Känt mig tråkig

Den här höften som jag har tampats med ganska länge nu, den förvånar mig ständigt. När jag tittar bortom. Bakom. Smärtan ändrar både färg och form. Den har gått från infernaliskt vitt till pulserande mörkrött. Idag var den utan färg. Formen bara som en kontur som ändrar sig. Som en amöba. När jag drar ned min uddiyana bandha, mitt "maglås", så fyttar den sig. Motvilligt. Haha, det är nästan som något levande som jag tampas med därinne. När jag släpper taget känner jag också alla spänningar som finns på min högra sida. Nå. Allt finns där. Bara att tugga vidare.
    För några dagar sedan fick jag för mig att jag skulle testa några andra övningar. Jag är ju som en plugghäst, en lydig elev, tänker sällan ut något nytt, förhåller mig bara till det jag fått av min lärare. Men ibland kan jag känna mig tråkig. Läser om alla som byter sadhana som de byter kläder, nåja, nästan i alla fall och jag har tänkt kanske också jag? Jag gjorde några övningar, fem stycken. Det kändes väldigt bra i stunden. Nästa morgon var jag väldigt mycket stelare men testade i alla fall övningarna igen. Nä. Ingen bra idé. Den natten vaknade jag varje timme av smärtan i höften. Hade så ont att jag var tvungen att be min man massera mig mitt i natten. Sedan rättade jag in mig i min egen practice igen. Och idag var jag helt tillbaka, i det som är mitt och jag behöver inte bry mig en sekund om vad andra gör. Även om jag är intresserad hur andra jobbar med sina utmaningar.

I det som är nu får jag lov att känna mig tråkig i det som har följt mig i 1,5 år. För jag vet ju att i det långa loppet kommer det här att gagna mig tusen gånger mer än om jag trasslar med annat. Det är helt enkelt mitt egos irrvägar.

Se, lyssna och njut!

Med en liten filmsnutt kan jag ta mig tillbaka till Budapest. Filmen spelades in där. Jag kan varken se mig mätt eller höra mig trött på min lärares röst. Njut. Och ha en fin helg!

Då var det dags. Igen.

Homecoming blues. Den andliga baksmällan. Den som jag oftast känt efter en intensiv yogaupplevelse. Ja den är här nu. Plötsligt känns allt grått. Och nej, jag vill inte låta bortskämd, men kan förstå om det uppfattas så. Och ändå. Den här yogavägen jag valt den är inte enkel. Jag fattar helt enkelt inte de som hela tiden pratar om mjukhet och bekvämlighet i yogan. Det var inte ens så när jag började. Jag vet att jag hade ont överallt och ändå - ändå var det något som inombords som fick mig att fortsätta. Och det blir inte enklare. Helt enkelt.
   Pratade med min Kundaliniyogavän här hemma igår. Och det är så skönt för vi upplever precis samma saker, trots så olika stilar. Men som hon sa - Om man inte känner svårigheterna, funderingarna, alla varför - då har man inte gjort det man ska. Om man fnissar sig igenom yogan och bara upplever någon slags bliss, vad är det då man gör?  Och det är ju ungefär så mina lärare uttrycker sig. Så jag säger själv. Men tänk så skönt det är när någon annan säger det.
   Jag var förberedd på att jag skulle känna mig låg. Men det är märkligt för det inträder också alltid en ny ingrediens. Senaste året har en slags tomhet funnits i mig. Först skrämde den mig och jag stoppade snabbt in saker där som liksom brukar vara inombords. Oron. Rädsla för allt möjligt. Och så rensade jag igen. Och igen. Och nu har tomheten brett ut sig och jag har helt enkelt mer space inuti.

Det som vi strävar efter i yogan. Så - är det inte bra så då? Både ja och nej, som en kollega alltid svarade när hen fick frågor som var besvärliga... Jag vet att jag är på rätt väg för mig, men det hindrar inte att det många gånger känns som jag stapplar, famlar, känner mig som en nybörjare igen. Och igen. Och på sätt och vis är jag ju det. Eftersom det uppenbarar sig nya saker så är jag helt enkelt nybörjare på det nya. Ganska logiskt egentligen. Man blir aldrig färdig och nya nivåer uppenbarar sig. I tillvaron. I mig. I det jag ser i andra. Och ändå kan jag känna mig ledsen och skör i alltihopa. På att jag alltid alltid måste vara sann. Mot mig. Att jag blir trött på att jag inte kan kompromissa. Samtidigt som det är min styrka.
Då tänker jag på min lärare och allt som han gått igenom och som han frikostigt delat. På allt han tagit sig i och ur och hur otroligt inspirerande det är att någon som går före dig och visar vägen också visar på det svåra. Och att ingen - precis ingen kommer undan det. Vi har alla saker att ta oss igenom och vidare med. Så med det i mig gör jag min yoga. Stelt och osmidigt. Men ändå. 

Bilden har jag lånat från Shadowyogas Instagramkonto och det är min lärare. Tycker mycket om den bilden och allt han utstrålar trots att man inte ser hans ansikte framifrån. Den styrkan, det lugnet, den kunskapen - jag tackar och tar emot.

