Egentid och insikter

Varit iväg två dagar med jobbet igen.  Den här gången på ett spa i Bergslagen, Loka Brunn. Mycket att planera och gå igenom. Och skratta. Jag tror jag har världens trevligaste arbetskamrater. jag har skrattat mig svettig varje dag. Vi har gått en lång väg ihop och det betalar sig fint just nu. Igår eftermiddag skulle vi avrunda med en aktivitet, köra go-cart. Jag har gjort det en gång tidigare och blev nästan åksjuk och lite yr. Kan ha hängt ihop med att banan var ganska liten men jag kände direkt att jag inte ville följa med den här gången. Jag ville inte. Jag har också varit lite yr till och från sedan jag kom hem från Indien och jag vill inte få mer av det. Men jag har aldrig tidigare hoppat av en aktivitet på något jobb som vi gjort i grupp. Aldrig på 40 år som jag haft alla olika jobb, med pauser för plugg och barnafödande. Men jag sa vänligt att jag inte ville följa med. Min nya chef hade inget som helst problem med det.
   Gick en promenad längs skogskanten utmed sjön, kände på vattnet och värmdes av solen. Det var fridfullt. Tog lite bilder. Strosade. Bestämde mig för att bada, simma i den fantastiska stora badanläggningen som blivit ombyggd sedan jag var här sist.

   Glider ner i det varma vattnet. Det enorma fönsterväggen visar en av de spegelblanka sjöarna, mitt emot bassängen.. Jag simmar i ett vatten som inte doftar klor. Det känns mjukt. Under två enorma kristallkronor glider jag tyst i vattnet. Bröstsim. Ryggsim. Jag kan både crawla och simma fjärilssim, men det känns för burdust just nu. Ser kristallkronornas reflexer bli till alla prismornas färger i speglingen. Människor pratar tyst. Det finns många små bassänger och alla har olika temperatur. Några kalla. Andra riktigt varma. Guldfärgad mosaik och svart skiffersten. Lyxigt att krypa in i badrocken när jag går upp.
   Jag får några egna timmar. Det är helt fantastiskt vilken boost det blev i min kropp och sinne. När jag efter en lång pratsam middag lägger mig för natten känner jag hur välgörande det var för mig att helt enkelt stå upp för mig själv på ett väldigt mjukt sätt. Att alla hade roligt på go-kartbanan blev bara ännu roligare, vi hade alla fått något. Och jag vet att för några år sedan hade jag inte gjort det valet.
   Jag vet också att jag kommer att lära mig så länge jag lever. Det finns ingen snitslad bana inom personlig utveckling. Ibland läser jag kommentarer hos olika bloggare som att någon "kommit längre" och "du är några år före mig", osv. Men för min del så tänker jag helt annorlunda. Allas väg är olika. Vi delar däremot olika upplevelser även om det inte sker samtidigt. Det här med att vara människa i den här tiden ger oss mängder med likheter. Men också olikheter. Eftersom vi har så många val. Tidigare kunde jag slå mig själv i huvudet för att jag vid min ålder borde veta bättre. Jag borde ha "lärt" mig allt det jag tampas med ibland. Efter yogakursen i Wien så insåg jag att allt finns kvar att lära för mig. För alla oss. Det tar bara olika uttryck. När min yogalärare Emma kan säga till mig att ibland känns det som hon inte kan något och att hon har allt att lära, då tappar jag nästan hakan och sedan tänker jag - jamenvisst. Det är klart. Vi har ju alla nya utmaningar, hinder eller möjligheter att ta oss vidare med. Det är ju det som är den personliga utvecklingen. Den tar inte slut. Och även om man tycker att man bockat av på någon lista över saker man arbetat med  för egen del kan man ibland "trilla" bakåt och plötsligt deala med liknande saker igen. Vad gör det? Det finns alltid en ny vinkel. En ny twist på saker. Och det är så fridfullt i mig för att den insikten  verkligen bor i mig nu. Spelar ingen roll mer än att vägen fortsätter. Utmaningarna dyker upp i olika kläder. Och jag har slutit fred med det. i mitt hjärta. Har du?

Bilden har jag lånat på www.lokabrunn.se

I facklans sken

Pusslet jag lägger. Mönstren som framträder. Allt sprunget ur min egen yoga. Helt enkelt. Helt och hållet utmanande. Men skönt. Tidigare har jag varit oerhört självkritisk. Folk som tycker att jag varit tuff har aldrig sett förbi rakheten. När något gått snett i en relation är jag den första som jag granskar. Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort annorlunda? På något vis har relationerna alltid legat tyngst på mig, ansvaret har varit mitt på något bakvänt sätt. Nej jag säger inte att det är så, det är så det varit inombords. Hos mig. Mitt mönster. Hårdheten mot mig själv. Tankarna som malt, frågorna som inte haft något svar. Jag har ju under mina 13 år med yoga också levt och fyllt på erfarenheterna ur resten av tillvaron förstås. Man lär sig så länge man lever. Om man vill. Om man väljer det. Men yogan är liksom nästa nivå av personlig utveckling. När små delar blir till större och man plötsligt ser något som varit dolt för en själv. För mig har den självkritiska delen varit svår att upptäcka. Men det är nästan alltid händelser som visar vägen, när man får en glimt av det där man jobbat med. Det kan vara långt bakåt, det kan vara nära i tid. Men när den där facklan plötsligt tänds och annat syns som varit dolt, då tar jag tacksamt emot. Det hände mig igår kväll. Då såg jag klart. I facklans sken. I den livgivande hösten när allt stillnat ner. Då träder allt fram för mig.
   Jag har haft flera relationer som varit likartade, spirituella människor som varit roliga och underhållande har varit mina favoriter. Jag har känt mig hemma med dem. Har dragits till de personer som gärna går ett steg längre. Men några av de här  relationerna har krackelerat. Jag har anklagat mig själv för att jag inte sett tecknen när saker gått fel. Har valt att blunda för att andra också har en del i det som sker. Och gjort exakt samma sak igen. Och igen. Det är samma historia som jag jobbat mig igenom. Samma sak som har hänt, det är bara människorna som bytt plats. Som ett game. Som en teaterscen. Men man kan inte bryta mönstren förrän man ser dem. En av mina godaste vänner, vi som känt varandra i 40 år sade till mig att många tar mig så för given. Jag häpnade. Men insåg att hon hade helt rätt. Och det vill jag inte. Vill inte bli tagen för given så när mina problem dyker upp, då måste jag också få ett utrymme. För det är så det är, de här människorna har naturligtvis haft sina anledningar till att dras till mig. Jag tror att det är att jag lyssnar. Jag finns där. Jag säger aldrig nej. Och när jag vill ha samma tillbaka, då har de inte tid, förstår inte osv. För jag har ändrat spelplanen. Jag har ändrat och visat lite mer av mig. Som de kanske inte alls vill ha. Och det är ju inte så konstigt, för relationen har börjat med att vi sett varandras förtjänster, kanske på ett smalt sätt. Och omedvetet naturligtvis. Jag menar ju inte att vänner vill såra varandra. Men jag ser min del, har bara inte sett att andra också har en del. Ingens fel. Absolut inte. Men jag vill inte bli sårad på det här viset igen. Har en ganska ny bekantskap och nu ser jag faktiskt vad som håller på att hända. När jag blir tagen för given. Som en givare av olika saker. Nu stoppar jag i tid. Den här gången ändrar jag mitt mönster. Det är lite läskigt men också så otroligt befriande att se det här. För det betyder att jag fått syn på en lite mer dold sida i mig. Ungefär som i yogan, man kan inte se hela rörelsen förrän man ser hela rörelsen. Det kan ta år. Och när man gör det häpnar man ofta, det som fanns precis framför ögonen har ändå varit dolt. Så sinnrikt tillvaron fungerar. Så magiskt när man får fatt i mönster i sig själv som man vill förändra. För det är där all förändring sker. Jag kan inte kräva något av någon annan. Men jag måste inte kritisera mig själv till döds. Hur gör du?

