En blöt disktrasa

Jag vaknar av tårar över mitt ansikte. Ett stilla regn. Kroppen känns mjuk och ledsen, som en blöt disktrasa. Jag känner inte igen mig själv. Känner mig starkare i tanken än vad som är rent fysiskt. Solen strålar och träden glimmar av allt regn som frusit till vackra kristaller. Planen var skridskoåkning med barnbarnen men jag orkar ingenting. Ligger i sängen i supta baddha konasana och pallar upp med kuddar överallt. Min universalposition. Och jag tänker att jag ändå har den. Någon annan yoga går inte ens att föreställa sig. Idag. Jag längtar tills allt är klart och utrett och att morgondagen skall vara gjord. Förflyttar mig till soffan och tittar på skidåkning. Charlotte Kallas ledsna ansikte känns precis som mitt eget. Jag hatar att solen lyser just idag! Och känner mig liten och bortskämd. Ungefär som att när jag är låg ska ingen få vara glad. Tänker samtidigt att kroppen aldrig ljuger. Den visar bara på vad som är just nu. Mitt huvud vill inte känna av det. Hjärtat blir bara ledset och känns vidöppet. Jag följer med. Vad är alternativet? Som sagt. Snart måndag.
   Dessutom är det fullmåne och blood moon och månförmörkelse inatt. Tja varför inte liksom? Allt på en gång. Känns dubbelt att tänka på eftersom man enligt Hathayogan alltid är extra varsam med sig under fullmåne framför allt. Den här månen är extra kraftfull;

Rahu swallows the moon. In Vedic Astrology, the eclipse shadow is represented by a karmic serpent. This Sunday night Rahu, the mouth of the serpent, will devour the light of the moon in a total eclipse that will last for over an hour. Eclipses are tipping-points that can shift situations expedite change and stir up the heart. Outdated belief systems that no longer serve your highest potential are up for re-programming and karmic ties can be severed now. The lunar eclipse will occur in the Vedic star of Pushya, that can accelerate spiritual and personal growth. Mantra and prayer said at this tie is exponentialized in power.
Use the days surrounding the eclipse as an opportunity to cut negative karmic ties and reboot any self-defeating belief systems. Recalibrate your soul’s frequency by writing down five things each day that you’re grateful for, whether they be friends, pets, or simple things like food and shelter that you might normally take for granted. Appreciate how much is supporting you right now, and contemplate how you can nourish and support those in need.

Kraftfullt så det förslår. Jag tänker att det kanske är ett riktigt krafttecken. Att det är nu det ska ske. Förändringen. Transformationen. Allt har två sidor. Jag lyfter in tanken om allt positivt som kan ske imorgon bitti. 

Text och bild kring månförmörkelsen härifrån

Jag längtar

En dotter är hemma på snabbvisit. Jag njuter. Vi går igenom ett förråd där vår historia finns samlad i en del kartonger, i en del fotoalbum, i en del leksaker och böcker. Små fragment av episoder, av perioder. Samlandet från tid. Vi har rensat så mycket men ibland får man akta sig så man inte slänger för mycket. Vissa delar  behöver man behålla tror jag. Glädjen när man hittar det man trodde var borta.
   Mina ögon fastnar på en mapp och några skissblock. Jag håller andan. Där är de. Mina alldeles egna teckningar. Som jag tecknat i mitt liv. Som jag älskar de snabba strecken som vid kroki på tid. Som jag faktiskt älskar det. När man helt kopplar bort tanken och när hand och öga samarbetar utan funderingar. Jag har tänkt på dem sista veckorna, hur jag saknar att göra saker med mina händer. Och så ser jag dem plötsligt där i hörnet. Min egen historia.

hittade mina gamla skissböcker

Ibland kan jag bli lite trött på att det mesta som handlar om det vi gör utanför arbetet handlar om kroppen. Att vi ska träna. Att vi ska lyfta tungt. Att vi ska springa fortare än fort. Jag vet. Det är klart att kroppen mår bra av rörelse. Men det kan inte vara hela fritidsnöjet. Att syssla med kroppen. Som jag ser det. Det måste finnas andra värden. Vad hände med att göra ingenting? Vad hände med att ha lite tråkigt så kreativiteten får sig en tankevurpa? Vad hände med bokläsning? Vad hände med att skapa med händerna? För min egen del har jag inte hunnit med eftersom jag haft så lite tid utanför jobbet och yogaundervisningen. Men yogan är ju inte heller en hobby. Den är min grund. Men utöver min grund vill jag skapa. Nu kommer jag att få tiden. Jag längtar efter allt möjligt. Jag längtar efter att gräva i jorden. Jag längtar efter att teckna. Jag längtar efter att dansa. Jag längtar efter att skriva mer. Jag längtar efter att sticka och sy. Jag har varit den stora handarbetaren, kunde sticka en mössa när vi körde upp till fjällen och en på vägen ner. Jag var effektiv, inget snack om saken. Men jag var samtidigt så road av det. Jag hade en vävstol uppställd i vardagsrummet i flera år. Jag tryckte tyger. Jag sydde. Kläder till mig själv. Kläder till barnen. Utklädningskläder till ungarna och det fick andra föräldrar att rysa och känna sig pressade tror jag. Men jag gjorde det ju för att jag ville! Jag gillade det. Att skapa. Även något så kortsiktigt som en mantel till en prins eller en superhjältinna. Ni vet. Leka. Skapa. Utveckla andra delar. Det är snart tid för det. Jag längtar.

