Sound sadhana

Jag gör min yoga för mig själv. För mig. Och själv. Eller ensam. Hur man nu vill uttrycka det. Och det är så jag gör. Åker på kurs någon eller några gånger per år. Men när man sjunger den indiska ragan, sound sadhana, när jag försöker lyfta den både uppåt och nedåt, då kan man gärna vara fler personer. Och jag har tappat min raga på vägen, inget snack om det. Men nu kom min dotter hem och inspirerade mig. Och vi sitter tillsammans på den mjuka mattan. Solen kastar grenmönstret genom fönstret och det är en skön morgon. Min röst låter som den kom från en burk som varit stängd. Vem bryr sig? Jag struntar fullkomligt i det och efter en stund så ändras det lite. Och jag öppnar min mun ordentligt, försöker hålla tonen, svårt men härligt. Och vi sitter där tillsammans och jag blir helt enkelt glad av ljuden. GLAD. I min kropp. Med mig själv. Med min dotter. Ibland är det underbart att vara fler än en. Och jag mailar min lärare inom sound sadhana och hon säger att det är viktigt att inte mixa två olika practices som det är. Yogan och så en paus och sedan sången. Eller tvärtom. Det är skönt. Att jag har flera guider att lita till. Och att det är så det ser ut inom det jag tränar.

Bilden på Natasha Ahmad är tagen av Dan Lindberg

Transformerar rörelsen till känslan

Känsla. Feeling. Den vi vill känna när vi yogar. Inte bara så att vi andas. Inte bara så att vi rör oss. Vi vill ju också känna. Jag brukar i min undervisning använda mig av att vi fokuserar på en viss del av kroppen. Kanske känner vi våra fotsulor under ett helt pass? Verkligen känner dem. De som tar emot tyngden men som ändå är mjuka och ickespända. När vi står stadigt. Eller om vi lägger vårt fokus någon annanstans. Jag har mer och mer i min egen träning börjat känna det här med att känna. Att låta händerna flyta i luften. Att låta händerna flytta luften. Att helt enkelt känna. Att kanske slappna av lite i tekniken till förmån för känslan. För har vi inte känslan, då kommer inte yogan självklart till oss. Att våga låta det vara lite kantigt. För att hitta det mjuka. I känslan av att svepa med sina händer i luften och liksom känna hur luften följer runt mina fingrar, runt min handled. Att luften och händerna skapar en dans. Det är inte enkelt. Men det är vackert. Det blir vackert i hela mig av en sådan känsla. En lugn glädje som gör rörelsen till en känsla. Som transformerar rörelsen till känslan. Åh. Återigen är jag kär i min yoga.


Bilden är från en kär yogaväns hemsida Natasha är inte bara Shadowyogalärare, hon undervisar även i sound sadhana, som jag har haft förmånen att delta i. När hon spelar sin tabla med en hand så tecknar också hennes andra hand de mest fantastiska formationer i luften. Som skapar en stor känsla inombords av sammanhang. Så vill jag ha min yoga också.

Bilden är tagen av Dan Lindberg

Smaken av musik

Åtta timmar av ljud. I min helgkurs. Av ljud jag inte visste att jag hade inombords. Så märklig känsla. Av min röst. Min röst. Hur låter den egentligen? Är den ren? Ljus? Mörk? Kan den gå upp? Kan den gå ner? Eller det svåraste, kan den hålla sig rak? Var är början? När vi vänder på hela kompositionen och sjunger baklänges. Vi sitter i en liten ljus shala i centrala Dublin. Ett stort olivträd växer utanför så följaktligen heter platsen Oliv Tree Studio. Jag och några andra andra intresserade yogis sitter i ring och vår lärare framför oss beskriver med målande adjektiv. Hennes långa fingrar tecknar i luften. Drar och lyfter. Kunskapen av att ha studerat för de främsta tolkarna av ragas i norra Indien lyfter hennes formuleringar. Hennes sång. Hennes tablaspel.
   Åh, jag har fått en liten inblick i ett gigantiskt område. En väldigt liten inblick. I detta stora område. Lika stort som yogan. Som fungerar som yogan. Där själva "sången" i ragan är en kommunikation med det gudomliga. Där publiken alltid varit sekundär. Som man också ofta sitter med ryggen emot. Det är något mellan den som sjunger, spelar tablan eller något annat instrument och gud,  där lekfullheten finns i symmetrin. I matematiken. I musiken. Och i mellanrummen och i fraseringarna. Smaken av musiken. För mig är den gul. Rakt igenom. Olika lager dras ifrån i min kärna, jag får en glimt av något, innan draperiet åter sluts. Men jag är fylld med välbehag. Mycket att smälta. Av mina åtta timmars sound sadhana. Inte riktigt hemma ännu.