Mellanrum

Att stanna. I sig. I mellanrummet mellan tanke och känsla. Där ungefär befinner jag mig. Eller hur jag nu ska uttrycka det. I ett sensommarvarmt Budapest och med många vänner på kursen känns allt hemtamt och vant. Jag tycker mycket om den här staden. Jag tycker mycket om att hinna träffa vänner man ser högst en gång om året. Och ändå. Bara att ta vid där vi slutade. Men det som träffar mig rakt igenom alla skal och höljen av mig  - är att jag är så närvarande i mig. I allt som känns, tänks och sen blir det liksom luft. Space emellan. Inuti mig. Jag vet ärligt inte hur jag ska beskriva det, men det är behagligt. Nytt för mig. Och låter förstås helknasigt och flummigt för någon. Men självklart för mig själv. Att ta de där nödvändiga stegen för sig själv. Att känna att allt finns och är ok. Att veta att så mycket extrabagage som jag burit på, har lättat. Att känna att jag är nog. I mig. Utan att för den skull någonsin vara mer än någon.   
Det är varmt när vi kliver utanför porten från vår pyttelilla compact living-lägenhet. Gatorna är rensopade och solen värmer lite grann. Avenyn är kantad av stora gröna träd och rosorna är prunkande liksom en mängd växter som jag inte kan namnet på. Vi promenerar en kort stund till vår yogastudio, vår shala för veckan och vi ser en del yogis som redan är klara med sin practice. När man går en sådan kurs som vi gör, individual asanas, som i princip är precis det som den heter - alla får individuella övningar för just sig, så får man ett klockslag när man skall komma och träna. Vi är 4-5 personer som kommer samtidigt. Vi småviskar innan vi blir anvisade att gå in. Kommer in i ett ljust rum. Lite varmare än ute. Våra lärare korrigerar några i närheten och jag får min plats anvisad. Rullar ut min lila matta och gör min lilla serie av stående uppvärmning och sedan sittande asanas. Och sedan är han där, min lärare och korrigerar, trycker lite på punkter längs min skuldra och rygg och så flyter jag ned mot golvet. Högerbenet som alltid är lite vridet, rätar ut sig. Klart det känns. Men jag är trygg. Han kan sin sak. Det är något som är mer än säkert. Och fast det stramar och spänner så vet jag att när jag går ut kommer allt att ha lättat igen. Igen. Igen. Igen. Nåden av att ha en lärare med över 60 års erfarenhet av egen yoga, många års följande av stora mästare och gurus, så mycket egen teoretisk kunskap hop-parad med the practice. Jag är så lyckligt lottad.
   Jag har tampats med så mycket i både kropp, själ och ande och ändå. Den plats där jag är nu, den hade jag nog inte tagit mig till utan alla de där erfarenheterna som i stunden kändes onödiga och smärtsamma. När allt blir stilla och mjukt inuti, då vet man.

Det har saktat ned i mig. Sociala flöden saktar ned. Fotograferingen saktar ned. Skrivandet saktar ned. Allt är precis som det ska.

Huvudpoängen

Sommaren är i slutspurten. Trädgården är regntung och det känns som  marken fått vatten. Äntligen. Trots alla snabba störtskurar under sommaren har det varit ökentorrt och gräsmattan har inte behövts klippas många gånger de senaste månaderna. Men nu. Tropiskt fuktigt. Och ett annat stråk i luften av någon slags kyla, trots att dagarna är så varma. Ibland nästan kokheta i solen. Märkligt väder. Och jag är ju en höstmänniska i själ och hjärta. Ändå vill jag nog bada några flera gånger, simma i sjön och njuta av sjövattnets lenhet.
Och yogan då? Den som jag gjort i 10 månader. Kanske kommer jag att göra den 10 månader till. Kanske 10 år. Vem vet? Inte jag. Men jag tar emot det jag får. Och det är just det där. Att inte veta när det är slut på den här sadhanan. Att inte veta att det finns ett slags slut på den. Att inte veta - det är själva huvudpoängen just nu. Som jag ser det. Och det är fascinerande vad det gör med sinnet. Vet att många utövar sin yogaform utifrån olika antal dagar. Det ser inte ut så för mig. Just för mig passar det här ypperligt, för att jag tvingas släppa en massa saker som har med the mind att göra. Att bara stanna. Att vara i nuet, helt och totalt, utan någon koll på morgondagen eller nästa månad, vad jag ska göra för sadhana då. Det gör att jag släpper en hel del. Det gör också att jag möter motstånd i form av allt möjligt som sinnet kan trolla med. Just nu är det ledan. Att jag tycker att ledan är precis som smärtan - något jag absolut inte vill stanna i. Så ja, då stannar jag. Och annat kommer till ytan. Det är så otroligt sinnrikt och så skönt för mig som gärna har kontroll och som vill veta i förväg eller hur jag ska säga. Nå. Alla vägar tar oss fram, hur vi än går. Men att stanna i steget, att inte tänka på något som kommer sen, att inte härda ut för att det bara är över om en månad. Det gör något med just mig. Och alla dessa skiftningar under de här månaderna. Alla dessa känslor på ytan, trots att insidan är intakt. Alla dessa olika smärtsensationer som just nu (hjälp, vågar knappt skriva det) är små västanfläktar mot det som varit. Men ledan. Ojojoj. Jag har tråkigt. Kanske svårast att hantera? I alla fall för mig. Vet också att när barnen var små och hade tråkigt, så blev de alltid kreativa till slut. Det var som något annat steg upp inom dem. Och det är det jag väntar på nu :) Kreativiteten!

Hur har du det med din tråkighet, orkar du stanna?