Vi är alla udda

Det där med förändring. Som jag skrivit om tidigare. Som för en del människor kan vara så svårt. Nästan hotfullt. Att någon förändras. Att kontrollen inte finns. Illusionen av kontroll kan försätta många i trassel. Just nu går jag igenom en tid av förändringar. Jag välkomnar dem. På riktigt. Jag vet också att inget är statiskt och att förändring är det enda som är konstant. Ändå vet jag att en del tycker att det är det värsta som finns. Att förändras. Att se andra förändras. Jag önskar så att vi alla släppte på kraven vi har på hur det ska se ut. Hur kraven ser ut på andra. Att det tillåtande skulle få mer plats. Jag jobbar med det själv. Jag tillåter framför allt mig själv massor med saker nu som tidigare inte fanns med i min tanke ens. Därför är jag också mer tillåtande till andra. Vägen via mig själv till dig. Men det är ändå knepigt när motståndet finns just utanför.  För några veckor sedan var jag på en konsert med Eva Dahlgren, hon sa något klokt som jag tänkt på sedan dess. Hon sa att när hon var barn och sedan tonåring, tänkte hon väldigt mycket på hur udda hon var. Men nu vet hon att ALLA är udda. Vi är alla unika. Och jag tycker det är så skönt uttryckt. Vi är så udda, allihopa. Låt oss bejaka det hos oss själva. Låt oss bejaka det hos andra. Yogan hjälper mig mer än jag inser ibland. Igår efter mina yogagrupper avslutats och jag satt i mörkret hemma och tittade ut mot den mörka skogen och stråken av frost syntes tydligt här och där, insåg jag än en gång – yogan tillåter. Den tillåter mig att få vara precis den jag är, den tar fram sidor jag inte visste hade, den leder mig vidare, genom snår och trassel. Och när jag kommer ut ur skogen, ut på det frostbitna gräset, då andas jag lättare. Vad jag önskar att vi alla fick den känslan. Att vi tillåter allt få komma upp inuti. Men även i andra. Att vi står ut med förändring helt enkelt. Tillåtande.

Oceanen av påminnelser

Ibland gör tillvaron små luckor i väven där något annat kikar in. Ni vet, plötsligt kommer man att tänka på något, drömmer om något eller helt enkelt bara får en ingivelse. Eller också. Eller också så träffar man någon från sitt förflutna som har spelat en avgörande roll och som gör det igen, bara med ett litet inhopp. Har varit på konferens i två dagar, två dagar som jag trodde skulle tära mig och trötta ut mig. Men det blev tvärtom. Vi hade konstruktiva dialoger och planeringar och igår kväll lekte vi. Sjöng karaoke och var barnsliga och glada. Det var underbart. Faktiskt. Jag bröt upp lite tidigare än mina arbetskamrater, yogan gör mig som vanligt mer medveten om vad jag behöver och ska :) Och jag går in i ett annat hus, håller upp dörren för en man som kommer tungt lastad. Han tittar upp. Våra blickar möts och jag utbrister Bengt! Är det du? Och vi blir lika häpna båda två. Bengt har varit min bästa chef hittills i mitt liv. Bästa på det sättet att jag blev sedd. Som nybakad och färdigutbildad fick jag en tjänst på ett behandlingshem för ungdomar med missbruksproblem. Han gav mig ansvar allt eftersom. Peppade och stöttade. Efter två år fick han mig att ta tjänsten som biträdande föreståndare -  vi blev ett förståndar"par" kan man säga. Hans hjärta var stort. Hans hjärta är stort. Hans empati med de ungdomar vi arbetade med styrde oss på en varsam väg. Och min uppriktiga glädje från magen och uppåt när jag såg honom, visade mig själv återigen vilken viktig person han varit i mitt liv. Viktigare än vad han någonsin förstått. Viktigare än vad jag förstått.  Om man kan säga så om en chef? Så vi bokade en frukostdejt i morse. Tog igen lite förlorad tid. Det är nog 10 år sedan vi sågs. Och 30 år sedan vi började arbeta ihop!! Det är en hisnande tidsrymd. Allt som händer. Ett liv emellan i livet på något vis. Och vi uppdaterade oss om familj och jobb. Men mest av allt kände jag att jag var tvungen att säga till honom hur viktig han varit för mig. Det var så skönt, han blev rörd och lite förlägen. I mitt liv har han något sätt spelat rollen av storebror. Den omhändertagande men stöttande. Som sett MIG. Alla tankar och händelser som passerat inom mig sedan igår kväll - en ocean av påminnelser om vem jag var, vad jag arbetade med och vad jag uppfattade som viktigt. Och jag känner själv vilken lång väg jag gått. Inte bara alla olika jobb jag haft utan också den personliga resan jag gjort. Jag fick en fantastisk påminnelse om hur långt jag gått i det jag önskar. Och att tålamodet är en naturlig del av processer. Allt kan inte ske hela tiden utan pauser. Jag tog en lång morgonpromenad innan vi satte oss med vårt kaffe i morse. Glädjen över att ha hittat varandra igen. Både deras och våra barn har flyttat hemifrån. Vi bor visserligen 10 mil från varandra, men vi kommer att ses. Det vet jag. Det vet han. Och jag är tacksam. Solens värme i ansiktet när jag tittade ut över Mälaren. Värmen i hans ögon när vi pratade om hur det var. Mitt skratt som kom långt inifrån och bara vällde ut. Visst är det välgörande att träffa någon som funnits med men som sedan av någon anledning försvunnit från närheten och som bara sedan kan kliva in igen? Många svar hittade jag i vårt möte. Många svar på vad som hänt i mitt liv. Och vart jag ska. Jag tar nästa steg med tillförsikt.