Jag är mänsklig

Ibland när jag inte är på topp så är det som jag medvetet drar mig neråt. Om ni förstår? Det är som jag behöver berg- och dalbanan fast den inte är så variationsrik, men med små dippar här och där. Kanske för att uppskatta eller kanske för att det bara är så. Helt enkelt. Livet. Jag är trött och som Nina skriver oformlig. Det är en perfekt beskrivning av min känsla. Jag flyter ut i kanterna och samtidigt känner jag mig ofokuserad. Gör mjukare yoga med mina grupper. Är snäll mot mig själv men det är som jag ändå inte får till det. Jag missar ett möte på jobbet, kommer sent och vet inte ens att jag missat det... Det händer aldrig. Jag blir helt paff. Och skäms lite. Min dator går inte att öppna, när IT-killen kommer så visar det sig att jag tryckt in ett blanksteg i mitt lösenord, fast jag skrivit det tusen gånger. Jag skäms lite.

 Jag måste öppna fönstret och dra i mig morgonhimlen för att överhuvud taget känna att jag är vaken. Jag tänker tusen tankar om vad jag ska göra men får inte till en enda sak. Längtan efter något. Jag äter två semlor (!!) och vaknar av hemsk magvärk. Ja, jag vet, jag mår inte bra på vetemjöl och socker. Ingen nyhet. Och jag skäms. Sedan skakar jag av mig all skam. Vad är detta egentligen? Jag är inte perfekt. Jag är mänsklig. Jag gör verkligen så gott jag kan och alla dagar når jag inte ända fram. Skulle jag behöva skämmas för det? NEJ. Och jag önskar att vi alla var lite mer försonande med oss själva. Det är ju i själva strävan det ligger. Vägen som är målet och allt det där. Men det är ju verkligen så. En trött februarionsdag i mitt liv så känner jag att jag ändå är på väg. Hur det än ser ut där framme. Och ingen människa är perfekt. Vem vill ens vara det? Jag vill vara jag och tillåta mig misstag som är minimala i det stora hela.  Jag är helt enkelt mänsklig. Är du? Visst kan vi så här i vår ständiga längtan efter våren också tillåta oss att det är lite grått? Snart vänder det igen. Längtar efter grönt.

Efter kraschen

För en vecka sedan var jag och min man på en föreställning av Cirkus Cirkör, Underart. Det är en föreställning som i sig var som en hisnande berg och dalbana av oerhört skickliga dansare, akrobater och musiker. Musik och sång som vävs ihop suggestivt  med dans, balans och allt annat till något man inte riktigt förstår med sitt sinne, men mer med sitt hjärta. Det som var det mäktiga i det hela var hur föreställningen kom till. Olle Strandberg, regissör och skapare av det hela, kraschlandade i december 2005. Han föll och bröt två nackkotor och skadade ryggmärgen. Blev förlamad.
   Idag är han helt återställd men har självklart kraschen som en tudelare i sitt liv. Före och efter. KRASCHEN. Och hur han skapat något så fantastiskt utifrån en svår händelse. I just sitt liv. Jag citerar ur programbladet;

Jag kommer ibland på mig själv med att försöka bli som jag var. För det första vet jag inte ens vad det innebär och för det andra är det dumheter. Föreställningen Underart är ett minnesmärke kraschen till ära, referenspunkten i mitt liv. Det händer här och nu och den är en livsbejakande idé sprungen ur sorg och en längtan. Den är berättad genom cirkus av människor som står mig nära. Vi försöker vara uppriktiga och ärligt talat är det väldigt lustfyllt att gemensamt skapa en hyllning till kraschen.
Det är svidande vackert. Sorgligt. Men ett bevis på vad längtan och sorg kan skapa tillsammans. När man bejakar hela sig. Allt som sker i ens liv. Det svåraste kan bli det vackraste. Om man vågar släppa förtöjningen om det som gjort så djävulskt ont. Fysiskt. Mentalt. Känslomässigt. Och allt däremellan och tillsammans.
   Och det jag ser och det jag läser vidare om utövandet av nycirkus får mig att direkt relatera till yogan. Till min yoga. Hur svåra saker får mig att lyfta när min sorg och längtan gått tillsammans. För livet är alltid både ock. Och allt kan förändras i en annan riktning. När man tagit sig igenom sorgen och bearbetat, när man inser att livet fortgår. När man vet att man har all kraft inom sig. Ja då kan den svåraste kraschen bli det vackraste. Har du möjligt gå och se den!