Skavsår

Tänk så mycket kluriga tankespår och idéer man kan följa. Tänk så många citat som snurrar hejdlöst runt runt. Tänk så mycket som är mest ord, som utan bäring och förankring i det man gör, faktiskt inte betyder något. Inget egentligen mer än en fin tanke. Jag vet att man kan styra sina tankar, jag vet att man kan hjälpa sig själv. Men trots allt är vi inte helt ensamma här. Och det gör att allt möjligt kan hända. En själv. Andra. De som man står väldigt nära och som bor i ens hjärta. Men mer och mer vet jag med min kropp att jag måste titta på det som skaver i mig. Om jag har ett skavsår, så kan jag inte tänka bort det, jag måste göra andra saker. Också. Jag kanske kan främja läkandet på något plan med min tanke. Men handling är det som krävs. För mig. För dig. Och smärta. Vad är det? Egentligen? Jag tror att den är sammansatt av väldigt olika delar, som sorg, ilska, skuld och skam. I en salig röra. Och ibland något fysiskt som toppar det hela. Men tänk så många som har ont utan att det finns någon "fysisk orsak". Vad är det då som gör ont? Visst är det en intressant tanke? Och jag vill inte på något sätt skuldbelägga eller förringa den som har ont av olika karaktär. Jag har det ju själv. Men jag vill våga se den. Försöka demontera den. Förstå. För att släppa.
   Min lärare har pratat om svårigheterna som kan vändas till det som gagnar en allra mest. Jag vet att det är sant och startade för min egen del när min mamma dog. Där och då startade min resa inåt och att hitta det som först och främst är jag, men också vad jag vill och önskar. Men det har inte gått av sig självt. Det har inte handlat om att jag suttit och tänkt. Det har handlat om att jag tagit medvetna val kring en mängd olika situationer. Att jag kompetensutvecklat mig i personlig utveckling. Att jag gått tusen och en kurser. Att jag gått i terapi. Att jag bollat med ord högt och lågt. Och nu gör jag också.
   Jag sitter på mitt golv, som jag gör varje morgon, och när jag dyker in i det som gör ont, lite varstans i min kropp. Då ser jag formen av det onda. Färgen. Oftast helt vit. Samma som sorgefärgen i Asien. Och när jag stannar i den, ja då händer det märkliga att den rör sig. Flyttar sig. Som en amöba som flyter runt tills den inte känns längre. En helt otrolig känsla och upplevelse. Och den är svårbeskrivbar men den är på riktigt. Den är inte en positiv klämkäck affirmation eller tanke. Den är högst verklig och har inget med new age eller annat att göra. Den är frukten av hårt slitsamt arbete av mig och tillit till min lärare som gör att jag upptäcker det hela. Jag kan inte annat än känna hur makalös den här yogan är. När man gör, inte bara tänker.

Som lite ironisk till det hela väljer jag att posta en bild med ett citat :) Jag vet. Men just det här säger det mesta för mig. Kanske också för dig? Ha en fin helg!

Falla och landa

Ibland känns det som jag faller inombords. När något utmanar mig och är lite svårt. Som en bakvänd kullerbytta. Som när man ligger på marken och tittar på molnen och plötsligt känner det som man byter plats och faller in i himlen.
   I morse var jag verkligen osugen på yogan. Minst sagt. Men det är ju alltid då den överraskar när jag tänker att jag ska hoppa över. "Bara låta bli idag. " Ni vet. När jag sitter med mina fötter väl förankrade högt upp så känns det som jag faller inuti. F a l l e r. Och sedan känner jag något jag aldrig känt förut, jag landar. Jag landar inuti. Jag är i allt och ingenting. Jag är i luften runt min kropp, jag är i solskenet som dansar på mattan. Jag är i allt och inget. Och ja, det förändrade något. Igen. Jag är så tacksam för denna padmasana. Jag är så tacksam för denna yoga, min yoga Shadowyoga. Men framför allt är jag tacksam för min oerhört kunniga och erfarna lärare. Men också till mig själv. Att jag uthärdar, ja ibland är det just bara det, och att det tar mig framåt.

Tänk. Idag landade jag. Och himlen är oskyldigt blå. Ha en fin helg!

Avskalat och minimalistiskt

Renhet. Strävan efter någon slags renhet. Inombords. Utanpå. I det jag gör. Låter det konstigt? Eller kanske väljer jag fel ord. Nå. Det jag nog menar är att jag vill skala av allt oväsentligt. Allt som inte känns relevant eller som jag vill lämna. Stort och smått. I mycket. I litet. Lite som minimalistisk inredning. Bort med det onödiga.

• Min fundering på att sluta blogga var en sådan, men efter en månad vet jag att det är skrivlusten lika mycket som mina funderingar som jag vill dela, som gör att jag fortsätter. Jag vill skriva. Helt enkelt. Men det får bli när det blir. Måste inte skriva varje dag.

• Jag har klippt mig. Med kort hår  känner jag mig fri. Jag som haft hår till midjan som ung. Som under många år hade håret ned på ryggen. Som sedan blev page och lite halvlångt. Med jämna mellanrum känner jag plötsligt att det måste bort. Det är en skön känsla. Och jag trivs i det korta även om jag på något vis har en långhårig själ. Jag vet att många som haft långt hår inte kan tänka sig att kapa en centimeter, jag har själv varit sådan. Vet att pionjären Bengt Stern hävdade att det var att dölja sig, eller försöka dölja sig att ha långt hår och skägg. Vet inte hur  mycket det ligger i det, men lite skojigt att fundera över tycker jag nog att det är. Som att man klär in sig i håret. Ah, vet inte om du förstår hur jag tänker?

• Jag fastar. Första dagen idag. Så välbehövligt. Det där med att inte äta på några dagar, det skalar också bort delar. Lite huvudvärk, illamående och lite hunger brukar det vara de första dagarna. Men så bra man mår sedan. Och skönt för matsmältningsapparaten att få vila. Jag har också tänkt på att i många religioner har man fasta som ett inslag då och då. För att rena sig. Och handen på hjärtat, det är en större mental utmaning att fasta, än en fysisk. För mig. Och för många andra. Jag har ju också reservenergi att ta ifrån på kroppen. Är man väldigt smal kanske det är tuffare, eller också inte. Men många är så fästa vid sin frukost, vad de ska laga och hur mycket och vad de ska äta. Det såg jag ju inte minst i mina inlägg om kosten senast, herregud! Det är intressant och en hörnsten inom Hathayogan, som formuleras som Mitahara - the pure intake of food. Och att man egentligen aldrig ska äta sig helt mätt på mat, 75 % och resten ska man lämna till annan "mat". Jag gillar det tänket. För allt vi stoppar i oss, vare sig det är via internet eller böcker och tidningar och det vi lyssnar på - det är också föda. Fast i annan form. Men ändå föda.