Jag gör det NU

Tänkt länge. Skippat. Tänkt om. Men nu är jag på väg. Med ett nytt projekt. Något som mognat länge länge i mig. Igår var jag ledig och åkte till Stockholm för att träffa en person som jag tror kan hjälpa mig med det jag vill. Det jag önskar. Och det känns fantastiskt. Att släppa ut sin längtan. Att våga göra det. Hur det än blir i slutet. Kan inte fokusera på resultatet nu, måste bara stanna i nu. Där jag är. Och ta mig vidare härifrån. Ja det är lite hemligt. Än så länge. Innan mitt projekt ser dagens ljus. Och den personen jag träffade igår – ni vet, ibland stämmer det. Ibland är det mer rätt än annars. Och just så. I bröstkorgen lätt som om det där fladdret har lagt sig för en stund. Det är bara fritt och lätt att andas. Att vara jag. Just nu kan jag stanna i stormens öga och bara vara. För lite så känns det. Med en otroligt arbetsam vår så har jag landat. Och jobbar en liten vecka till innan jag får vara ledig fullt ut. Och tankarna går i en vindlande bana, som de ska. I uppstarten av en idé. Jag låser mig inte. Tänker olika scenarios. Tänker olika helt enkelt. Ikväll ska jag sätta mig och rita, teckna och bara se vad som kommer. Det ordlösa vill ut. Och det är som jag inte kan vänta. Fast jag är där nu så jag behöver ju inte vänta. Egentligen. Bara göra. Våga göra. Jag gör det nu. Hur gör du?

Lejonhjärta

Idag när jag krattade ute i trädgården och solen värmde ansiktet kom jag så här i påsktider att tänka på Judas. Inte Jesus, utan Judas. Han som förrådde. Och som tog sitt liv när han insåg en del av det vidsträckta han hade förrått. Sedan tänkte jag syndabock. Hur vi behöver någon slags syndabock ganska ofta. Någon som bär skulden till en mängd saker. För om Judas inte hade förrått, då hade inte Jesus kunnat dö och återuppstå. Eller? Tänker jag helt fel här? Allas roll i skådespelet kanske behövs. Men är inte det en av de svåraste rollerna? Den som förråder. Och det finns inget som är attraktivt någonstans i det. Jag tänker att jag vill skriva vackra saker. Men det andra finns också. Det som utvecklar oss och som är svårt. Fingrarna skriver det som finns i mig just nu.
För om vi tar det ett steg till. Den som är annorlunda men som vi betraktar som en syndabock. Som inte gjort något mot någon. Kanske bara står för andra värderingar och åsikter än vi själva? Brott som begås mot minoriteter och oliktänkande - är inte det själva syndabockstanken som slagit igenom fullt ut? Eller när vi tänker "ingen rök utan eld" när någon blir beskylld för något? Eller när man själv känner sig utsatt för en orättvisa, hur svårt är det inte då att inte känna en hämndtanke inuti? Själv har jag blivit utsatt för några orättvisor den senaste månaden. Oväntat. Saker som faktiskt inte har något med mig att göra. Men som sårat mig. Rent privat. Gamla bekanta. Släktingar. För att inte bli för personlig så har det varit saker som handlat om andra människor. Det har varit skulder som har varit både materiella och känslomässiga. När någon blir arg för sina känslor och med bestämdhet hävdar att det är mitt fel hur den personen känner och tänker... När någon blir arg över att jag inte betalar skulderna åt någon annan. Varje gång det har hänt har jag försökt tänka längre. Inte hamna i någon hämndtanke utan försökt lyfta mig. Inte tänkte vad ska jag lära mig av det här, en fras som jag är riktigt trött på ibland. Nej. Jag har tänkt - det måste finnas något i det här för oss båda. Vilken är min del? Ska jag säga att det andra tänker och känner är mitt fel? Nej. Det verkar orimligt. Ska jag betala andras skulder? Nej. Det verkar orimligt. Så jag har försökt vila i det. Att det händer saker i andras liv. Att många är rädda och skyddar sin yta mest av allt och låter detta gå ut över andra. Och de där tankarna skingras och lyfter. Jag kan inte såras om jag inte tillåter det. Svårt. Jättesvårt. Å andra sidan skönt. Jag har bara ansvar för mig själv. Egentligen. Missförstå mig rätt. Det handlar absolut inte om att inte tycka om eller älska. Det handlar om att alla står på sina egna ben. De som behöver hjälp de ska få den. Men det finns en gräns för hur mycket man kan hjälpa andra. Eller hur? (självklart menar jag inte hunger eller katastrofer som hemsöker många på jorden) Och egentligen tror jag inte heller man kan hjälpa någon som inte vill det. Allt börjar och slutar i oss själva. Saker som jag funderar en del på. Och just nu har jag tänkt på syndabockar. Vi vet ju aldrig hur det är att vara någon annan. Men vi kan inte heller skylla ifrån oss det som är vårt. Känslor. Skulder. Vi kan inte heller utnyttja andra. MEN. Vi kan inte heller låta oss utnyttjas. För om jag är tyst och "snäll" - inte protesterar, då följer jag ju med i det som jag inte håller med om. Hur många tar inte den vägen? Är tysta när de borde höja sin stämma. Väljer det som är bekvämt just nu men som kommer att ge skavsår inuti längre fram. Är det svenskt? Jag vet inte. Ibland har jag trott det, men det är nog också en fördom. Egentligen finns det nog i varje människa. Att välja sida i sig själv. När man måste. Och att inte välja är också ett val. Att som Astrid Lindgren så träffande skriver i Bröderna Lejonhjärta - När Jonathans pliktkänsla gör att han en dag måste lämna sin bror och förklarar Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Jag tror att det alla människor måste göra är att våga vara sanna. Mot sig själv först. Det kanske är så svårt att det nästan känns farligt? Att aldrig skylla på någon. Att aldrig leta en syndabock. Men heller aldrig ställa upp på att vara en syndabock. Och jag bestämmer mig för att inte vara det. För någon. Det är svårt att vara ärlig. Det är svårt att inte hjälpa när gränsen är nådd. Det är svårt att inse sin egen begränsning. Jag jobbar på det. Jag är ingen syndabock. Men jag är heller inte en liten lort.

