Drabbad

I torsdags morse landade vi tidigt. Väldigt tidigt. Inte många minuters sömn på planet. Varken jag eller D kom till ro. Barn skrek. Det var trångt. Det kröp i kroppen. Sådär som det blir ibland när man bara vill vara framme. Men nu är vi här. Och vi bor på det finaste stället. Fint i den bemärkelsen att vi dels blir så väl omhändertagna, dels att rummen är så vackra. Det finns konst lite här och där i huset, det märks tydligt att det är två människor som älskar det vackra som bor och driver det här lilla hotellet. Varje rum har sin egen identitet.
   Vi har varit här förut. I Varkala. I södra Indien. Det finns turister här. Förstås. Som oss. Men många av dem är indier. Och det pågår en mängd olika festivaler och ceremonier, där jag önskar att jag förstod hälften av vad som händer. Det skjuts smällare lite här och där. Som det ofta görs i det här landet. Det är någon slags glädjeyra som pågår. Jämt. Och det är märkligt, för hundarna de bara ligger där. Rör inte ens på sig när det smäller. Kan det vara så att människor i vår del av världen påverkar hundarna att bli rädda för smällare? Eller är det skillnad på olika raser? Hursomhelst, de bara ligger där. Och sammelsuriet av människor. Indien drabbar mig. På något vis. Varje gång jag reser hit. För att allt finns  här på ett annorlunda sätt. Hisnande vackra vyer nästintill en sophög. Vackra människor i sina saris och en tiggare med klumpfot bredvid. Svårt att ta in ibland. Viktigt att ta in. Det som går att ta in. Och det är egentligen inte mer annorlunda än de som tigger utanför Lindex hemma i min egen stad. Det är samma hand som sträcks ut och bedjande ögon. Ja vi har ett annat socialt system, självklart. Men du förstår kanske vad jag menar?
   Och vi är inte på någon svår plats. Tvärtom. Och handen på hjärtat, när du reser någonstans, inte åker du till de mest sargade platserna då? Men det är vad merparten tror att man gör när man reser till Indien. Som om jag skulle sitta på ett sopberg i Calcutta. Eller bland de kastlösa, onämnbara som lever i slummen. Nej, jag är en vanlig människa som reser till platser som berikar mig. Att hjälpa andra, det är självklart, men det är något som jag väljer att hantera på mitt sätt. Och ändå finns här också en grundton av något jag inte hittar hemma. I mitt eget land. En slags äkta glädje. Ja det är en klyscha för många. Men mest för de som inte upplevt det tror jag. Människor är vänliga helt enkelt. Majoriteten av de man möter de ler. Stort. Stannar upp.
   När jag och min man går på den breda strandpromenaden uppe på klipporna har vi morgonens yoga i benen. Havet dånar till vänster om oss, branten ner har några trappor så man kan ta sig till stranden. Och upp. Fikonträden skuggar oss där vi går. Vi dricker kaffe lite här och där. Läser i våra böcker. Badar. Kastar oss i vågorna. Ligger i skuggan och ändå så värmer solen och ger färg. Jag drar i mig landet i varje liten cell. Jag drar i mig det som känns som hemma. På ett välbekant sätt. Och ja, jag har varit här förut. För att det är något mer som jag hittar här. Något som jag har svårt att sätta ord på som finns här. Precis som delar i yogan som man helt enkelt inte kan sätta ord på. Det är inte konstigt att yogan kommer härifrån. Det är självklart helt enkelt. Och på samma sätt som yogan drabbat mig, har även Indien gjort det. Igen.