• Yogan. Tror aldrig jag har gjort så avskalad yoga som jag gjort sedan 9 månader. Att göra en asana. EN. E N. Ta in det och fundera vidare. Min lärare säger att det finns inget svårare än att ta emot råd och göra en sak. Och det kan jag skriva under på alla dagar i veckan. Den här padmasanan har visat mig en mängd saker både i kroppen och sinnet. Men mest av allt att stanna i smärtan och titta på den. Formen. Färgen. Vad vill den mig. Och faktum är att den förändras. Den är annorlunda. Mindre och uthärdlig. Och jag fokuserar inte på den längre. Mitt fokus ligger i andetaget. När jag stillnar ner och andas så långsamt det går när jag sitter där. Då händer annat. 

Visst är det skönt när man skalar av det som känns onödigt för en själv? När man kommer närmare sig själv och sin kärna?

  

Yogalust

Det var ett tag sedan jag var så här mjuk, men det gör ju faktiskt ingenting!

Vi sover länge. Som tonåringar. Jag tassar upp och öppnar balkongdörren. Låter molnen segla där utanför och ser kastanjens blommor virvla i luften. Det är ljummet. Jag ligger och andas i en halvtimme. Andas djupt och otroligt långsamt. Smala djupa andetag, det är mitt allra bästa hälostips, förnyar hela ditt system när det går via näsan. Och äntligen är yogalusten där. Jag har inte haft den på en månad. Jag brukar ändå alltid hålla fast vid yogan för att jag vet att den förändras men den här våren har jag inte förmått mig till det. Jag låter det vara så. Yoga är ändå mest av allt en livsstil även om min asana på morgonen gör min dag. Och jag har ju min enda padmasana,  parvattanasana, som jag gör. Innerligt. Och jag släpper allt inuti. Den där byggnadsställningen jag känner av i min struktur, den ger vika och det finns bara space, rymd i min kropp. Luft och plats. Jag böjer huvudet länge länge. Min kropp är stel och ovan på något märkligt sätt, men efter en stund hittar den rätt igen. Jag går ut och hämtar vår söndags-DN och luften flyter runt mig som något mjukt. Kokar kaffe och bär upp till min älskling som jobbade igår igen, på ett bröllop, och jag vet hur väl han behöver vila. Vi sitter tysta i samförstånd med vårt kaffe och går sedan en långpromenad när regnet hinner ifatt oss. Det gör absolut ingenting. Jag gör en lunch med en sallad på tomater, jordgubbar, fetaost och balsamvinäger. Så gott. Vi pratar hela eftermiddagen om vår yogalärare och hur mycket vi har fått via honom. Och att den där förbindelsen som krävs mellan lärare och elev, från hjärta till hjärta, den finns där. Jag ler i hela mig, trots stänk av trötthet igen. Två veckor till att jobba, sen är jag fri igen. Vilken känsla!

Vardagshelger är min favorit. Allt får ta precis så lång tid som det gör. Inget bråttom, inget skynda. Livet ❤️

Utan timer och räknande av dagar

Det är med bävan och längtan jag ställer mig på mitt golv. Jag har sovit lite dåligt för grannen skrek lite yster och överförfriskad mitt i natten. Men det händer verkligen sällan så det kan jag ta. Men jag är ändå trött och lite tvekande inför att göra min yoga. Det här med att längta och ändå veta att vad som helst kan kännas i stunden. Nå. Jag kan ju inte vara utan den.
   Jag gör. Och allt finns där. Till och med mjukheten. Trots att det är lördag och Saturnus dag och inte den bästa dagen för yoga så följer jag mig själv sådär självklart. Jag slås också av att kroppen känner exakt när det är dags att gå framåt, när jag ska byta ben och gå framåt igen. Och jag är så glad att jag släppt timern. Kroppen känner. Varje gång jag kontrollmäter tiden så stämmer den. Så nu litar jag fullt ut på mig själv och vet att andra gör på andra sätt. Vet också att jag förespråkat att göra yogan whatsoever varje dag. Men jag har gått ifrån det också. Kanske är det en mognadsfråga? Kanske är jag där i det som Shandor beskriver som freelance. Att när grunden sitter då gör man det man ska utifrån dagsform, årstid och konstitution. Var man befinner sig helt enkelt i sitt liv. Och i sin kropp. Och jag vet att jag inte fuskat. Jag vet att jag gjort precis det som gagnat mig. Som den här gången inneburit något annat. Vilat och avhållit mig. Att kräva annat av sig själv får andra göra. Det är inte min väg. Inte nu längre. Och jag känner mig fri. Jag känner hela min kropp och mitt andetag fortplanta sig ner i både höfter, ben och anklar. Jag känner mina armar luta lita framåt och hur jag drar dem bakåt vid varje utandning. Varje andetag en egen evighet. Och om inte det här är yoga - då vet jag inte. Långt från att räkna dagar, minutrar, pass eller annat. Att räkna är också ett game från the mind, men ja, jag vet, man måste ha tagit sig förbi de första hindren och vidare in i den snitslade banan innan man ser det. Det brukar ta 7-10 år. Så på mitt sjuttonde år känner jag hur rätt jag är. Och hur lite allt annat spelar roll. Böjer min nacke extra länge och extra djupt när allt är klart.

Jag är precis där jag ska vara.

Coolt

Månen och jag. Vi är sammankopplade. Och inte bara vi. Alla är det, men känner av det olika. Det är min syn på det hela. På onsdag är det fullmåne och jag visste inte det, förrän jag kollade idag, men min kropp visste det. Det bär emot både med sömn och yoga när jag närmar mig den fulla månen. Det blir tydligare och tydligare ju längre jag traskar in på yogans väg. Eftersom vår kropp är mikrokosmos och det stora makrokosmos motsvarar det, så är det inte så märkligt. Men för någon annan kan det verkligen låta som hokus pokus, jag vet. Jag låter det vara så. Jag känner det jag känner. Och jag färdas med min lärare i de gamla texter han förmedlar eller kunskapen han ger. Visste du till exempel att fullmånen har en våldsam ingrediens i sig? Därför ska du vara extra försiktig när månen är full. Skadar du dig då, tar det längre tid för dig att läka. Det är också därför du ska ta det extra försiktigt med både din yoga och om du gör någon fysisk träning de dagarna. Alla planeterna finns representerade i dig, i dina olika organ och det är så mäktigt när man börjar grotta ned sig i det här. Min akupunktör har också pratat om det här, men när han gjorde det kändes det mest som överkurs och nu är jag plötsligt där. Ni vet. På onsdag är månen full igen, den här gången "full moon falling in the area of the sky known as Vishaka Nakshatra (enter the heavens)."
   Och jag vet ju att många använder yogan som en slags fysträning, en stretch. Men för oss andra som gräver djupare och går vidare finns verkligen allt att lära sig. Om hur allt hänger ihop. Jag i hela min kropp och alla celler som hela tiden är stadda i förändring, liksom hela solsystemet hela tiden rör sig och där vi alla, faktiskt, hör ihop och där vi blir påverkade av olika delar, allt beroende på när vi tog vår jordiska form. Visst är det väl coolt? Eller vad tycker du?

