torsdag 8 november 2012

Nästan människor

Hörde ett fruktansvärt ljud igår. Precis utanför köksfönstret. Kunde inte riktigt identifiera vad det var. Öppnade försiktigt ytterdörren och sneglade i regnet mot den stora granen. Det lät som någon höll på att strypas. Långsamt. Men det var två katter som slogs. Har aldrig sett ett riktigt kattslagsmål tidigare tror jag. I verkligheten. Den ena var dominant. Den är lite knepig den katten. Smyger runt våra hus och tror att den bor här. Har legat uppe på verandan och lämnat leriga tassavtryck. Lite vild när man ser den. Håller sig på avstånd men betraktar ändå vår gård som sitt revir. Men nu höll den verkligen på att visa vem som bestämde. Och den andra katten kved och skrek, nästan som en människa. Den låg platt på backen framför den stora tuffa katten. Och sedan var slagsmålet igång igen. Jag huttrade men kunde inte stänga dörren. Till slut for de iväg och slogs vidare. Jag gick in. Tänkte på hur många det är som behandlar sina djur som om de vore människor. Fast de är djur. Inte sämre, inte alls, men inte samma. En kvinna jag pratade med för ett tag sedan berättade om hundar hon haft, som hon levt igenom. Inte bredvid. Via. Och det där att hundarna hade styrt hela hennes liv. När hon kunde gå ut, träffa andra och dricka en kopp kaffe. Åka på semester. Ingen som skulle passas. Nu hade hon ingen hund längre och sa att hon skulle försöka hålla i sig och inte köpa en ny direkt. Inte skaffa sig en ny. Vänta lite och se, kanske våga känna sig fri. Djur är djur. Inte människor. Iblantd tycker jag att vår tillvaro är så förvirrad. Kulturen vi lever i. Och ja, självklart kan man ha en fantastisk gemenskap med djur. Det är inte det jag menar. Jag menar det andra. När vi nästan tror att de är människor. Men det är att göra dem en otjänst. Oss själva en otjänst. Tänk om alla varelser kan få vara just det som de är. Inte bara vi som letar efter vårt sanna jag. Djuren har väl också en natur och en själ? Kattslagsmålet var ingen lek. Det var djur som slogs. Inga människor. Inga nästan-människor.

4 kommentarer:

  1. Fast jag måste erkänna att jag gärna skulle vilja skrika som en katt och klösa också riktigt rejält...Utan att leka. Hmmmm

    SvaraRadera
  2. Jag skulle önska att vi sökte gemenskap och värme hos varandra lika mycket som många (inklusive mig själv) närmar sig djur vi möter. Tänk om min spontana reaktion när jag mötte en annan människa var som den spontana reaktion jag får när jag möter ett djur: Närmar mig försiktigt och lyckligt för att få lite kontakt och lite gos.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det beror ju helt på vilket djur det är. Den här katten jag nämner, den vill inte ha kontakt med människor. Gos. Ja det får vi antagligen av våra domesticerade djur som en del katter, hästar och hundar. Men de är ändå djur. Jag tror att vi nästan är lite Disneyfierade i att tro att djur är som oss. Om du förstår min tankegång?

      Radera