onsdag 16 januari 2019

Snart är det måndag

Vissa morgnar är bättre än andra. Idag var en sådan morgon. Jag är mjukare, jag känner energin leva i mig. Inte alla dagar, men just idag flyter den mer obehindrat. Mitt mjukaste pass på fler månader. Vill förbereda mig så gott jag kan inför min lilla operation som ska göras så jag har en del tillagda asanas i min dagliga sadhana, just för min livmoder.
   Efter yogan blir jag uppringd av en sköterska som frågar om jag kan komma till en annan stad på måndag morgon för mitt ingrepp. Blir helt paff men självklart säger jag ja, jag vill ju få det gjort. Det är skönt när det går fort men också lite oroande. Varför så bråttom? Men som sagt, inte försöka skapa problem jag inte ens vet om jag har.

Tacksam för yogan som grundar mig och snart är det måndag. Jag längtar tills det är gjort.

tisdag 15 januari 2019

Naturkraft

När jag uttalat något, är det ofta som jag känner precis tvärtom efter ett tag. Jag vet inte vad detta fenomen kallas men det gör mig inget att ändra mig. Allt förändras och inget är konstant, det är vi ju överens om. Gillar också att testa mig fram i allt, från mat till musik.
    Har känt mig som en tonåring sedan jag upptäckte Albin Lee Meldau och nu rullar den här låten konstant hos mig. Kan inte riktigt säga vad det är och Lou Lou, låten som blev hans genombrott har streamats över 20 miljoner gånger. Men den här låten och jag vi hänger ihop - gissa om jag dansar loss hemma?! Hans röst är rakt igenom drabbande, han är ett fenomen och en så känslig människa. Såg ni Så mycket bättre med honom? Jag letar konsertbiljetter men självklart är hela hans vinterturné utsåld. Vilken röst, alltså bara lyssna. Som en naturkraft. Tänk att ha den rösten...

Och tusen år efter alla andra har jag äntligen lust att göra spellistor på Spotify. Och då menar jag inga heliga, blissiga mantran utan pop och rock rakt igenom. Det är underbart att ge sig hän, dansa och skrålsjunga. Eller vad säger du?

måndag 14 januari 2019

Då ska du få sova!

Sover lugnt, trots en nervös kväll. Vaknar i mörkret precis innan klockan ringer och känner mig lugn. Men sen pendlar det hit och dit. Jag gråter och snäser. Samlar ihop mig. Min älskling är tålmodig. Jag äter ett ägg och försöker dricka kaffe, men får inte ner något mer. Mår illa och får ont i magen. Vi åker in i morgontrafiken och jag sjunger högt till bilradion. Peppar mig. Vårt sjukhus växer åt alla håll och kanter, det är som att gå i en labyrint innan vi hittar rätt. Det är lugnt överallt. Kvinnan i receptionen är trevlig. I väntrummet bjuder en kvinna på whiskypastiller och vi har det småtrevligt.
   Läkaren, som är i min egen ålder och väldigt kunnig och erfaren, till och med professor (tack Google)  ler så varmt mot mig att jag känner mina farhågor skingras som rök i vinden. Hon går igenom allt med mig i lugn och ro och när jag berättar lite kort om att jag svimmat när man satt in spiral och med min fruktansvärda upplevelse efter galloperationen på uppvaket säger hon direkt; - Den provtagningen vi behöver göra i livmodern kommer vi att göra i narkos. Du ska få  sova. Om det känns bra för dig, känns det bra för mig. 
   Jag häpnar. Har aldrig hört en läkare säga så tidigare. Hon är mjuk i sin undersökning och det tas prover och ultraljud. Hon kan inte se något som helst misstänkt, men behöver ändå göra undersökningen jag nu ska få i narkos. Det tar säkert några månader, innan jag blir kallad, det är inte akut men måste göras och jag känner mig glad. Jag går med en ung undersköterska som tar mina prover. Hon är så rar. Får en släng av dåligt samvete, ska jag ta upp en plats med narkos? Är det inte lite väl överdrivet?  Hon klappar mig på armen och säger - vet du, de flesta väljer narkos och jag skulle göra precis som du. Jag blir stöttad i mitt beslut Lättad och tacksam.