Frid i kaoskroppen

Min padmasana. Min parsvattanasana. Som den förändrats under detta halvår. Från outhärdligt jobbigt i höften så har det ändrats till skakningar i armarna till att jag sitter stadigt, oavsett vad höften grymtar om, armarna stillnar ner och jag känner mig rak som en linjal i ryggen när jag sitter närmare en halvtimme idag från de tre andetagen jag började med. Snacka om progress. Och det är det fysiska. Det andra. Det lite mer obeskrivbara är en slags frid i kaoset. Ett slags lugn när hela kroppen protesterar. Jag sitter. Jag stannar. Och därur kommer allt. Allt jag behöver för en stabil grund i mig själv. Jag sitter nästan alltid på morgonen, men någon gång, som igår sitter jag lite senare. Det är ingen stor skillnad, men en liten. Jag känner den, utan att kunna förklara den närmare. Helt enkelt. Den stora vinsten är naturligtvis att jag orkar sitta. Och rak i ryggen med raka armar rakt upp. Att höften håller. Men det största är att mitt bäcken är rakt. Att det är rakt från att ha varit vridet sedan 12 år tillbaka sedan diskbråcken långt ned i ryggen och svanskotan drabbade mig. Så kom inte och säg att yoga är en quick fix. Kom inte och säg att det inte går. Men säg gärna att det som krävs är uthållighet och tålamod. Inget annat. Det räcker för att utöva yoga. Var du än befinner dig fysiskt, mentalt och själsligt. Ur detta kommer allt. För fyra år sedan tackade jag min lärare för hans tålamod med mig. Hans svar kom blixtsnabbt - Don't thank me, thank yourself. I have nothing to do with it.

Tålamod, tålamod, tålamod med mig själv framför allt. Hur har du det med ditt tålamod?

Och jag vet att jag ser trött ut, men det är så jag ser ut på morgonen. Jag bjuder på det!

Långsamt och successivt

Jag ska ju utöka mitt sittande i padmasana. Men jag är faktiskt helt obekväm med timer. Har aldrig använt det tidigare och det har gått lite haltande den sista tiden. Timern stör mig helt enkelt så jag slutade med den. Samtidigt vet jag att jag successivt och långsamt ska utöka tiden. Så jag har känt att jag nog sitter längre. Färre andetag men längre tid. Jag har helt enkelt saktat ner. Och mjukat upp mig. För jag kommer längre och jag känner mig mjuk i hela ryggen. Vågar knappt säga det men just idag är det så. Och det känns fint helt enkelt. Så idag när jag har lite mer tid tar jag fram min telefon och sätter ingen timer, men tar tid. Och när jag känner mig klar innan jag går framåt för nästa moment kollar jag på tiden. Jo. Jag har suttit en minut längre. I min värld i min asana är det länge. Och ja, jag andas med färre andetag. Det är mitt bästa kvitto när andetaget fyller hela bäckenet och jag bara är. Helt enkelt. Fint så.

Hoppas din dag är mjuk och snäll mot dig.

Ömheten

De olika delarna inom mig som börjar samsas. Som mjukas upp och hittar varandra sida vid sida. Jag kan inte säga det annorlunda. För jag har kämpat, gråtit, stannat, haft tusen och en känslostormar och nu i min yoga - mjukhet. Jag är försonad med mig själv. Alla akrobatiska krumbukter som jag aldrig sysslat med i min yoga, de är helt ointressanta för mig. Alla kosmiska krumsprång av andra sorter som sysslar med upplysthet, där är jag inte. Jag är helt enkelt bara jag. Bara jag. Och det räcker. Det räcker hela vägen. Och när jag försiktigt lyfter mina fötter för att lägga dem tillrätta i min padmasana, lotus, så känner jag en ömhet för dem. Fötterna. Ömheten för mina armar som sträcks upp mot taket och som skakar efter en stund. Vad gör det? Händerna som mjukt håller i varandra men som inte släpper taget. Åh kroppen. Åh mjukhet. Åh Shadowyogan. Jag fylls av vördnad över livet. Över kroppen som hela tiden servar mig. Som bär mig och som finns där. Som lågmält talar om vad den vill ha. Men väldigt tyst. Så jag måste verkligen lyssna inåt. Och hela den här yogaresan jag är på, det har den lärt mig. Och i samma stund som jag bejakar Ninas vackra inlägg om att stanna - för är det något jag har gjort så är det just det, att stanna - så inser jag att nästa steg är att hitta något mer. Och det kan handla om att sluta. Ja faktiskt. För mig. Att sluta i tid. Det som varit mycket svårare för mig än att stanna. Att lyssna på den där dialogen som kroppen har med mig. Är det flummigt? Nej, inte för mig. Det är ömhetens nästa steg som fortplantar sig i mig. Jag är så förankrad där jag sitter och jag tillåter mig att släppa händerna tidigare. Jag tillåter mig att vara så mjuk som jag är hela vägen inifrån och ut. Och när jag reser mig så haltar jag inte. Jag har inte ont. Det tar inte en hel dag att släppa det. För det är redan där. Hela jag genomsyras av något velourmjukt sätt att hantera min egen kropp. Ingen mer fajt. Sinnets strider måste inte utkämpas i kroppen. Men de har funnits där. Det går att ta sig vidare. Via det mjuka.

