Tänk om

Ligger länge. Tänker om. Tittar noga på mitt paisleymönstrade påslakan. Allt är skarpt. Som om mina sinnen skärpts. Jag tänker på allt och inget. Livet. Döden.  Jag har varit ganska risig under december, en hysterisk förkylning med hosta som till slut lämnade plats för en långdragen urinvägsinfektion. Jag har inte haft det på säkert 30 år men nog känner jag igen symtomen. Har druckit citron, äppelcidervinäger, tranbärsjuice och lingondricka. Plussat på med bikarbonat, massor med vatten och hållit mig varm. Inget har hjälpt. Till slut gick jag till doktorn i torsdags och fick penicillin. Vill inte äta det i onödan, men efter flera veckors kissnödighet var det nästan skönt att krypa till korset.
    Dessutom har jag haft en blödning. Inget som hänt på de snart 20 år jag varit utan min mens. Det var nästan lite chockartat. Bara lite och bara under en dag. Men ändå. Ringde för säkerhets skull till vårdcentralen och de uppmanade mig att absolut komma in. Träffade en distriktsläkare som gjorde gynundersökningen. Hon var noggrann, i min ålder och väldigt förtroendeingivande. Och säger sedan; -Nu måste vi göra en noggrann undersökning och utesluta cancer. Jag blev helt perplex. Stum. Hon säger sedan att om man blöder efter menstruationen har upphört så måste man göra en utredning. Det kan vara cancer i livmodern.
   Många tankar far genom mitt huvud. Jag gråter och funderar om vartannat. Samtidigt känns det helt absurt, jag känner mig hel i kroppen. Men känns cancer? Vad är oddsen. Samtidigt glad att jag äter så strikt, eftersom jag vet att cancerceller lever på socker, något jag inte äter - inte i någon form av kolhydrater. Jag tränar och sköter om mig. Gör min yoga. Men jag vet att det inte är en garanti, däremot känner jag att jag gör vad jag kan för att leva hälsosamt.

Nå. Det är bara att vänta tills kvinnokliniken hör av sig med en tid. Jag har lovat mig själv att inte stå ut, gör de något som gör ont, ska jag be om (kräva) smärtlindring. Alltid ha sällskap till doktorn. Jag googlar och får lite mer information än vad jag vill ha. Samtidigt vill jag vara förberedd. Och är det inte något allvarligt har jag fått en enorm påminnelse om att leva nu. Och nu. Inget annat finns ju egentligen.

Skänk mig en tanke nästa vecka är du snäll och hoppas att jag får komma så fort som de lovat!

Lutar mig mot mig själv

Sakta men säkert lägger sig svullnaden. Den är inte helt borta, men jag tror att min peak var igår med översvullna fötter och knän. Fingrarna som prinskorvar och nacken stel och märklig. För säkerhets skull och lite för att jag blev lite rädd gick jag till C igen som kollade mina pulsar. Långt prat i hans hus med stort lugn. Insikter som slog ner inuti som ett fyrverkeri. Och jag är på rätt väg! Inom alternativmedicinen är det nästan mer regel än undantag att det blir sämre innan det blir bättre. Men när man varit veteran i den branschen och gått på många olika sorters behandlingar - som jag faktiskt har gjort - blir det kanske lättare så att man tror att man är över det stadiet :) MEN jag är snart igenom. Den här gången... Har haft några riktigt stretande och obekväma morgonpass. Med Z:s mail från andra sidan jorden har jag fortsatt med min yoga. Precis som den ska vara. Men inte pressat, som Z betonar, men det går inte att forcera när knäna är som två bollar. Går liksom inte att böja riktigt då... Två guider. Så rik jag är! Och att jag vågar. Min största vinst i det här är nog tilltron till min egen förmåga. I min egen kropp. Och gråten som ett brev på posten...förlikar mig med det. För jag hör C säga att för varje nivå man kliver till blir det inte enklare. Och vi har alla så mycket att rensa ut, vare sig vi gör det eller inte. Och jag blir tacksam. För att jag vågar gråta morgon efter morgon. När det kommer. För att jag vågar ha ont och vara svullen. Och att egenträningen är yogan. Efter snart 10 år så är min största insikt att det är så. Hade aldrig hittat hit utan min egenträning. Utan att tillhöra en grupp. Utan att luta mig mot någon varje vecka. Att luta sig mot sig själv - svårt - jobbigt och så skönt. Ingen genväg! Man måste dit om man vill vidare. Min fulla övertygelse. Vill man ha mer av fysisk träning och något slags må bra via yogan, då är det en sak. Men som Z sa i Serbien vill ni vidare; rannsaka er själva varför ni yogar. Och vart ni strävar på den vägen. Och var ni befinner er nu. Och jag vågar lita till mig själv och min kropps förmåga. Lutar mig mot mig!

Mjuk och stark

Det är bara jag i hela världen som är vaken. Dimman ligger som en ljus filt runt alla hus. Det ser fuktigt ut. Men mjukt. Vaknar med ett sinne som vill skriva och en kropp som vill yoga :) Kan inte önska mig en bättre start på dagen. Jag tränar mjukt. Men starkt. Det kräver en hel del. Och jag älskar det! Att det kräver saker av mig, att inget är lättköpt. Att jag utmanas på flera plan. Strävan efter att kombinera styrka och mjukhet. Så vackert! Så svårt! Min strävan.
För några år sedan bodde L i Paris och hon tränade även Shadowyoga där. För en fantastisk lärare, Akiko. En ödmjuk, generös person. Mjuk. Men stark. Hon personifierar på något sätt yogan för mig. En som ser, lyssnar och ger det just DU behöver. Utan att göra det för "lätt". Jag är så tacksam för att L mötte henne, så tacksam för att hon tog sig tid att se min dotter. Att hon gav henne nycklar. I livet. I yogan. TIll det krävs ett tränat öga och ett varmt hjärta. Mjukt men starkt. Idag när jag tänder första adventsljuset går mina tankar lite extra till Paris och en underbar japansk lärare inom yoga. Så mjuk och stark!

Bilden är tagen i Akikos shala i Paris av Dan Lindberg