Saker som följer med andra saker

Kroppen är så skönt trött. Som den blir av trädgårdsarbete i ganska många timmar. Jag är inte van. Nu. Men jag blir. Det där att varje säsong liksom har sina delar av fysisk rörelse, det är något som jag tycker om. Faktiskt. Att skotta snö och hålla efter på vintern och sedan kratta, rensa,  ja allt det där andra när vi byter årstid, så skönt!  Efter alla vårstormar är gården fylld  med kvistar och grenar som dansat runt och sedan lagt sig till ro lite här och där. Jag tränar mina smärtsamma squats i yogan ibland, det vet ni, men när jag gör det i vardagen blir det lite extra. Att jag böjer benen med rak rygg och verkligen landar i  att gå hela vägen ned. Varje gång. Bästa träningen samtidigt som jag är ute. Saker som följer med andra saker. Helt naturligt.
   Det är exakt samma i yogan, vi gör något där vi stärker eller jobbar och så kommer effekten någon annanstans. Också. Saker som följer med andra saker.
   Igår fick jag ett oväntat telefonsamtal. En vän jag inte haft kontakt med på kanske 18 år ringde. Jag blev häpet glad. Och det var som att ta vid där vi slutade. Hur vår vänskap på något sätt legat där och väntat. Och hon ringde för att någon annan hade sett mig i tidningen. Saker som följer med andra saker. Hade aldrig föreställt mig att vissa "nyheter" kan spridas så snabbt! Hur vår vänskap ebbade ut då för länge sen kommer jag inte ihåg, bara att det var så otroligt roligt att prata igen. Hon hade också haft diskbråck. Hon hade också hittat till yogan. Bara det. Att vi liksom följts åt fast vi inte hörts av. Det är liksom - stort.
   Idag när mina muskler protesterar lite ska jag räfsa fint. Dricka kaffe i solen. Njuta av en oväntade värmen (+20 grader igår!) och bara ta emot. Det som kommer som ett resultat av andra saker. Ha en fin söndag där ute!

Bild på squat tagen av Dan Lindberg

Min själs trädgård

Den här trädgården som vi haft i snart 25 år, men som jag bara skött om på somrarna. Jag börjar växa in i den. Jag ÄLSKAR den. Den talar till mig utan ord. Den ger mig kraft. Den ger min själ näring. Så glad att vi har någon som sköter om den när vi är borta. Och något att återvända till. Läste någonstans att den som har en trädgård, har alltid något att vårda och åldras tillsammans med. Det är vackert så. Min själs trädgård.

Vita krolliljor, aldrig sett dem förut.

Mest den här rosa varianten som i år kom med två färgställningar i rosa.

Buddhan inköpt i Indien har stått i regn och rusk, snöstorm och hagel. Lite nöjdare nu i värmen!

Vet inte vad den heter den här gula blomman som står som i givakt. Alltid funnits i trädgården.

Spirea spirea

Buddhan vi fick av får trädgårdskille

Öpnna grinden och hälsa på mig när du har vägarna förbi!
 

Min egen mark

I min allra första egna lägenhet hade jag ett ordspråk på kylskåpet. Den som har en trädgård lever länge och fridfullt. Kort och gott. Tänkte att någon gång så... Växte upp i ett hyreshus. Ingen trädgård. Som jag önskade mig en. Min mamma hade hela stora balkongen som en trädgård. En slags kompensation. Men ingen "riktig". Som jag önskade. Som vi önskade. Men den där trädgården kom till oss för 23 år sedan, ganska exakt när vi köpte vårt gamla sommarhus med stor tomt. Där vi numera bor permanent. Trädgården var underbar, gammal och uppväxt. Allt jag önskade i form av jasminbuskar, hallon och vinbärsbuskar, doftande berusande pioner och på våren var gräsmattan full med förgätmigej och gullvivor. MEN. Med några ungar och liten tid till trädgårdsarbete insåg jag motvilligt att jag inte hade tiden jag ville ha för att hålla det fint. På baksidan där det är lite mer av skogstomt tänkte jag mig en äng av prästkragar, blåklockor och vallmo... Slängde ut lite frön och väntade på något som inte kom. Nu många år senare så undrar jag lite hur jag tänkte, hur jag trodde att allt skulle sköta sig själv? Det går lätt att dra en parallell till yogan. Att det behövs så mycket omsorg, vattning och bra grogrund för att det ska växa. Att ogräset helt enkelt måste bort för att man ska se vad det är som egentligen blommar. Att det kan vara svårt att se vad som är vad ibland. Vi har numera lagt igen 5 rabatter av 6. Gjort en radikal omvandling utan att det känns för "modernt". Mer att det passar vårt hus och livsstil nu. Och den där blommande ängen, den är sakta på väg nu. För att vi hållit efter sly och annat. Prästkragar och blåklockor kommer framåt sommaren och även andra ängsblommor. Det kan vara lätt att tro att man ska slå sig för bröstet när väl trädgården blommar som man önskat. Men det är precis tvärtom. För att man vet hur mycket jobb det är med att få det "naturligt". I yogan kan det ibland kännas som hinder kommer i ens väg som är tuffa att ta sig över. Förbi. Runt. Men jag känner i min egen kropp att ju mer jag tar hand om kroppen men även tankarna, ju bättre går det. Och med bättre menar jag att jag vågar ge det tid. Jag inser att vissa asanas, de kommer jag förmodligen aldrig i närheten av. Betyder ingenting. Lika lite som att det plötsligt skulle börja växa stora doftande rosor mitt i ängen min. Jag måste hålla efter ogräs, även om det är vackert, det kan ha rötter som invaderar hela marken. Jag måste vattna ibland om det råkar bli för torrt. Så frön. Vårda sticklingar. Se vad som passar min mark. Min egen mark. Min kropp. De sprödaste små blommorna fångar mig numera. De små nästan oansenlig teveronika eller luktviolerna som känns blyga. Blommor med korta skaft som man måste böja sig ner för att se. Eller lägga sig ner på gräset. Kanske är det helt enkelt så att jag sluter fred med den jag är, den kroppen jag bor i. Som jag börjar vårda på ett annorlunda sätt. Varsam med mig själv. Min alldeles egna blomsteräng. Min mark.