Åh vad jag önskar alla den här upplevelsen. Av det mjuka. Önskar dig en fin mjuk helg!

Vara mig själv

Jag sov väldigt dåligt inatt, vaknade 04.30, hasade mig upp efter att ha legat som i dvala och gjorde min yoga. När jag är trött måste jag helt enkelt ha mer tid, det går inte annars. Det är ovant att återigen ta mig in i rusningstrafiken men samtidigt lite härligt att liksom vara med i matchen igen. Eller hur jag ska säga. På lunchen tog jag en promenad och våren kändes i hela mig. Det spritter i mig. För jag bestämde mig också för att jag ska fråga allt som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera på jobbet. Jag vet inte varför jag ställt så stora krav på mig själv. Varför jag tycker att jag måste kunna allt som jag inte tycker att någon annan måste kunna? Men jag möts av så mycket vänlighet och kompetens och allt landar fint i mig. Den skeptiska, cyniska sidan jag dragits med många gånger på olika jobb, den har jag släppt. Jag är varken sämre eller bättre än någon annan. Vi kan olika saker helt enkelt. Jag har jobbat i ett layoutprogram idag, något jag inte gjort på väldigt länge, men det gick! Och jag känner att den här egentligen väldigt korta tiden som jag ska jobba, den kommer att vara värdefull på flera olika sätt för mig.
   Jag vet att yogan jobbat i mig på så många plan och jag vet att ju mer konsekvent jag är med den, ju starkare blir jag inuti. Något som också gör att jag vågar vara mig själv fullt ut. Med fel och brister och med styrkor och kraft. Kanske tycker någon att jag drar för långa växlar, men själv vet jag att det helt enkelt är så här.

Yogans effekter är så långtgående och så djupa, tro inget annat.
  

Ynnesten

När han kliver in i rummet så stannar allt upp. Hans energi fyller hela salen. Han är egentligen en liten man, med fårat ansikte och grått hår uppsvängt i en tofs mitt på huvudet. Men när han gör entré så för vi ihop våra händer till en namasté framför bröstet. Namaste som betyder att vi ärar det gudomliga i varandra. För vi känner alla av hans storhet. Som sprider sig som en varm våg där han är.
   Hans ögon verkar ha sett det mesta. De kan vara så oerhört empatiska och kärleksfulla när man går igenom tuffa passager. Hans humor är befriande och han skrattar gott i många lägen i yogasalen. Men när han blir skarp i sitt budskap, då skrattar ingen. Då blir det tystare än tyst. Att vara föremålet för hans uppmärksamhet är inte odelat positivt. Är det för att han är aggressiv? Nej långt ifrån. Är det för att han vill att vi ska vörda honom och dyrka honom? Nej absolut inte. Jag vet inte hur många gånger jag hört honom säga; Thank me with your practice. Varje gång jag tackat för insikter och kunskap från honom så är han ödmjuk och säger bara; It was passed on to me from my gurus. 
  Min lärare. Min guru. Ja jag måste faktiskt använda det ordet. Ingen människa förutom min familj har påverkat mig mer i mitt liv än han. Ingen har sett mig och hjälpt mig som han har gjort. När jag sviktar i min egen yogapractice då tänker jag på honom, hur många svårigheter och problem som han själv tagit sig vidare från. Hur många tröstande ord han faktiskt sagt till mig. Hur många korta meningar han sagt till människor, som fått dem att vända upp och ned på hela sin tillvaro - för att vi alla vill leva vårt sanna liv. Det som vi kom hit för. Det som den där lilla rösten viskar om inuti. Eller som han säger; Always listen to the little voice inside you. Hans förmåga att SE människor. Att det aldrig handlar om vad vi kan göra fysiskt med våra kroppar. Men att han samtidigt leder oss rätt, var och en. Det är så stort. När jag tänker på hans oceanliknande kunskap, när jag tänker på alla dessa hundratals frågor jag hört ställas till honom och där han svarat på allt. Ibland med en utläggning på en timme för att samtidigt förklara en komplicerat sammanhang och där han använt frågan till det. Eller när han är personlig för var och en av oss. På sitt sätt, som gör att det egentligen bara är jag som förstår vad han säger till just mig. Det som kan låta kryptiskt för någon annan. När han inte backar för något, det är inte enkelt att vara den som öppnar dörren till vår egen källare med allt bråte som finns där. Han öppnar dörren och sedan kliver vi in - eller inte. Jag vet människor som blivit arga för det han ger. Men varför rikta in sig på budbäraren? Varför inte ta emot och fundera på om det finns någon sanning i det som han ger? Han är inte perfekt. Han är mänsklig. Men han har också gått en otroligt lång väg. Det är få människor man träffar i livet som har tagit sig runt egots snurr och hittat den djupa kunskapen.
   För ett och ett halvt år sedan riktade han sin strålkastare på mig. Kursen jag gick var i Frankrike och det var individual asanas, det vill säga, alla fick individuella övningar. Hela veckan såg han mig. Varje liten stund. Jag hamnade i en slags torktumlare, allt slogs runt inombords, jag bara stängde av. Ville inte höra. Vägrade på något sätt att förstå. Men när jag nu såhär efteråt kan jag se att allt han gav, har stämt. Tyvärr skulle jag kunna tillägga, men samtidigt, varför inte se att vi alla har bråte inombords som behöver rensas? Varför inte se att för att hitta ljuset måste vi rensa i källaren? Och alla mail jag skickat, som han svarat på inom ett dygn. Det är otroligt när jag tänker på alla hundratals elever han har som också mailar.
  Igår såg jag en bild från Shadowyogans FB-sida, en bild på Shandor Remete, min lärare när han lindas om huvudet innan sin initiering i Nepal, där han är just nu, då tåras min ögon. Den människan. Den läraren. Den gurun. Tänk att jag hittade honom. Jag är för evigt tacksam. Ynnesten att i all min litenhet ändå känna att vi alla får hans uppmärksamhet, vi som tränar för honom.Vi alla som kämpar, stannar och gör vår yoga. Vi inser inte fullt ut hans storhet. Det är jag säker på. Jag kan bara fortsätta göra min yoga, hedra honom på det bästa sättet genom att stanna. The name of the game is persistance, som han sa senast till mig i Australien. Om ett halvår går jag kurs igen. Jag kan inte vänta. Och jag vet att i samma stund han tittar på mig så kommer han att veta om jag gjort min practice eller inte. Hur långt från ett inspelat "yogapass" kan man komma? Ja en ocean om du frågar mig. Att låta kunskapen vara så stor som den är och inte förminska den eller göra om den eller ta bort delar för att kommersen ska få fritt spelrum. Tack och namasté.

