Det där med vänskap

Ett av mina mantran och som följt mig i många år är att allt har två sidor. Du förlorar något men du vinner också något. Faktiskt. Länge kände jag när min mamma dog att det verkligen inte fanns någon positiv del i att det hände. Men det gjorde det. Jag såg det bara inte. För där och då startade min resa till mig själv. Jag blev tvungen att undersöka vem jag är, varför jag gör som jag gör och vad det är jag egentligen vill. Det var en händelse jag inte kom undan helt enkelt. Och när jag tittar på stora händelser i mitt liv så har det stämt, det finns alltid en sida till av det som händer. Det kan vara så svårt att orka se det men tro mig, den andra sidan finns vad du än tror och vill.
   Därför har jag börjat träna mig själv i att se fördelen när något är jobbigt. Jag får leta ganska länge ibland men när jag hittar det, är det som att tillvaron snurrar ett varv och jag får ett nytt perspektiv. Jag tränar mig i att tänka så och det underlättar så otroligt mycket. Och vilken låt till att illustrera det hela är bättre än Both sides now, av fantastiska Joni Mitchell men här kan du höra The tallest man on earth sjunga den och förklara att det är den bästa låt som skrivits. Så det lite jobbiga och ledsamma jag befunnit mig i några dagar kring en vän, har visat mig styrkan hos en annan vän. Och att jag vet vad jag vill och framför allt vem jag vill vara vän med. När saker flyter upp till ytan. Helt enkelt.

But now my friends are acting strange

They shake their heads, they say I've changed

Well, somethings lost, but somethings gained

In living every day.

En morgon i mitt liv

Jag sitter på trappen. Ulltofflor. Tjocktröja. Luften är i svalaste laget men så kommer solen och lyser på min näsa och kinder. Jag dricker kaffe med havremjölk. Jag är så närvarande i min stund, jag känner mina sittben på träet under mig, fötternas mjukhet i tofflorna. Huden som släpper sitt grepp när musklerna slappnar av i hela mig, hela ansiktet. Min ljudlösa långsamma andning.
  En kråka flyger rakt över mig, ropar och skriker och nästan vänder sig om och tittar mot mig. Måste bara läsa i Solöga som skriver;
Du lär dig hela tiden nya saker och på så sätt öppnas det alltid nya möjligheter för dig. Min gåva till dig är att lära dig något nytt.
Och jag gör ju det :) Hela tiden på mitt jobb där jag varit i två månader nu. Och allt är fortfarande roligt. Och jag formger. Som om jag aldrig gjort något annat! Tänk så det kan bli.
   Himlen är babyblå och trädgården har stannat av i sin vår. Allt känns som det är på paus. Vi väntar alla på värmen, inatt var det frost igen och jag läste att det har snöat på Öland. Nå. Jag är ledig och ikväll ska jag vara barnvakt åt mina små barnbarn.
   Och i morse gjorde jag plötsligt en lång sittande sekvens av en arm- handgester, mudras som jag gjorde för många år sedan. Kroppen kom ihåg allt. Och jag bara gör. Jag tänker inte. Jag tänker INTE. Och där är den stora vinsten idag. Jag bara är. Gör. Och allt ordnar sig. Så blir himlen grå igen och jag har ett hus att städa. Det måste helt enkelt göras för att det är lite eftersatt. Dammet virvlar.
   Jag tänker på allt och inget. Mest på att jag har en så god yogavän i Canada, som jag aldrig träffat men som jag har ett stort utbyte av. Att jag satt i min soffa igår kväll och pratade med en annan yogavän och drack te. Och jag vet att jag är rik. Rik på det som räknas i min värld. Upplevelser. Närvaro. Vänner.

Är du rik?

Av längtan till dig

Jag skrev om Anna här. Och idag var hon och hennes familj med på Malou von Sivers Efter tio-program! Jag är så tagen av vackra Anna. Hennes insida är lika vacker som hennes utsida. Åh vad jag tycker om henne. Och tänk vilken kamp de har fått föra för att få assistans till sin hjärnskadade son. Jag hoppas riktigt många köper hennes bok. Och att många människor förstår lite mer av vidden av att ha ett barn som alltid kommer att behöva ha tillsyn. Det är svårt att ta in. Svårt också att de får kämpa mot Försäkringskassan för att få hjälp. Vart tar allas medkänsla, ansvar och hjärtan vägen? Har du tid, kolla på klippet här.

http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3767072

Jag kan inte heller låta bli att bli imponerad av Annas andra barn som poängterar att de lärt sig så mycket om livet av att ha Theo som lillebror. Och att det verkligen inte varit lätt alla gånger. Ärlighet och rakhet när den berör som mest!