Hur stort det faktiskt är

Svårt att sova. Tankar som skaver. Relationer som kräver. Kräver det jag inte är beredd längre att ge. Yogan har fört mig in på en stig som gjort att jag lärt känna en mängd nya människor, människor som jag tycker mycket om och som jag delar något fundamentalt med. På olika ställen i världen. Här hemma. Sedan finns det människor som jag varit nära men där vi helt enkelt gått åt olika håll. Ingens fel, men grunden ser inte lika ut. Längre. Det är inte enkelt alla gånger. Och det skaver i mig. Jag som är uppväxt med att vi ska alla vara sams och ha trevligt ihop :) Och nej, jag är inte osams med någon eller i någon konflikt, jag är bara trött ibland på att saker som känns självklara inte är det. Att många har så lite koll på sig själva, hur de uppfattas av andra. Det där Joharifönstret ni vet :) som jag skrev om här. Och att alla måste ta ansvar för sig själva. För sitt mående eller illamående. Ingen annan kan göra det. Och jag har många gånger försökt hjälpa, kanske har det inte alls varit bra? Har många gånger känt att jag vill göra något. Kanske är det svåraste att inse att man inte kan göra något för någons inre resa. Man måste själv ta sig vidare. Och vi som står där på vårt golv nästan varje morgon, som läser våra böcker, som funderar och tänker, brottas med frågor och insikter, som åker på kurser, som vidareutbildar oss i vår yoga. Vi kanske inte tänker på hur stort det faktiskt är. Och hur lång väg vi kanske gått fast det känns som några steg ibland. Att alla de där små frågorna och svaren blir en summa. Som inte är så liten. Insikten slår ner i mig när jag vrider och vänder mig och halva natten har gått. Jag tänker för mycket ibland. Men ibland är det bra också :) Att hitta lösningar. Och att släppa tag. Om det som man ändå inte styr. Tassar upp, kaminen dånar och det är faktiskt kolsvart ute. Äter en chokladmousse som jag hittar i kylen och känner mig låg och vemodig. Det knakar lite i huset. DÅ. RINGER. TELEFONEN. Och sonen som är på Nya Zeeland ringer! Jag blir helt lycklig. Helt lycklig. Han har det så bra. Och jag som längtat så efter ett livstecken blir lugn. Och allt det andra sjunker undan. Vilket svar på min längtan. Tack. Allt annat är inte upp till mig att lösa. Tiden går och människor förändras. Oavsett vad jag gör. Oavsett. Jag inser det nu. Glasklart. Det känns lätt. Och stort. Men mest som en lättnad. Alla får bära sin egen väska, sitt eget bagage. Ja vi kan hjälpa till ibland, stryka en panna, trösta och ge någon ett glas vatten, men resten får vi lita till vår inre styrka och vår inre lärare. Som finns bara vi ger oss chansen. Det är stort. Låt oss se att det är så stort som det faktiskt är!

Mycket klokare

Lite här och där läser jag att det är snobbigt med vissa saker inom yogan. Att det är snobbigt med sanskrit. Att läsa Yoga Sutras av Patanjali. Eller att det är gammal nys att inte träna när det är fullmåne eller nymåne. Nästan som skrock. Eller att vi gör väl som vi själva vill, det där gamla måste man inte hålla fast vid. Hmmm. Vi har alla våra bevekelsegrunder till varför och hur. Vi säger det vi säger och gör det vi gör. Och alla har vi egon som är högröstade ibland. Jag och du. Vi alla. Det tror jag är en del i att vara människa. Och ju längre man tassar på en stig av personlig utveckling, ju mer intrikata kan egots funderingar bli. Det ligger i sakens natur. Om ni förstår hur jag menar? Mr Iyengar skriver till och med att det kan handla om elightning och clarity, dvs, man upplever sig själv om upplyst och klarsynt - men det är ännu ett hinder... Är man upplyst är man inte på jorden längre. Så många snår att ta sig igenom. Men det är så vist ordnat. Om jag vill yoga och har bestämt mig för det och så råkar det bli fullmåne. Strunt samma. Jag gör väl som jag vill. Självklart gör man det. MEN. Varför man gör det? Allt kan inte handla om vad som är praktiskt. Eller? Det kanske blir nästa fråga som kan vara nog så jobbig att svara på inför sig själv. Ingen annan. Sig själv. När mörkret faller och det skymmer är det bara oss själva vi kan veta allt om. Vad vi tänkt, varför och hur. För mig är det självklart att jag fördjupar mig mer och mer i min yoga. I att läsa skrifter som behandlar detta gigantiska. Som jag ödmjukt böjer nacken inför. För att den mångtusenåriga kunskapen finns där. Även om vi väljer snuttar ur den och säger att vi är moderna och så här ser våra liv ut. Vi har så kort perspektiv. Alla vi. Tror jag. Inte minst jag. Oändlighet går inte att greppa. Eller tänka. Jag försöker följa med. Lyda råd som jag inte alltid förstår varför jag fått dem eller varför de finns. Därför att jag tror att någon annan varit klokare, mycket klokare än mig. Mitt eviga mantra i att hitta en lärare man kan följa, det blir mer och mer sant i mitt yogahjärta. Mer och mer. För jag har fått råd som det har tagit mig många stunder, timmar, arga tankar, rättfärdigande av tankar och yoga practice till att till slut kapitulera inför. Inför en klokskap som jag ser en skärva av. Ibland. En liten glimt av en vik där det finns en stor ocean. Jag tror det är väldigt viktigt att lyssna inåt. Men jag tror också på att böja nacken inför den faktiska kunskapen som förmedlas av en erfaren och klok lärare. Annars skulle man ha yogat själv och det hade varit nog. Om det är snobbigt att vilja gå vidare och läsa historien, läsa metaforerna i Bahgavad Gita, ja då är jag snobbig. Jag vill lära mig. Jag förstår att jag inte alltid förstår varför. Ungefär som att gå i skolan. Man börjar på dagis och lär sig saker. Ju mindre man kan, ju mer tror man att man kan. När man sedan går på universitetet då går det upp för en hur lite man kan. Även när man fördjupar sig. Och det handlar inte om någon blind tro att man inte vågar tänka egna tankar. Tvärtom! Jag vill vidare. Jag har slutat argumentera kring det jag inte förstår. Lägger inte energi på det. Jag försöker öppna mitt sinne. Vidga mina vyer. Tänka att saker finns där av en anledning. En anledning. Som jag kanske inte känner till. Sist jag var på kurs sa min kloka lärare, att månen har en våldsam ingrediens i sin energi när det är fullmåne. Nog för att skada sig. I yoga. Som han hade gjort. Jag tar in det och omsätter det hos mig själv. Från en som är mycket klokare än jag.

