Yogalust

Det var ett tag sedan jag var så här mjuk, men det gör ju faktiskt ingenting!

Vi sover länge. Som tonåringar. Jag tassar upp och öppnar balkongdörren. Låter molnen segla där utanför och ser kastanjens blommor virvla i luften. Det är ljummet. Jag ligger och andas i en halvtimme. Andas djupt och otroligt långsamt. Smala djupa andetag, det är mitt allra bästa hälostips, förnyar hela ditt system när det går via näsan. Och äntligen är yogalusten där. Jag har inte haft den på en månad. Jag brukar ändå alltid hålla fast vid yogan för att jag vet att den förändras men den här våren har jag inte förmått mig till det. Jag låter det vara så. Yoga är ändå mest av allt en livsstil även om min asana på morgonen gör min dag. Och jag har ju min enda padmasana,  parvattanasana, som jag gör. Innerligt. Och jag släpper allt inuti. Den där byggnadsställningen jag känner av i min struktur, den ger vika och det finns bara space, rymd i min kropp. Luft och plats. Jag böjer huvudet länge länge. Min kropp är stel och ovan på något märkligt sätt, men efter en stund hittar den rätt igen. Jag går ut och hämtar vår söndags-DN och luften flyter runt mig som något mjukt. Kokar kaffe och bär upp till min älskling som jobbade igår igen, på ett bröllop, och jag vet hur väl han behöver vila. Vi sitter tysta i samförstånd med vårt kaffe och går sedan en långpromenad när regnet hinner ifatt oss. Det gör absolut ingenting. Jag gör en lunch med en sallad på tomater, jordgubbar, fetaost och balsamvinäger. Så gott. Vi pratar hela eftermiddagen om vår yogalärare och hur mycket vi har fått via honom. Och att den där förbindelsen som krävs mellan lärare och elev, från hjärta till hjärta, den finns där. Jag ler i hela mig, trots stänk av trötthet igen. Två veckor till att jobba, sen är jag fri igen. Vilken känsla!

Vardagshelger är min favorit. Allt får ta precis så lång tid som det gör. Inget bråttom, inget skynda. Livet ❤️

Välfärd

På väg ner i yogamudrasana

Idag vaknade vi tidigt både jag och älsklingen och vi har sovit hela natten. Det tog ett tag att hamna här. Att somna, sova och vakna. I rätt tid och inte mitt i natten. Pigga och glada. Det här att inte planera mer än för dagen det är något som passar oss perfekt just nu. Och vi gör yogan. Den tar lång tid och det är så skönt att kunna breda ut sig i tid och inte ha något som man måste iväg på. Vi kan prata teknik och teori också och hitta in i vissa asanas som man ibland tappar. Tappar så att man liksom inte tänker på dem i själva flödet när man är på kurs. Jag är så tacksam för den här tiden. Jag är så tacksam för att vi har yogan tillsammans och jag är så tacksam för att jag faktiskt inte ger upp i det stela utan att det har vänt. Igen. Ibland känns det som en utopi bara att tänka att man ska ta sig vidare och ibland är man plötsligt där. Det regnar till och från hela morgonen och förmiddagen. Det gör ingenting. Jag hoppas bara att det blir uppehåll så vi kan ta oss en tur i skogen idag. Och så fina Sjökrogen till kvällen med goda vänner. Välfärd som den stavas för mig.

Välfärd

Det här med sömnen, så läkande den är och så trött jag varit. Är fortfarande, jag vet att man inte kan sova ifatt men på något vis så känns det som jag gör det. Livet går i sakta mak. Kylan är äntligen här, solen kryper sakta över trädtopparna och vi umgås. I familjen. Vet inte när jag hade det så här bra senast. Dricker lite kaffe. Pratar. Pustar ut på något plan.
   Och så står jag där, eller rättare sagt sitter, yogan vill vidare och jag gör. Det är som jag skalat av lite grann igen och jag gör även mina rehabövningar som jag är kluven till. Det ska villigt erkännas. Men jag gör dem. Det är som de får min midja att dra ihop sig, som om musklerna stretar åt fel håll, och förmodligen är det precis så. Jag känner mig för "kort" på ena sidan. Men vi tar en lång promenad och jag är noga med att gå rakt. Att få en rak rygg, benen som rör sig rakt precis som fötterna. Och det blir en promenad runt hela sjön på några timmar. Några grannar borrar i isen och den är 13 cm tjock! Vid 20 cm säger de att ett tåg kan åka på isen. Så nog håller den att gå på.
Det är så skönt att andas kall luft, mitt bästa, och jag njuter av att vara ute. När vi går tillbaka är det som solen tippar igen och vi fikar lite igen. Tar några av de vackra handgjorda  pralinerna vi fick på julafton. Välfärd kan se så olika ut, så här ser min ut.

