Nästan människor

Hörde ett fruktansvärt ljud igår. Precis utanför köksfönstret. Kunde inte riktigt identifiera vad det var. Öppnade försiktigt ytterdörren och sneglade i regnet mot den stora granen. Det lät som någon höll på att strypas. Långsamt. Men det var två katter som slogs. Har aldrig sett ett riktigt kattslagsmål tidigare tror jag. I verkligheten. Den ena var dominant. Den är lite knepig den katten. Smyger runt våra hus och tror att den bor här. Har legat uppe på verandan och lämnat leriga tassavtryck. Lite vild när man ser den. Håller sig på avstånd men betraktar ändå vår gård som sitt revir. Men nu höll den verkligen på att visa vem som bestämde. Och den andra katten kved och skrek, nästan som en människa. Den låg platt på backen framför den stora tuffa katten. Och sedan var slagsmålet igång igen. Jag huttrade men kunde inte stänga dörren. Till slut for de iväg och slogs vidare. Jag gick in. Tänkte på hur många det är som behandlar sina djur som om de vore människor. Fast de är djur. Inte sämre, inte alls, men inte samma. En kvinna jag pratade med för ett tag sedan berättade om hundar hon haft, som hon levt igenom. Inte bredvid. Via. Och det där att hundarna hade styrt hela hennes liv. När hon kunde gå ut, träffa andra och dricka en kopp kaffe. Åka på semester. Ingen som skulle passas. Nu hade hon ingen hund längre och sa att hon skulle försöka hålla i sig och inte köpa en ny direkt. Inte skaffa sig en ny. Vänta lite och se, kanske våga känna sig fri. Djur är djur. Inte människor. Iblantd tycker jag att vår tillvaro är så förvirrad. Kulturen vi lever i. Och ja, självklart kan man ha en fantastisk gemenskap med djur. Det är inte det jag menar. Jag menar det andra. När vi nästan tror att de är människor. Men det är att göra dem en otjänst. Oss själva en otjänst. Tänk om alla varelser kan få vara just det som de är. Inte bara vi som letar efter vårt sanna jag. Djuren har väl också en natur och en själ? Kattslagsmålet var ingen lek. Det var djur som slogs. Inga människor. Inga nästan-människor.