Glädjen sjunger i min kropp

På något vis är det som det vänder så snart jag skrivit om det tunga. Det kanske ligger i själva delandet? Eller i att jag helt enkelt uttrycker det med ord? Jag är inte rädd för att skriva om det som kan vara svårt och kännas hopplöst. Egentligen. Mer orolig för att uppfattas som gnällig :) Eller som the secret-fans ständigt påpekar - man inte ska fokusera på det negativa. För då attraherar man det. Nja säger jag. För mig är det lite som tvärtom. När jag lyfter saker mot ljuset så tonar de bort och bleknar. När jag vågar. Jag har inget dolt inom mig. Inga mörka hörn som jag inte vågar städa i eller granska. Och det gör mig fri på ett skönt sätt. Igår kväll när jag mötte alla förväntansfulla ansikten i mina grupper kände jag också att jag gör ett bra jobb. Trots allt. Trots begränsningar och dåligt självförtroende ibland. Trots ensamheten i att driva en egen shala. Att ha egna grupper. Jag ser ju att de har kommit vidare, ser att de jobbar fokuserat, hör deras djupa samstämmiga andning och jag blir tagen. Över att förra terminens enorma berg som jag tog mig över, helt enkelt resulterade i bra saker för andra också. För andra också. Det är stort. Och alla mina tankar om hur en bra yogalärare är, de finns kvar och jag strävar dit. Men jag kan ju bara vara jag. Men jag blir bättre och bättre på just det. Att vara jag :) Och inte försöka vara någon man beundrar. Eller ta över andras sätt och stil i yogasalen. Man måste våga. För mig är det viktigaste att vara sann. Mot mig själv. Våga se svårigheter jag brottas med. Men självklart också se glädjen. När den trycks in i hela mitt system av att se andra yoga. Hur den sjunger i min kropp. Hur ryggar sträcks när de får en mjuk hand på sin skuldra. Hur ben sträcks ut vid ett litet påpekande och hur andningen ANDNINGEN tar ner allt på rätt nivå. Vi är där vi är. Vi är de vi är. Ju mer jag yogar ju säkrare blir jag, det här är min biljett till frihet inombords. Men på vägen måste jag städa. Och rensa. Låta det tuffa komma till ytan för att bli fri från det. Det försvinner inte av sig själv för att jag fokuserar på andra saker. Det är min övertygelse och något som kroppen visat mig otaliga gånger. Min guru Zhander säger att det helt enkelt inte tar slut. Det skräp som flyter till ytan, det ser bara annorlunda ut. Men det tar inte slut. Inget farligt med det. Vi är människor och vi delar alla detta i att vi är mänskliga. Men för varje spadtag ner i den gropen så blir det på sätt och vis lättare. Vet att det gör ont först, sedan lättar allt. Och man är på nästa nivå. Inte för att jag tänkt det. Inte för att jag inte tänkt det eller flyttat fokus till något annat. Nej. Helt enkelt för att jag jobbat mig igenom det hela. Och nu sjunger glädjen i mig.

