skriver jag om att han berättade en alldeles bedårande historia om vattenliljan som bara slår ut helt i månsken och som gömmer sig lite i solen. Om att vi alla har saker att ta oss igenom och att gud finns i allt och är god. Att andligheten finns i oss och överallt och religionen är det som sker mellan människor. Ingen annanstans.

mina egna bilder

Saliga natt

Kyrkan. Jag har ett kluvet förhållande till kyrkan. Inte till gud. Nä, gud och jag kommer överens :) Men kyrkan. Som organisation. Som företeelse. Jag gick ur svenska kyrkan i slutet på 70-talet när det var ett hårt klimat för kvinnliga präster. Vi var många som gjorde det. Men, en av mina nära vänner är präst. Men ändå. Vi har inte varit överens, kyrkan och jag. Jag och D valde att gifta oss i kyrkan. För kärlekens andliga del. För energin i det stilla ljusa rummet. Och barnen, tja, två av tre har valt att konfirmera sig. Den tredje, mittenbarnet, yngsta dottern, hon ville bli buddist. Har aldrig sett någon konflikt i det. Alla går sin väg. Igår var hon och jag på midnattsmässa. Kyrkan var fylld till sista sittplatsen. Utanför stod det hundratals levande ljus i snön. Vid altaret stod två gigantiska granar med ljus i. Levande ljus längs bänkraderna. Prästerna var flera. En av dem, en äldre man hade en underbar röst. VARM. Och vänlig. Inte alls det jag förknippar med kyrkan. Ja jag vet, det har varit en förstelnad tanke i mig. Den kvinnliga prästen höll en kort och vacker betraktelse över hur Maria och Josef hade det när de fick lov att hålla till i stallet när barnet var på väg. Och att de säkert hade massor av problem i sina liv på grund av det. Det var en mänsklig och varm betraktelse. Jag tyckte om den och det tror jag många gjorde. En parant dam snett framför oss i rutig dräktjacka och stora guldörhängen snyftade till. Som drog hon efter andan. Och sedan blev hon alldeles stilla. Vi tog nattvarden. Jag som inte gjort det på säkert tio år. L som egentligen är buddist :) Nattvarden som ett tecken på livets kretslopp, som ett tecken på reinkarnation. Som L uttryckte det. Och det slog mig där och då. I stunden. Att andligheten finns överallt. Den finns där vi söker den. Jag behöver inte åka till Indien för att känna den. Inget fel i det, missförstå mig rätt, men vi har det här hemma också. OCKSÅ. I det som är vår tradition. I det som har varit vår andlighet i hundratals år. Inget att förakta. Och kyrkan kanske förändras också? Precis som oss? Jag slöt fred igår. Med den del av mig själv som haft så svårt för kyrkan. Skenhelighet - den kan vi hitta överallt - i de mest andliga sammanhang, i kyrkan, i yogavärlden, men vi kan också hitta det andra. Andligheten. Saligheten inombords när hela kyrkan sjunger Stilla Natt och lugnet och friden faktiskt finns där. Stilla Natt. Saliga Natt. Det är mörkt, snöigt och alldeles saligt när vi går hem och småhuttrar lite i julnatten.