Texten till bilden från shadowyoga.com; Before the Intiation at Mrigisthali, Goraknath Temple, Pashupatinath, Nepal on MahaShivaratri. Guru is Mother, Father and God on this day.
  

Glad och stark

Vaknar med en känsla av att jag vill göra min angahara 1, den serie som bygger på dels Shadowyogans preludes, förberedande serier och Nrttha Sadhana, Shivas dans. Man går från stående till asanas på huk till suraya namskar, solhälsningsvarianter, till armbalanser, till sittande, till liggande. Och så upp i sittande och så olika ljud för olika organ, ögonrörelser i padmasana.
   Och jag har inte gjort den på ett halvår snart. Som jag inser att kroppen har längtat. Men jag är stark! Jag kommer längre, orkar mer och inser att den här padmasana-practicen som jag ägnat mig åt i några månader, den läker, den helar och framför allt gör den mig starkare och flexiblare. Gång på gång visar Shandor sin enorma kunskap genom att ge mig något som är så tufft men som ger så mycket i slutänden. Det var så länge sen jag kände mig både glad och stark i yogan. Tänk så mycket det gör att stanna. Återigen får jag kvitto på att jag gör det jag ska, det som gagnar mig. Det som stärker och bygger. I rena glädjen gör jag parvatanasana också efter angaharan! Vilken skön start på söndagen som sedan bjuder på skid-vm, kesoplättar med blåbär och starkt kaffe.

Tacksamheten i att stanna och göra det jag ska, det fyller hela mig med glädje.

Låset som låser upp

Tack för era ärliga reflektioner på mitt förra inlägg. Brevet jag fick väckte en hel del i mig som jag var helt säker på att jag var klar med. Men det var jag inte. Eller det var jag, men det dök upp nya insikter. Som det gör i saker när utvecklingen liksom går som en spiral uppåt. Ibland möter man samma saker man dealar med i nya former. Kanske stavas det utveckling. Kanske stavas det mognad. Jag vet inte. Men jag vet att när saker får mig att gråta på direkten, då finns det något där att hantera. Och jag gör som jag brukar. Jag pratar med min man. Jag mediterar. Jag gör min yoga. Jag andas. Framför allt så drar jag ned mitt andetag. Så djupt och smalt som jag kan.
   Och så vaknar jag med den stelaste ryggen. Hela baksidan som en fyrkant, en planka. Jag tar mig knappt ur sängen, tittar på min man och utbrister; - Åh nej, jag tror jag har fått ryggskott! Men jag hasar mig upp. Jag sitter en lång stund och så gör jag yogan. Jag tänker inte. Jag är bara i den plötsligt. Jag gör. Trots det stela. Utan att forcera. Bara göra. Med det allra djupaste andetaget och känner i min uddiyhana bandha att låset liksom låser upp. Det låser inte, det fortplantar utandningen som en stor vågrörelse i mitt bäcken. Som en andningssensation eller vad man ska kalla det. Man kallar ju bandhas inom yogan lite slarvigt för lås, egentligen betyder det hopknutet, det vill säga, man håller vissa delar av kroppen i en slags tomhet, där man varken andas in eller ut. Och sparar energi. Men det ger också energi. Varje gång jag gör min uddiyhana så kommer jag helt enkelt längre in i positionen, asanan, för den får mig precis rätt. Det är urgammal Hathayogakunskap, och något som inte många känner till som undervisar i hathayoga. Det är en hel konstart i sig faktiskt och jag har under mina 17 år tagit mig längre och längre in i den kunskapen. Den låser alltså inte. Den håller och den utvidgar skulle man kunna säga. Eller helt enkelt att den låser upp. Fantastisk kunskap förutom att den masserar de inre organen och gör hela mig stark. Jag önskar att fler som undervisar i yoga kunde de här sakerna. När Shandor har visat den för oss så kan jag se hela hans uddiyhana ta plats i hela nedre delen av kroppen, men jag kan också se att just hans uddiyhana har förändrats, den är mer både vågrät och lodrät. Och hans kroppsform förändras. Jag har sett det på honom med mina egna ögon. Jag har känt det i min kropp. I mitt inre seende. Och det är energikunskap på hög nivå. Helt enkelt.

   Jag har helt släppt trasslet med min höft. Den känns, men det är många mil ifrån vad som kändes i november i Melbourne. Jag stannar, jag sitter dubbelt så lång tid och det rätar ut sig allt eftersom i min rygg, i mina skuldror. Allt handlar om att stanna. Att andas. Att andas djupt. Smalt. Långsamt. Rytmiskt.  Absolut inte forcera, prestera eller pressa. Och däremellan gör jag min uddiyhana, mitt "maglås" och när jag ligger med benen mot väggen så känner jag hela ryggen räta ut sig. Ända från skuldran till fotsulan. Det är egentligen inte magi även om det känns så. Det är helt enkelt att göra det jag behöver. Och ingenting annat. Det är att stanna. Och andas.


Jag reser mig och all stelhet är borta. Det är otroligt egentligen. Men det händer. 

Bilden är på min dotter som gör uddiyhana bandha stående. Bilderna är från min bok.

Skratt. Intuition. Synkronisering.