I mitt yogahjärta ♥

Ligger i sängen med raspig hals och en ömmande kropp. Funderar. Tänker på de tankar som Marica och jag haft under det här inlägget. Här kommer mitt något längre svar. Om min syn. På. Yogan. Så många vägar den tar. Så olika den ser ut. Vem kan säga vad som är rätt eller fel? För någon annan. För mig har de här elva åren med min yoga lärt mig en del saker. Som är sanna för mig. För mig. I mitt yogahjärta. Jag gör inte anspråk på att prata för någon annan än mig själv. Det allra viktigaste för mig är att jag har min lärare, Zhander. I min yoga. I mitt yogahjärta är jag aldrig ensam. Min kompass stundtals. Att ha en lärare är nödvändigt i yoga. Det krävs tror jag. Den traditionella lärare-elev-situationen. För att bli introducerad och för att kunna gå vidare. Hela tiden. Som vågar vara obekväm och säga saker du inte tänkt eller velat. Att ha någon som kan och utövat det själv. Länge. Som gått stigen där jag ska sätta mina fötter. Jag är övertygad om det. Men självklart betyder inte ett långt yogautövande att man passar till lärare. Där måste man ta sin egen utmaning. Passar jag? Och kommer jag att klara av att ge något? Tvivel tror jag är nyttiga. De för oss fram. Men inte för stor dos. Alla som tränat och vill undervisa i yoga gör det utifrån olika premisser. Där kan ens lärare guida. Jag skulle själv inte öppnat min egna yogashala om jag inte hade fått rådet från min lärare. Han är mitt ledljus. Min vägvisare. Han som själv varit elev hos sin guru, mr Iyengar, i 25 år. 25 år! Han har inte något behov av att göra människor nöjda - han är sann. Han visar och svarar. Hans egen väg har inte varit rak. Han delar frikostigt med sig av sina egna svårigheter. Delar ur sitt liv, inte bara kring yogan. Lektioner som känns legendariska. Som jag aldrig velat att de ska ta slut. Ord jag velat bevara konstant i mitt yogahjärta. Men där bara en bråkdel stannat. För att jag inte kunnat hantera mer. Där jag befinner mig. Man får all hjälp man kan önska. Han är skicklig på att visa att vi själva måste ta vårt ansvar för oss själva. MEN. Ingen idé att be om råd om man inte tänker följa dem. Även när hela mitt inre varit i uppror. Över asanas jag fått av honom och inte velat göra av tusen anledningar. Men när jag tagit mig igenom det så har jag sett lärdomarna jag fått via min yoga. Som han givit förutsättningarna för. Och det är lärdomar på flera plan. Ju mer jag ser av honom ju större ödmjukhet känner jag inför hans enorma kunskap. Hans sätt att se. Rakt igenom. Men med kärlek. Och humor. Hur han skämtat och fått mig vidare i det som gjort ont. Riktigt ont. På flera plan. Hur han visat upp spegeln framför mig och där jag i ilska vänt mig bort för jag inte tyckt om det jag sett men där jag sedan insett att det är mig själv jag ser. Hur han varsamt lett mig vidare. Varje mail jag skickat till honom under de här åren har han svarat på inom ett dygn! Jag blir häpen varje gång. Han reser över hela jorden, han har många människor som följer honom och som har studios i varje världsdel. Så när människor hackar upp yogan, tar en liten bit för att de är rädda för helheten så känner jag sorg. Men jag kanske är gammalmodig. Kanske måste det se ut så? För oss moderna människor? För visst känns det gammalmodigt med en lärare. EN lärare som man följer. Nästan lite sektartat? För mig är det precis tvärtom. Jag har en guide. En mentor. En mästare. En guru. Som jag kan kontakta året runt, dygnet runt. Som svarar. Men inte alltid det jag tänkt. Sällan det jag tänkt :) I våras sa han till mig att inte vara så hård mot mig själv. Jag tappade hakan. Att han säger det till mig, han som många betraktar som hård... Att när jag tänkte en sak så sa han exakt det till mig i samma stund. Jag funderar inte ens längre över HUR han gör det han gör. Jag tar tacksamt emot. Ser att det här yogaåret har inneburit så mycket rörelse och förändring för mig. Att jag fick ett råd av honom att resa till Indien för min hälsas skull. Och jag tog det. Vad som sedan hänt har varit svårt att hantera för mig stundtals. Trots att jag kom hem med en ny lätthet och klarhet inombords kändes kroppen svag. Hösten med sin trötthet. Utmattning. Men hur jag vilat i det han sagt och hur det förändrats. Jag är inte kvitt utmattningen, den kommer och går men är inte konstant. Jag yogar när jag orkar och då är det med en delvis förändrad kropp. I mitt yogahjärta önskar jag att alla skulle få träffa en sådan lärare. Jag önskar det uppriktigt. Tackar min första lärare som introducerade mig för honom. Den inre lärare vi alla har leder oss till den yttre läraren. I mitt yogahjärta är det helt sant.

Bilden är tagen av Dan Lindberg, på Zhander

Det som egentligen är viktigt

Dagen före julafton för 20 år sedan bröt jag ihop. Lite grann. Tårarna forsade. För jag var så trött. Totalt utmattad. Jag var 36 år. Barnen var 1, 4 och 13 år. Jag hade stått vinglande på en liten stege och klätt granen. Jag hade städat och bakat. Stöpt ljus och målat spånkorgar röda. Kokat knäck och egen vit glögg. Köpt ALLA julklappar till alla. Inte till mig själv. Men resten. Till och från olika människor som lämnade pengar till mig. Och som jag förvaltade intill kronan så att det skulle bli rättvist och lika. Strukit finklänningar och byxor. Fejat och gjort fint. Och allt kändes fel. Fel. Jobbigt. Stressigt. Jag grät av trötthet. Insåg att jag själv var mest ansvarig för hur det såg ut hos oss. Hur svårt jag hade att ta mig ur alla måsten som jag själv hade skapat. Längs vägen. Av den där eviga känslan av att i år ska det minsann bli en riktig Bullerby-jul. FannyochAlexander-granen. Som stod som en nigande vacker dam bredvid kakelugnen. Och insåg att det var ytan jag hade putsat på. Ytan. Och där jag slagit knut på mig själv för att få till det ungefär som i en vacker coffee table bok. Till vilkens nytta? För vem? Egentligen... Min D var nöjd med få saker. Sa att vi köper hem färdiglagat istället för att koka och baka själva. Men jag ville inte ha det så. Jag ville ha det på ett speciellt vis men orkade egentligen inte med det. Ungarna önskade sig leksaker och annat. Inget märkvärdigt. Jag hade inte behövt ta på mig allt det som jag själv la på mina axlar. Tyngande måsten. Från mig själv. Det är med vemod jag kommer ihåg mig själv. Men känner ändå hur viktigt det är att jag gör det. För allt är så annorlunda det kan bli. Nu. Nu är kraven inte där. Barnen visserligen vuxna men det finns ju en ny liten unge. Ett barnbarn som tindrar och pratar med hela kroppen oavsett hur jag ser ut eller vad jag har på mig :) Och där vi lagar god mat till en dag. En dag. Som när man har fest när som helst på året. Men där jag nu istället omgivit mig med ljus. överallt. Vackra amaryllisar och en och annan hyacint. Där vi skurit ned på julklapparna och låtit tiden med varandra vara viktigast. Där böcker spelar en stor roll. Vi köpte en gran dagen innan julafton och den är så fantastiskt vacker att jag blir glad varje gång jag ser den. Helt kravlöst har vi ställt den lilla granen i en vit hink. Och den doftar. Lyser. Men det var inte viktigt att den stod klädd och klar två veckor innan jul. Och hur jag njutit av hela långa julaftonen tillsammans med min familj. Inte känt en enda gång att jag är för trött. Inte en enda gång har jag undrar vad jag sysslar med. Varför jag gör det jag gör. Nej jag vet varför. Jag har skalat av så mycket. Många kilo har försvunnit från ryggen och skuldrorna där jag tidigare burit så tungt. Delvis för att vi har en öppen debatt om det idag. Det fanns inte då. Men mest av allt för att jag hittat mig själv under alla lager inuti. Och insett vad jag vill och hur det ska kunna göras. Jag hoppas att du som läser här är klokare än vad jag var. Som känner att du duger hur det än blir. Att gemenskap och ljus är viktigast i juletider. Resten är försumbart. Nej, det är verkligen inte fel att pynta och göra fint. Om det är det man vill - bara för att göra fint. Ni vet vad jag menar, eller hur?! Hela hjärtat och kroppen måste vara med på det man bestämmer. Och jag tackar en lycklig stjärna för att Facebook inte fanns då, för där har nivåerna över hur det ser ut och allt man ska göra FÖRE jul helt skjutit i höjden. Man kan lätt drabbas av hybris och funderingar. Gör inte det snälla du. Gör det som känns rätt i ditt hjärta. Det är allt som betyder något. Och jag önskar från hela mig till dig, en väldigt skön fortsättning på helgerna. Oavsett var du är, hur du ser ut eller om du har en vacker pyntad gran eller inte. Må gott ♥