Glad för att jag stått upp för mig själv. Glad över att min läkare lyssnade på mig och verkligen hörde vad jag sa. 

fredag 11 januari 2019

Medberoende och ansvar

Kajsa Ernst, skådespelerskan som är med i tv-serien Stjärnorna på slottet, berörde mig så mycket. Jag ser inte så ofta det programmet men vi slötittade lite i söndags, till kaffet och innan något annat. Jag visste inget om henne. Hon visade sig vara en insiktsfull och modig människa. Man märker direkt på de människor som bearbetat saker i sitt liv, på hur de uttrycker sig, hur de pratar om det svåra. Hon verkade vara i fas med sig själv, pratade om det hårda, väjde inte men gottade sig inte heller. Hon berättade sin historia helt enkelt och visade med hela sin person att hon verkligen tagit sig vidare. En del saker hon sa grep mig extra; till exempel när hon i 12-års åldern släpade upp sin dyngfulla mamma för trapporna. Hur hon då insåg att hon måste klara det här och att hon måste göra det ensam.
    Den där flickan som var hon, som jag känner igen mig i henne. Hur jag tidigt visste att jag var tvungen att lösa saker själv. Vi hade ingen missbrukshistoria hemma, däremot en mängd outtalade budskap och dålig kommunikation. Min pappa var i princip sjuk från det jag var 12 tills han dog när jag var 28. Allt handlade om det. Vår dåliga ekonomi, brist på semester osv. Och mamma som inte riktigt orkade hela vägen, som blev tyst och när pappa dog blev hon sjuk och dog sedan fyra år senare.
Min familj innan alla problem tornade upp sig
Jag blev på något vis ansvarig i min familj, jag skötte läkarkontakter, tvättade åt dem, tog dem till doktorn, hämtade ut mediciner osv. osv. Och jag ifrågasatte inte detta en enda gång. Jag bara gjorde. Och det har tagit en del terapi till att komma till slutsatsen att de helt enkelt gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar så relationerna är läkta. Helt enkelt. Vilket samtidigt inte säger att det är ok på något vis att lägga så mycket tyngd på ett av sina barn. Mina bröder var struliga, min storebror kriminell och lever inte längre. Min lillebror "för liten" så det blev liksom jag. Som skulle rådda allt.
   När min lillebror visade sig ha alkoholproblem så kunde jag inte ta in det. Ville inte. Värjde mig trots att hans skilsmässor handlat om just detta. När han skilde sig från sin första fru så tyckte även hon att jag skulle "ta hand om" honom. Vilket jag självklart gjorde, på mitt sätt. Mitt medberoende blommade ut igen. Jag och min man lät honom bo i vårt sommarhus för att få ordning på ekonomin. Något som tyvärr resulterade i att han verkligen hade råd att supa hela helgerna. Utan att jag förstod. Min man började bli trött på trassel och strul, nattliga telefonsamtal, sönderslagna lampor och annat. När han flyttade fick vi inte ens ett tack efter två år, ingen städning och inte en sketen liten blomma. Han bara drog. Han flyttade till södra Sverige och gifte sig igen och skilde sig. Relationerna avlöste varandra. Och när han inte mådde bra ringde han till mig. Naturligtvis. Och jag kände en enorm börda av ansvar, var livrädd för att han skulle bli hemlös, mista jobbet eller slå ihjäl någon. Han blir aggressiv när han dricker. Jag var borgenär för att han skulle få en lägenhet. Ja ni vet. Och höll på att få betala en hyresskuld på över 30 000 kr, men då blev det klart med kronofogden så de drog pengarna från hans lön. Men det tar aldrig slut. Men till slut var det ändå nog. För mig.
   När jag fyllde 50 kom han, inte helt nykter till en stor överraskningsfest min man och barn hade ordnat. Han hade med sig en suparkompis och det slutade med att min man slängde ut dom. Lite snyggt i skymundan. Men då tog jag ett beslut. Jag träffar honom bara om han bestämmer sig för att bli nykter. Det är 13 år sedan och det har fortfarande inte hänt. Han har valt. Jag har valt och jag har gått i samtal för att göra klart min del för mig själv och slippa detta medberoende som tärt mig och dränerat mig helt. All oro som kunde hålla mig vaken. Vilket självklart påverkat min egen familj. Och jag är fri. Faktiskt. Trots allt.

Jag väljer att dela. Jag tror inte på tystnad. Jag tror att många har en missbrukare i sin närhet. Medberoende är så förödande och så otroligt viktigt att prata om. Och är det inte missbruk så är det andra osunda delar i relationer som skapar dessa mönster. MEN. Man kan ju ta sig ur. Man kan ta kommandot över sitt liv och ta hjälp. Tack terapi. Tack sorgbearbetning. Tack yoga. Tack min kära man och familj.

torsdag 10 januari 2019

Förtröstan


Det är verkligen varannandags känsla i mig. Vaknar med förtröstan. Känner mig tacksam över allt jag har. När något jobbigt händer är det så lätt att tappa fokus över vad man faktiskt har. Min familj är min livlina. Min yoga min bärande grund och mina lärare som mailat igen och som verkligen får mig att känna mig sedd. Och så himlen då. På riktigt. Jag förundras ständigt över himlen. Färgerna. Själva rymden. Låter kanske fånigt men helt sant för mig. Kanske är det åldern. Vem vet. Men jag vet att jag hittar något av förtröstan där.