Jag har så många gånger skrivit om den utmanande och tuffa vägen det är att faktiskt göra sin yoga dag ut och dag in och hålla sig till sin egen yoga. Inte snurra runt. Inte släppa. Bara stanna. Vad följer då på att stanna? Glädjen. Euforin. Det som helar, läker och stärker. Som jag ser det är det två sidor av samma mynt. För finns inte det ena, ja då finns inte det andra. Utveckling kräver. Och utveckling ger. I den ordningen. Kanske är det därför vi lättare släpper taget om yogan ibland, för att det tuffa kommer först. Ja kanske inte allra först, när man är ny och allt känns spännande, nytt och ogjort. Men sedan. När utmaningarna kommer. Och så hindren som vi klär i  tidsbrist, ork och annat. Som i alla fall jag hängt upp mig på. Men i ur- och skuryogan så följer det andra. Alltid. Men kanske inte så greppbart alla gånger.
   Jag har ju nämnt Simon Krohns bok Närmare något, flera gånger för jag är så glad att han skriver om det andra. Det som jag själv försöker sätta ord på. Det mystiska. Det som helt enkelt är magiskt eller vad man vill använda för ord. När kommunikationen rakt in blir just rak. När det inte finns några kurvor, slingrande delar utan det är som en rak motorväg in i hjärtat. Och så intuitionen. Och så skrattet. Och så synkroniseringen.
   Jag har varit en person som skrattat otroligt mycket i mitt liv, helt enkelt för att jag tycker att mycket varit roligt. Jag har ibland skrattat motvilligt, när jag egentligen inte tyckt det varit passande eller att situationen krävt mer allvar men ändå har det ryckt i mig. Skrattet. Och ja, jag skrattar på kvällarna, nästan varje kväll somnar jag med ett gapflabb. Har gjort i snart ett år. Är inte det helt a m a z i n g?
   Det andra som jag märker är av mer och mer är att synkroniseringen är så närvarande. Kanske har den alltid varit det, utan att jag ens märkt den. Att jag igår satt och tänkte på en person som jag träffade på en skrivarkurs för snart två år sedan. Hur Elisabeth, vår kursledare och min redaktör och skrivcoach, plötsligt vände sig till henne på kursen och sa - Du kanske har någon text du vill läsa? Det var allra sista dagen, allra sista momentet. Och hon svarade dröjande; - Nej, men du kanske kan läsa den? till Elisabeth. Som läste. Och där satt vi alla med gåshud på armarna och ögonen överfulla av tårar. Det var en så smärtsamt vacker text om att ha ett funktionshindrat barn att jag inte fann ord. Hela rummet blev så känslosamt och vi var alla starkt berörda.
   På just henne tänkte jag när jag satt på bussen igår till Stockholm för att träffa Elisabeth, för hjälp med min andra bok. Jag tänkte och funderade, kom inte ens ihåg hennes namn. Och så har vi vår eftermiddag. Och från ingenstans börjar Elisabeth prata om henne. Som jag hade tänkt på. Och säger; - Vet du, det blev en bok. Den kom i höstas.
   Och nu har jag just klickat hem den. Och kanske tycker du inte att det är så märkvärdigt att vi kom att prata om Anna. Men det är det, för jag hade en önskan om att få veta hur det hade gått dels med boken, dels få veta mer om den underbara människan jag träffade och som berörde mig, oss alla, så varmt. Jag lägger ut en liten bild och en liten text om min skrivcoach i sociala medier och då finns hon där. Och kommenterar och så hittar vi varandra för sedan följde en lång tråd på messenger. Jag fick min önskan uppfylld. Tack och namasté.

Allt är inte dunder och brak i synkroniseringen, men den finns. Det är så vackert! Och jag både hör och ser saker dagligen som hänger ihop på olika vis. Jag är säker på att yogan öppnat mina ögon, öppnat kanalen till skrattet på vid gavel och till en klarare intuition. 

Vill önska dig en skön helg med mycket skratt och synkronisering :)

Inga onödiga moment

Jag gör en chalana innan min yoga, en slags uppvärmning. Det handlar om att jag står och cirklar alla leder. Det sätter igång lymfan och all vätska i kroppen. Det går att göra den sittande också, men man kommer åt mer när man står, även om jag sedan gör min sadhana sittande. Efter min practice så avslutas den med nästan samma chalana plus med olika massageinslag på hela kroppen. Jag har aldrig känt att den haft någon funktion, den sista chalanan. Har liksom känt att varför göra samma sak en gång till när jag är "klar"? Jag har slarvat med den hemma men alltid gjort den när jag varit på kurs. Förstås. Hursomhelst har jag nu gjort den varje morgon efter min practice och då inser jag varför den ska göras. Det är som något avslutas i kroppen och som jag är redo för dagen när den är gjord. Den låter sig inte beskrivas bättre än så. Kommer ihåg att där jag undervisade och började min yogaresa var det flera instruktörer som ifrågasatte den här "nedvarvningen" och till och med vägrade göra den för att de inte förstod den. Jag var benägen att hålla med i momentet att inte förstå. Men allt eftersom jag traskar vidare så vet jag ju att det är mycket som flyger ovanför mitt huvud och som jag helt enkelt inte begripit. Och som vanligt handlar det om att man måste göra. Kontinuerligt. För att förstå. Och nu får jag glimtar av något annat när jag gör min avslutande chalana. Jag känner annat i mina ben och i hela mig. Det är helt enkelt skönt. Det är behagligt och när jag andas ut med ett hårt och kort andetag så släpper jag det som varit i den stunden och gör mig redo. Smart. Fiffigt. Bygger på kunskap som bygger på att göra. Återigen practice, practice, practice. Bara böja våra huvuden för att inse att inga moment är onödiga. Allt fyller en funktion, även när vi inte förstår den. Jag ler i hela kroppen efter min morgonyoga. Jamen så här är det ju tänkt att det ska vara.

Kan du underordna dig moment som du egentligen tror är onödiga?