Värmeljuset i bröstkorgen

Det är verkligen nattsvart när jag tar mig upp. Kolmörkt. Tänder ljus och rökelse. Äntligen står jag där. På mitt golv. På ett annat sätt. Mjuk morgonyoga. Mjuk kropp. Det är som att tända ett litet värmeljus i min bröstkorg. Ett ljus som värmer och lyser. Hela dagen. Inuti. Jag har längtat till den här stunden. Längtat till min egen stund hela hösten. Jo jag har yogat. Ibland. Men varit utmattat trött. Och inte orkat. Helt enkelt. Det allra svåraste för mig har varit att låta bli det fysiska. Att vänta, att bara göra lite lite lite. Men mitt lilla värmeljus där inuti har väglett, har visat att bara jag väntar in mig själv, låter tröttheten ebba ut så kommer lågan att vara stadigare. Lysa klarare. Och imorse så var det precis som att nu är det dags. Nu är jag där. Jag har mitt värmeljus i min bröstkorg och det värmer. Hela långa dagen och kanske fyller jag på lite när kvällen kommer. Vi får se hur det är då. Jag tar inte ut något i förskott. DET har den här hösten lärt mig. Hu har du det med ditt värmeljus?

Hungriga hundar

Ibland skulle jag vilja vräka ut saker här i bloggen. Ventilera. Men det går inte, jag kan inte lämna ut för privata detaljer. Även om det i stunden känns så. Fick ett svårt besked igår. Som handlar om en nära person men som idag är distanserad. Som inte mår bra. Inte bra alls. Som inte klarar av sitt ansvar för sig själv. Som slarvar och trasslar. Som jag en gång skrev på ett borgenspapper för och som igår i förlängningen gjorde att jag fick ett brev från kronofogden. Ibland är det som det nafsar en i hälarna. De där relationerna som bara tär. Äter upp en. Den där hungriga hunden som aldrig får nog med uppmärksamhet. Aldrig nog med bekräftelse eller pepp. Efter mina olika sorgbearbetningar har jag börjat fungera annorlunda. Mer direkt. Så här är det nu när ledsamma saker sker - först blir jag ledsen, våldsamt ledsen till och med nästan så jag känner mig obekväm. Sorgen är där direkt. Men samtidigt är det som jag gråter ut taggen direkt. På något märkligt vis. Jag vet att när jag pratat klart, gråtit och sovit en natt så är det över. På ett vis. Den momentana besvikelsen över vad som sker har lämnat mitt system. Och inser återigen att jag inte kan leva livet åt någon annan än mig själv. Hur svårt det än kan tyckas. Hur mycket man än vill hjälpa till så går det ibland inte alls. Gränser nås och alla måste någonstans hjälpa sig själva. Vilja hjälpa sig. Även om det är svårt och kräver saker. Med en lugn insikt om detta vaknar jag och känner att jag är tacksam över mina val. Som tagit mig hit. Inte för att slå sig för bröstet utan för att jag lever det liv som jag vill leva. Att jag vågar säga det högt till och med. Att jag inte blir straffad för det :) eller för något annat gott. Men för den som går irrvägar kan det tyckas som om hela tillvaron är emot en. Som om allt är en stor komplott mot en själv. Som om alla andra har det bättre. What goes around comes around. Jag tror på det. Och att alla har sina delar att ta sig igenom. Sina saker som samtidigt är alla chanser till att växa. Hur flåshurtigt det än kan låta. Så tror och tänker jag. Lever mitt liv. Och jag skickar mina böner om att vännen som gått vilse, hittar tillbaka till rätt sida om tillvaron. Får lugnet. Släpper sin aggressivitet och inser att ingen annan kan leva livet åt en. Och det svåra samtalet det ska jag ringa nu. Och sedan går jag vidare. Och önskar samma till alla som brottas med hundarna som gläfser och som biter i bakhasorna på oss. Vi har alla val att göra. Liv att leva. Det måste inte vara så hårt som vi tror.