Sommar. På riktigt.

Det är sommar. Riktig sommar. Jag är ingen som suktar efter värmen men den här djupa grönskan, blommorna som avlöser sin blomning längre in i sommaren och de ljusa, varma nätterna - de är något vi alla behöver tror jag. Vi åker på små utflykter, vindlande vägar mitt i böndernas bråda tid. Linfälten blommar i den perfekta ljusblå nyansen som jag älskar. Rapsfälten i den gula nyansen som känns som den vore ditmålad. Små röda hus, stora röda hus och vägen snirklar i gamla alléer och förbi stora
lador. Jag har växt upp i ett gult tegelhus, tre våningar högt i en trång lägenhet och jag har aldrig haft några rötter i de röda husen med snickarglädje. Inte förrän vi köpte vårt lilla sommarhus för 25 år sedan. Och ändå känns rötterna i mig som om jag hade tillbringat alla mina sommarlov på en höskulle eller metandes vid en träbrygga i en liten sjö. Som om jag alltid hade tältat i en trädgård och rott en gammal eka. Ja jag har gjort de där sakerna, någon enstaka gång hemma hos en bästa vän. Men det är inte mina minnen egentlig mening och ändå finns rötterna där. Är det Astrid Lindgrens Bullerby som för alltid hägrat i mig? Jag vet inte. Men hjärtat svämmar över av det här landskapet.
    Vi badar i en liten sjö med ljmmet mörkt vatten. Jag trivs. Vi dricker starkt kaffe i solen och går genom skogen till ett smultronställe. Det är lagom med folk på badplatsen. Min förläggare ringer och berättar att filen till e-boken är klar att laddas upp. Nu tar det några veckor där någon i Indien ska arbeta med filen tills den är färdig konverterad. Spännande är bara förnamnet! Har mailat med en del översättare, fått några provöversättningar men än har jag inte hittat rätt. Jag letar vidare. Jag njuter av sommaren. Vi tänder grillen framåt kvällen, jag har en sval  långklänning och jag njuter av ledigheten.

Ledig dag

Mitt citronträd har flyttat ut på gården. Sommaren överraskar mig även om göken ropat halva natten och hela morgonen. Jag är ledig, så här en dag mitt i veckan och jag bara är. Sitter på verandan och är i stunden. Lyssnar på fåglarna. Syrenerna är sprickfärdiga och kastanjen vågar äntligen gå vidare i sin prakt. Gräset behöver klippas.
   Dricker mitt kaffe så sakta att det nästan blir kallt. Äter en fröknäckemacka och känner hur mycket jag längtar till semestern. Det har varit en krävande vår. Mentalt. Min bok och allt runt den har varit så oerhört kul och stimulerande, samtidigt har det tagit mycket energi. Förstås. Min yogaundervisning som stundtals är som en fortbildning för mig själv, tar också ganska mycket. Man behöver pauser från den också.
   Åker till stan och träffar min osteopat. Han är så kunnig. Vilken respekt jag har för kunniga människor, de som vet vad de prata om, oavsett ämne. Han fortbildar sig ständigt, ska som första icke-engelsman vara i England på en klinik, en dag i veckan i höst. Jag blir så glad när jag hör sådant. Att man går vidare. Letar kunskap. Förvaltar den. Vågar. Lite grann känner jag så med yogan, jag är redo att ta nästa steg i min undervisning. Har många planer och tankar men än är det inte färdigtänkt. Vill diskutera med mina lärare. Också.
   Träffar en god vän och hennes lilla kille som är 7 veckor. I fyra timmar pratar vi, hon ammar, vi promenerar, vi fikar, hon ammar, vi promenerar. Ja så där rullar det runt och det är hur härligt som helst. Att bara vara. I det som är nu.
   Handlar jordgubbar och grädde. Byter om direkt jag kommer hem och vill inget annat än att läsa en stund i trädgården. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa min lediga dag på. Bloggar inte lika frekvent, även om jag gör det i mitt huvud! Vill också bara vara men samtidigt skriva. Snart kommer en app där mina tankar landar och blir till ordsvall i bloggen :) eller vad tror du?