Och ja bilden visar hur föreställningen slutar, alla sju står på huvudet i varsin glasskål. Med vatten i. Länge. Och då blir alla andra huvudståenden så ytliga :) Ha en finfin helg!

Blind heart ♥

Lyssnar på Blind Heart med Cazzette. Och titeln är så slående för mig just nu. Blind heart. Jag vill så mycket men orkar inte. Helt enkelt. Jag är i en process som jag valt, men är också i the time of transition som Zhander säger. Och det är ju bara det att jag är snabb. I huvudet. Vill så mycket mer än vad kroppen tillåter eller orkar. Varit hemma igår och idag från jobbet med huvudvärken from hell. Inget val i det läget. Och jag är samtidigt paradoxalt nog superstark inombords. Jag får bara vänta tills mina olika delar, mina olika kroppar är synkroniserade med varandra. När annat tar vid.
   Huvudvärken lättar lite, men det gör liksom ont i hela ansiktsskelettet. Vill ändå ha syre. Det är ett mjukt och omfamnande duggregn ute. Träden är kala och det är tyst. Vattendroppar i alla grenar som små installationer. Jag går min runda. Men är helt slut när jag kommer tillbaka. Dricker lite kaffe spetsat med lakritspulver, älskar det! Är i mig men också med mig själv. Jag känner igen allt jag går igenom just nu och det är lite tröstande för jag vet att det har ett slut. jag vet att annat kommer och ändå längtar jag aldrig så mycket efter min yoga som när jag inte orkar allt. Jag gör. Det är tillräckligt. Z sa att det kan vara så här fram till jul och det känns rimligt.
   Samtidigt, när jag går i min regnjacka och höga gummistövlar så njuter jag av benens sträckning, mina starka ben och fötter. Kroppen som andas lugnt och långsamt. Alltid genom näsan. Pratar med några grannar som har sprängt en stor sten i många delar. Blir matt av blotta tanken på att jag skulle lyfta någon av stenarna samtidigt far en galen önskan genom huvudet över hur skönt det vore att ta de där tunga skitiga stenarna och kasta upp på en container. Ja ni hör ju :) Eller som min mormor sa -huvudet pratar som det har förstånd till. Vet vet vet. Att allt tar sin tid och jag tröstar mig med tanken på hur stark jag är när året når sitt slut. När jag får ta i med kroppen, för den längtar också, men just nu är den upptagen med annat. Som min osteopat sa - den här kroppen är trött på behandlingar, den vill vara i fred nu och vi ska låta den vara till december. Så i oktobers gråhet och regn går jag framåt ett steg i taget. I gummistövlar. Barfota på min yogamatta. Men ändå framåt. Allt har verkligen sin tid säger jag till mitt blinda hjärta ♥ och längtar mig trött till december.

Längtar

Vaknar till en vit morgon. Snö och kalla vindar. Hoppas vårblommorna stannar kvar och inte växer upp just nu. Fjolårslöv snurrar runt runt och jag längtar. Jag längtar efter mina lärare. Jag längtar efter utmaningar i min yoga. Jag längtar efter kloka ögon och erfarenhet att luta sig mot. Jag längtar efter att tiden på sätt och vis ska gå snabbt tills jag träffar dem igen. Idag är min yoga på sparlåga och jag känner i hela mig hur mycket jag behöver min lärare. Ja jo, den inre lärare har vi ju. Men ibland behöver man någon som ser. Som faktiskt ser vad man gör. Det går inte att observera sig själv. Man kan ibland tänka och tro hur mycket som helst kring sin yoga, men det kanske inte riktigt stämmer. Fast man tror det. Vägledning behövs. Jag är säker när det gäller mig. Tills jag ser dem igen bjuder jag på ett litet klipp från Emma Balnaves graciösa tolkning av Shadow Yoga. Jag gör en del av det hon gör i min serie. Visst ser det enkelt ut? Poetiskt?


www.shadowyoga.com
 

Just idag längtar jag lite till Kroatien

Är hemma men inte riktigt. Drömmer om resor på nätterna och känner att själen inte riktigt är med ännu. Och tänker på vår tillvaro där, så fantastisk den var. Och så mycket jag har att leva på, träna på och införliva. Men just nu, det vore härligt att tassa längs havet på strandpromenaden, ta en kaffe eller kanske till och med ett glas bubbel någonstans. Önskar er en skön helg!