Feng shui i själen

Mer och mer inser jag att det var enorm resa jag gav mig ut på när jag reste till Indien i augusti. På ayurvedabehandlingen. För den gick på djupet. Inte bara rent fysiskt långt ner i vävnaderna. Nej. Det andra djupet. Också. För jag kom hem förändrad. På djupet. Ville inte riktigt se det först. Ville inte riktigt ta in vad det var jag kände eller hur tomt det blev inuti. Som att hänga upp en riktig rensa-i-röran-skylt när affärer byggs om. Som en stor kvast som sopat runt runtom. Inuti. Och som fått mig att omvärdera en mängd saker som jag innan ansett som viktiga. Kvar står bara jag själv. Eller hur jag ska uttrycka det. Jag som efter resan stundtals känt mig som ett skal med väldigt lite innehåll. Men det där gamla innehållet, det har inte gagnat mig. Det har fött ett ego som har varit bråkigt och stundtals ganska högljutt. Pockat på mina tankar. Velat styra i gammal riktning. Men när jag inte kunnat yoga så fysiskt har annat hänt. Ja ni känner igen det antar jag? När annat kommer fram. Eller som det känts nu, svepts ut av en orkanvind. När bråten är borta. Då har jag känt mig vilsen och tom. Men nu börjar jag känna att det tomma är skönt. Det ger mig frid. Det ger mig också något som jag egentligen varit på väg till väldigt länge. Det finns inga måsten. Längre. Inga egentliga måsten. För vad jag måste göra, det finns inte längre. Det jag vill göra, det är något annat. Det är också kanske skrämmande. För att det är ett nytt sätt för mig att fungera. Hela vägen och hela tiden. Och missförstå mig rätt nu, jag pratar inte om mat, sömn eller respekten och kärleken till andra. Nej jag pratar om det där inre förrådet vi bär runt på, som vi så sällan städar. Där jag tidigare öppnat ett litet fönster på glänt men sedan stängt det. Det här har inte varit någon liten vädring, nej det har varit en storstädning. Feng Shui inuti. Och faktum är att jag varit lite rädd. Och känt mig övergiven på ett märkligt vis. Inuti. Av mig själv. Men nu när lite tid gått och jag börjar se vad som är vad. Då vill jag inte ha tillbaka mitt gamla skräp. Hur vackert det än såg ut på ytan. Hur mycket det än anspelade på att jag måste ha det så. Det nya känns som ett luftigt vindsförråd med stora vita väggar. Rena blanka golv. Målade i en skön turkos färg. Det luktar rent. Som nytvättat. Fönstren är höga och alldeles kristallklara. Det är mitt. Och jag börjar till och med känna mig stolt. För det är så härligt med nyvädrat. Och rent. Och tomt. Inser också att det är så här frihet luktar. Nybonat. Fräscht. Vädrat. Inuti. Feng shui i min själ. Önskar dig samma känsla!

Mitt hjärta

Jag vilar. Tar pauser. Gör stillsamt. Och samtidigt kommer annat till ytan. Som det brukar i de lägena :) Jag har en punkt i bröstkorgen som är öm. Den har funnits tidigare. Mitt på bröstbenet. Dr V masserade den flera gånger. Först blev jag lite rädd. Men ömheten minskar faktiskt lite hela tiden. Den minskar när jag låter saker komma till ytan. Om vad jag känner. Kring olika saker i mitt liv. Kring olika människor. Och jag inser att jag förträngt en hel del. Som jag inte orkat se. Eller hur jag ska uttrycka det. För att jag någonstans varit lite bekväm. Eller velat att allt ska var som det är. BRA. Eller varit rädd för att såra. Eller en hel del massa eller. Men kan det vara så att det är mitt hjärtchakra som berättar något? När jag böjer mig framåt och låter bröstkorgen vara öppen hela vägen, då känns det som ett litet tryck, som sedan försvinner. När bröstkorgen öppnar sig när jag går bakåt. Känner ni igen det? Tror jag läst det hos någon av er, mina bloggvänner. Något stänk av oro som sedan flyter iväg. Löses upp. Den här Indienresan. Den här behandlingen. Som tagit min kropp med storm. Den öppnar också andra delar i mig. Känslor. Gammal bråte. Så skönt att rensa. Jag är inte rädd. Jag känner bara att jag måste. Låta en vit vind svepa runt där inne. Låta det bli fritt. Ett chakra. Ett energisystem. En del av the subtle body. Som rör på sig. Som vill släppa saker och som jag nu låter komma till ytan. Inget märkvärdigt kanske. Men för mig som nog hållit hjärtat hårt är det fantastiskt frigörande. Välgörande. På alla plan. Hjärtat är starkt. Klarar sig. Jag behöver inte styra. Släpper taget om saker. Känslor. Tänker inte så mycket längre. På det som varit. Låter det som är nu styra. Och då händer annat. En del människor möter man och delar mycket med och sedan går man åt olika håll. Inget fel i det. Andra håller man krampaktigt tag i för att man inte vågat annat. Men jag är helare nu. Jag är friare. Det som tyngt och blockerat i kroppen har också funnits där. I hjärtat. Men jag öppnar det. Och låter det ske som sker. Mitt hjärta.

Lätt gungande

Mina gula träskor krasar i gruset på landsvägen. Jag har morgonrock och är på väg till brevlådan som ligger en bit bort. Hämtar tidningen och allt är sådär söndagsstilla. Tyst. Fridfullt. Tidigt. Jag är trött men inte låg. Saker finns i mig som inte ännu kommit till ytan. Det vet jag. Vet också att dr V sa att jag skulle känna mig trött och svag de första veckorna hemma. Jag försöker stanna i det. Eller rättare sagt, det känns inte som jag har något val. För jag behöver vila. Inser med skarp tydlighet hur kraftfull även ayurvedan är. Inte bara yogan. Båda. Som jobbar på olika sätt. I mig. I min kropp. I mitt sinne. Min mesta tid är planerad. Även ledigheterna. Det är inte helt lyckat, men ibland blir det så. Av tusen orsaker. Min yoga är lugn och stilla. Nästan så jag inte känner igen mig. Min serie som jag faktiskt gjort i 2 1/2 år vid det här laget känns ny. NY. Visst är det märkligt? Att det jag kände mig redo och klar med för 2 år sedan nu känns nytt. För att jag sjunker in i varje asana, utan att kollapsa. För att andetaget är med mig. Trots att kroppen fortfarande är motvilligt stel, men annat kommer till ytan. Lugnet. Trots darr och fladder i kroppen. För det, det står för något annat. Det har jag lärt mig nu. Det är som att stå på avsatsen inför något, på en trampolin. Gunga lite. Titta ut över vattenytan. Känna lugnet i kroppen men också fjärilsfladdret i maggropen. Drar ner mig i centrum av min kropp. Jag gungar fortfarande på svikten. Det får vara så. När jag väl gör mitt avstamp, då kommer jag att vara redo. Tills dess. Lätt gungande och lugn. Skön söndag mina vänner!