Njutningen

Jag sitter i bilen på väg hem. Skönt avslappnad i baksätet. Mellandottern pratar med sonens flickvän. De jämför spellistor. De spelar och sonen kör. Mannen sitter och halvsover. Våren är grå längst uppåt Dalarna men blir ljusare och lite smågrön ju närmare hem vi kommer. Musiken som dånar i bilen är så fantastiskt bra. Jag njuter. Det är som tonåringen i mig vaknar till. Jag vill lyssna mer på bra ny musik. Sådan som talar till hjärtat. John Legend och Svenska Björnstammen. Och Ed Sheeran. Bara det. Man kan dö för texterna. Och jag är tacksam för att jag får hållas uppdaterad på det jag inte riktigt haft ork och tid till men som ändå alltid varit ett stort intresse för mig. Musiken och njutningen.
   Vi har haft några makalösa dagar i fjällen. Går helt enkelt inte att beskriva på något annat sätt. Solen har vräkt sig ner och fått mig att smörja in ansiktet riktigt ordentligt och ändå har det pirrat lite i skinnet på kvällarna. Snön har varit som smör på eftermiddagen men före lunch - helt perfekt. Vi har åkt skidor. Allihopa. Även lillungen på 2,5 år. Som strålade inifrån och ut när de limegröna pjäxorna kom på. Som ropade - kom mormor och morfar och det var oss hon menade. Njutningen i att ta sig nerför backarna i ett eget vilsamt tempo där jag jobbat med min teknik och inte med min fart. Att orka stå på benen och inte gå av. Att våga stå på slalomskidor igen efter en jobbig vurpa för några år sedan när jag fick två diskbråck i bröstryggen när jag föll handlöst på ryggen och tappade känsel och reflexer i mina armar. Och jag vågar.  Jag håller. Skidorna och njutningen.
   Gå upp före alla andra i stugan. Ta med sig lillungen och sätta på kaffe. Träinredningen som glöder i morgonljuset och småtallarna utanför som rister lite i vinden. Och hennes oförtröttliga talande. Morgonstunder jag stoppar in i mitt hjärta. Att vakna till dagen med en tvååring, det blir liksom livet i ett nötskal. Det väsentligaste. Och så lite yoga mitt i alltihopa där folk går runt, diskuterar och allt händer liksom samtidigt. Vardagsliv mitt i semestern. Min bästa njutning.

   Nu väntar en ny vecka, ögonen är trötta av ljuset rakt in i pupillen och vidare in. Jag är fylld till brädden av familj, snö, sol och skidåkning. Några dagar - tänk vilken skillnad det kan göra. Njutning. Helt enkelt.

På plats i mig själv

Jag arbetar 80 % på mitt arbete. Att jag har fått ta tjänstledigt 20 %, eller en dag i veckan, är jag oerhört tacksam för.  För arbetsgivaren måste inte gå med på något sådant. Nu har jag en chef som uppmuntrar entreprenörskap och eget företagande så jag skattar mig lycklig. För den här dagen. Som är i dag, fredagar när jag själv fritt disponerar min tid, är verkligen min dag. Jag har ofta klienter, sköter bokföring och brukar unna mig själv både meditation och yoga. Och promenad. Idag har jag inget inbokat. På hela dagen! Att gå ned i tid kan vara det bästa jag har gjort för mig själv. Att vara på jobbet fyra dagar och så tre dagar då jag inte är där. Det gör att både jobbet och jag mår bättre. Jag är övertygad om det. Jag är piggare när jag är där och jag är inte så sliten. Men det handlar faktiskt också om att släppa kontrollen. Att våga att inte vara där. Jag har alltid velat vara där det händer. När det händer. Rädd att missa något. Och jag missar saker som händer de dagar jag inte är där. För första gången är jag nöjd med det. Faktiskt. Att jag inte har koll på allt. Den här känslan av kontroll är en illusion, jag vet, men jag har hållit mig i det där tjocka repet av tillförsikt av att alltid vara där. På plats. Nu är jag på plats i mig själv eller hur jag ska säga. Släpper garden eller vad man ska kalla det.
   Och så diskussionen om pengar igen. Vad det är jag förlorar? Ingenting faktiskt. Jag jobbar ju oftast med annat när jag inte är på mitt ordinarie jobb. Då jag tjänar pengar. Från början räckte det till mina egna yogakurser varje år. Gott så. Nu är det mer. Gott så. Men jag vinner så mycket som inte går att värdera i pengar. Jag vinner min tid. Jag vinner mitt lugn och ro. Går det att värdera? Att vara rädd om sig kan se ut på så många sätt, eller hur? Idag då det är kärleken och kanske en mängd tillbehör som står i fokus på Valentines Day så kan jag känna att omsorgen om andra ändå måste rymma omsorgen om oss själva. Att jag tillåter mig en tom dag i kalendern. Att jag tillåter mig att såsa runt i pyjamas och titta ut på det fläckvisa snölandskapet och bara känner att jag måste ingenting. Ingenting. Det är befriande och i samma ögonblick föds också massor av idéer. Att låta det vara tyst och ensamt ibland för att sedan låta tanken och drömmen blomma ut. Kära vänner, jag önskar er en varm dag där hjärtat står i fokus och där ni känner att ni hinner med er själva också. Varm kram till er som läser här, jag hjärtar er!