Vänskap, skratt och en sommarnatt

Bjuder på en glad morgonbild

Jag älskar att skratta. Vem gör inte det egentligen? Men trots att jag ofta skrattar så kan jag faktiskt inte skratta åt något som jag inte tycker är kul. Helt enkelt. De som inte känner mig, de tror att jag skrattar åt vad som helst men det gör jag verkligen inte! Jag skrattar alltid åt det som jag tycker är komiskt. Viss typ av humor går mig helt förbi. Förstås. Vi är ju självklart olika. Men när jag skrattar från magen, när ansiktet stramar och jag är varm då bubblar det glada i mig, i hela mitt system.

Vägen mitt i midnattens sommarhimmel

   Vi åt middag igår kväll på fina Sjökrogen och skrattade oss igenom middagen. Våra vänner är lätta att vara med och hon och jag skrattar samstämmigt. Ni vet när man i exakt samma ögonblick spricker upp i ett asgarv. Nog är det medicin om något? Att ha några som man kan skratta med. Att ha några att äta och fika med. Förr var det viktigt för mig att det var många, idag känner jag nästan tvärtom. Det räcker med några. Mer behövs faktiskt inte.
   Och när vi kör hem i den småfuktiga natten och kommer hem vid tolvslaget så svävar dimman över ängen, skogen och vägen. Den kommer som i långa sjok och jag fylls av en närvaro som vänskap, skratt och en sommarnatt kan ge. Önskar dig samma sköna känsla!

With a little help from my friends ♥ ♥

Den här veckan är omöjlig att sammanfatta. Som det blir när man går en yogakurs. Så mycket som processas och så mycket som känns ogreppbart, över huvudet ibland. Och så sjunker en insikt in, smärtan släpper och jag sitter där i min squat, som om jag alltid hade gjort det. Overkligt. Men det sker ändå.
   Jag kom hit till Kanjiza med tomhet i sinnet, smärta i kroppen och en slags trötthet som kändes genomgripande. Först  kände jag mig pånyttfylld för att sedan känna mig ännu tommare. Sinnet skapade massor av tvivel och tankar som jag inte tänkt på ett långt tag men som dök upp som objudna gäster. Det som har varit min tröst har varit våra vänner. Våra yogavänner. Som delar av en gigantisk familj. För det är precis så det är. Vi supportar, vi stöttar, vi pratar och ibland är vi bara tysta. Kaffet är aldrig så gott som efter ett hårt yogapass och man har känt svetten sippra längs hela ansiktet och ändå har friden bosatt sig i bröstet och framför allt i tankarna och man dricker sitt kaffe med sina vänner. Som delat upplevelsen, även om vi inte upplever samma saker så vet vi ändå vissa steg som behöver tas. De här åren som jag lärt känna människor från andra länder, lärt känna människor som upplever det jag gör och som har samma lärare. Det är en ynnest. Och tack vare dem och min lärares rakhet och utan-krusiduller-undervisning utan kompromisser så tog jag mig vidare. Det är stort. Jag är glad i hela mig nu när jag strax ska packa ihop mina saker och ta mig hemåt. Vi flyger i kvällningen och är hemma sent i natt. Vad gör det? Allt finns att jobba med nu. Igen. 

Familj. Vänskap. Värme.

En helg av allt. Komprimerat. Men ändå skönt. Antibiotika mot en envis bihåleinflammation. Suck men nödvändigt för huvudet känns tre nummer för stort, framför allt ansiktet och orken har inte varit på topp. Perfekt utslagna hyacinter som ger mig dofteufori. Besök hela helgen av vår son med flickvän. Gemenskap och goda samtal. Bio med sista Hobbitfilmen, bra hopknutet av alla delarna från boken. Spontant restaurangbesök på en tapasrestaurang, gott och inte alls någon julmat :)  Långfrukostar med tända ljus och stjärnor, imponerad av sonen och flickvännens driv och tankar om liv, jobb och vad som betyder något. Ett barnbarn som är lucia dygnet runt just nu och som lekte oavbrutet under trappen där jag hängt upp en stjärna i hennes lilla vrå.
Besök i en yogaelevs lilla affär där min bok står på parad på hyllan, glädje och stolthet. Kort och gott, min helg i ett sammandrag;  Familj. Vänskap. Värme. Allt som betyder något. Hoppas din helg också varit fin.

Okomplicerat?