Naturen är förtröstan i sig.

onsdag 9 januari 2019

Ynklig

Nästan lite komiskt att jag skrev det jag gjorde igår, för idag vaknar jag och känner mig ynklig. Lite sömn under natten, mest beroende på att min urinvägsinfektion inte gett med sig. Jag samlar ihop mig och ringer vårdcentralen och får komma och lämna nytt prov. Innan dess gör jag min yoga och blir ledsen förstås men får mail från mina lärare, de har skrivit varsitt, så fint att jag nästan blir lite gråtig bara av det...
   Solen lyser och det är vackert ute, jag gör som jag brukar när livet känns lite svajigt, jag hittar något som gör mig glad varje dag. Varje dag. Dessutom lunch med min dotter och vi sitter länge, länge och pratar över vår köttgryta. Allt lättar. Om fem dagar är det måndag morgon och då ska jag träffa en specialist. Tacksam att jag får komma så snabbt.

Tänker att jag är frisk och i samma stund tänker jag att jag nog inte är det för att jag tänker så... Det magiska tänkandet kan ta en långt ut.

tisdag 8 januari 2019

Inget mer förspillt

Vaknar glad. Det snöar ute. Jag gör min yoga och dricker kaffe. Livet är fint. Jag har tagit ett beslut. Ett stort beslut. Något jag strävat efter väldigt länge.  Jag ska inte oroa mig för vad som eventuellt kan finnas i min kropp. Innan jag vet säkert så utgår jag från den känsla jag har nu. Det finns inget mer förspillt att göra än att oroa sig. Om det finns en lösning, varför oroa sig? Om det inte finns en lösning, varför oroa sig?
   I Indien, mitt andra hemland, så är de experter på att inte oroa sig. Min ayurvediska läkare, Vidjay Vaidya, säger att det är "A mental disease in the west, to worry. It's like boiling your brain" och det ligger mycket i det. Jag har ofta känt att jag inte kan styra tankarna när oron sätter in. Trots yoga. Trots meditation. Trots mindfullness. Så vad är det nu som är förändrat? Tja. Jag har djupt inne i mig känt min längtan till livet. Större än allt annat. Jag känner också starkt att min yoga är förändrad på djupet. Att ordlösa insikter ramlat ner och att det är den som stärker mig. Inifrån och ut. Det är bara så. Allt är som det ska.

Hur tänker du om oro? Kan du hantera den eller du kanske aldrig oroar dig?

lördag 5 januari 2019

Tänk om

Ligger länge. Tänker om. Tittar noga på mitt paisleymönstrade påslakan. Allt är skarpt. Som om mina sinnen skärpts. Jag tänker på allt och inget. Livet. Döden.  Jag har varit ganska risig under december, en hysterisk förkylning med hosta som till slut lämnade plats för en långdragen urinvägsinfektion. Jag har inte haft det på säkert 30 år men nog känner jag igen symtomen. Har druckit citron, äppelcidervinäger, tranbärsjuice och lingondricka. Plussat på med bikarbonat, massor med vatten och hållit mig varm. Inget har hjälpt. Till slut gick jag till doktorn i torsdags och fick penicillin. Vill inte äta det i onödan, men efter flera veckors kissnödighet var det nästan skönt att krypa till korset.
    Dessutom har jag haft en blödning. Inget som hänt på de snart 20 år jag varit utan min mens. Det var nästan lite chockartat. Bara lite och bara under en dag. Men ändå. Ringde för säkerhets skull till vårdcentralen och de uppmanade mig att absolut komma in. Träffade en distriktsläkare som gjorde gynundersökningen. Hon var noggrann, i min ålder och väldigt förtroendeingivande. Och säger sedan; -Nu måste vi göra en noggrann undersökning och utesluta cancer. Jag blev helt perplex. Stum. Hon säger sedan att om man blöder efter menstruationen har upphört så måste man göra en utredning. Det kan vara cancer i livmodern.
   Många tankar far genom mitt huvud. Jag gråter och funderar om vartannat. Samtidigt känns det helt absurt, jag känner mig hel i kroppen. Men känns cancer? Vad är oddsen. Samtidigt glad att jag äter så strikt, eftersom jag vet att cancerceller lever på socker, något jag inte äter - inte i någon form av kolhydrater. Jag tränar och sköter om mig. Gör min yoga. Men jag vet att det inte är en garanti, däremot känner jag att jag gör vad jag kan för att leva hälsosamt.

Nå. Det är bara att vänta tills kvinnokliniken hör av sig med en tid. Jag har lovat mig själv att inte stå ut, gör de något som gör ont, ska jag be om (kräva) smärtlindring. Alltid ha sällskap till doktorn. Jag googlar och får lite mer information än vad jag vill ha. Samtidigt vill jag vara förberedd. Och är det inte något allvarligt har jag fått en enorm påminnelse om att leva nu. Och nu. Inget annat finns ju egentligen.

Skänk mig en tanke nästa vecka är du snäll och hoppas att jag får komma så fort som de lovat!