Ofta har jag känt mig för mycket. Som en person som är lite för mycket. Skrattar för högt. Har åsikter. Är rak. Vågar ställa obehagliga frågor. Även till vänner som ibland har tyckt att vänskap ska vara "okomplicerad även när den är komplicerad" - va det nu betyder. Jag tolkar det som att du får komma nära, men inte för nära. Jag vet faktiskt inte hur man gör det. Hur man håller sig på behörigt avstånd när vi pratar om vänskap. Jag fattar inte heller att vänskap ser ut så för en del. Yta.  Jag är inte en person som inte vet var gränser går, tvärtom, men jag vågar vara obekväm. När jag är nära. Och ja, det är yogan som fört mig in till mig själv. Som rivit ner skalen. Som struntar i ytan. Som vill något annat.
    När jag är i yogasammanhang, på kurser och träffar människor som är dedikerade till sin yoga, då är det aldrig svårt att vara jag. Tvärtom. Det är hur enkelt som helst. Även om vi pratar om det som gör ont. Det som smärtar. För vi delar mer än vi förstår ibland. Vi vågar visa oss som vi är. Naket. Okomplicerat egentligen. Och om någon ställer en personlig fråga finns det allt att vinna ur svaret. Jag tror bara att rädslan gör oss stumma ibland, vi lägger benen på ryggen och tänker - jag vill ju ha en okomplicerad relation! Men när vi visar oss, då gör vi oss sårbara och när vi delar så blir vi stärkta. Det är min bild. Likadant är det med bloggen. När jag skriver om saker som står mig nära så väger jag mina ord extra mycket, mest för att jag inte vill skrämma bort någon, men även för att jag vill ha dialogen. Jag vill ha reflektionerna. De flesta kommenterar inte då. Det vet jag sedan några år. Trampar jag på en öm tå är det inte min avsikt, vill bara fråga, vill bara ha dialogen. Om yogan. Kanske är det en utopi. Kanske orkar man inte med det. Vad vet jag? Jag vet bara att när jag är i yogasammanhang där människor vågat titta lite närmare på sig själva, för att de blivit tvugna, då är det enkelt. Fast det gör ont. Och det gör inte ont hela tiden, långt ifrån. Men skratten blir också innerligare, kommer rakt från magen och stänker ut. Ärligheten i att vara de vi är. Utan omskrivningar. Utan ytan.
  Det svider lite i hjärtat när jag tänker på hur det är här hemma. Tänker på att jag vill vara jag hela vägen, överallt. Tänker på saker vi pratat om i Kroatien, jag och mina yogavänner och hur nära man kan komma människor utan att ens veta vad de arbetar med. Och hur enkelt det är att vara jag. Då. Hur är det för dig? Är du dig själv rakt igenom, även med dina vänner?

Vindsluckan öppen

Lustfyllt umgänge, det är vad jag går igång på. Igår kväll satt vi på verandan, åt och drack gott (det finns så himla mycket goda alkoholfria drycker nu) och pratade. Skrattade så vi skrek. Och blev lite djupare emellanåt. Vår husdoktor i familjen har varit vår TCM-läkare, (traditional chinese doctor) You Zhe 遊者. Han reser över hela världen och undervisar i flera andra länder och behandlar både här hemma och utomlands. Efter 20 års bekantskap har vi blivit goda vänner. Ingen i familjen går hos honom nu, men vi har alla gjort det i omgångar för olika obalanser och problem. Blivit hjälpta. Fått oss att hjälpa oss själva. Han är så kunnig. Han är så kunnig på att få mig att känna mig smart också. Ni vet personer som delar med sig frikostigt och som lyfter nivån ett snäpp? När han pratar om livet i stort, hälsa, mat, energier, nivåer och andlighet då är det som en liten vindslucka öppnar sig i min skalle. En liten stege reser sig mot himlen och jag klättrar några pinnar. Ibland kan jag inte redogöra för vad vi har pratat om, men jag vet att jag lärt mig något, jag vet att kunskapen på något vis är införlivad inuti mig. Flummigt? Inte för mig. Och jag vet att det fungerar. Jag har haft några frågor inombords senaste veckan och igår kväll fick jag svaren i våra diskussioner. Vänskap men också kärleksfullt vägledande. Vill inte stänga vindsluckan, jag vill vidare samtidigt som jag vet att den dagliga yogaträningen är min nyckel till att hålla den öppen. Det går ju inte att skynda på erfarenhet, den kommer när den kommer. Men den kommer inte utan regelbunden träning. Practice and all will come, är mer sant än någonsin för mig. Jag somnar långt efter midnatt. Rik. Lite klokare på ett ickeverbalt sätt. Tacksam.Min regelbundna träning ännu mer viktig. Håller i stegen, vindsluckan lite mer öppen.