Så glad utan något men

Kyrktornen speglades upp i himlen under konserten

Hela helgen med extra allt, kan man vara annat än glad? Hade svårt att somna igår kväll för första gången på flera månader. Sedan jetlagen har jag däckat vid 21 och även på yogakursen. Men det var faktiskt glädjen som höll mig vaken. Tidigare skulle jag ha sagt ta i trä, och ev någon ramsa. För får man vara glad? Jamen det är klart att man får. Utan att tro att något hemskt ska hända. För det kan väl ändå inte hänga ihop? Att glädjen och det svåra är relaterade till varandra? Det är bara ovanligt idag att människor är glada rakt ut utan förbehåll, man lägger gärna till ett litet men...
   Igår tog jag bilen till Göteborg och hämtade hem dottern som bor där. Fram och tillbaka 60 mil ungefär. Jag var inte ens trött. Bara glad. Kanske har det att göra med att jag inte måste något. Jag har inte i mitt bakhuvud; men på måndag ska jag jobba igen och det här sliter nog. Inget sådant. Kanske därför jag inte känt av jetlagen heller lika mycket som min man, jag har ju inga plikter, jag har inget jag egentligt måste.
   Dag för dag går det upp lite mer för mig hur mycket jag har styrts av mitt jobb. Som det är för många. Och hur jag sedan i åratal jobbade många kvällar med yogaundervisning, för att jag så gärna ville. Nu gör jag varken det ena eller det andra. Jag har klätt av mig olika identiteter och det känns bara som frihet. Jag trivs och är glad hela tiden. Inget att leva upp till, inget att svara på, inför eller mot.
   Inte förkyld på ett år. Kan det hänga ihop? Kanske. Jag ska inte på något sätt slå mig för bröstet men när jag läser alla mina "minnen" på FaceBook så inser jag hur mycket trassel jag haft periodvis av mina luftrör, förkylningar och heshet. Nu har jag ju haft problem med mitt skinn, det hänger ihop med min yoga, det har jag förstått efter kursen i Melbourne. Hettan måste ta sig ut någonstans, har jag eksem eller utslag så handlar det i mitt fall om det. Vi får se vart yogan tar mig och vad som händer i den vägen, jag är öppen för allt och inget. Det som blir det blir. Men det andra har inte besvärat mig nu. Något måste det ändå betyda.
   Och i helgen sågs vi allihopa i familjen. Fikade allt glutenfritt, mjölkfritt och nötmjölsfritt som jag hade bakat. Ja vi har allergier och det äldsta barnbarnet tål inte gluten och den yngsta tål inte mjölkprodukter.  Så inget smakar som ett fluffigt sockerfyllt vetemjöls bakverk, men det är ok. Det är mer än ok faktiskt. För vi andra har ju märkt att våra magar tackar oss extra mycket när vi utesluter både gluten och mjölk.
   I vår stad går ju den stora julkonserten O'Helga Natt, av stapeln, som igår drog 25 000 till Stora torget. Och vi bara sjöng och sjöng med varma kläder på. Vi hamnade också på minglet efteråt, hastigt och lustigt och satt där med tjockstövlar och tröjor och åt och drack och lyssnade på en liten extra konsert. Mungiporna satt fastklistrade någonstans på kinderna.
   Och ja, jag hade svårt att somna. För glädjen tog krumsprång i mig. Och fnisset i mig det böljade av och an. Storskrattet började porla igen, som det gjort i till och från senaste åren vid sängdags. Som ett stort muller av glädje. Det är fantastiskt.

Vänskap, skratt och en sommarnatt

Bjuder på en glad morgonbild

Jag älskar att skratta. Vem gör inte det egentligen? Men trots att jag ofta skrattar så kan jag faktiskt inte skratta åt något som jag inte tycker är kul. Helt enkelt. De som inte känner mig, de tror att jag skrattar åt vad som helst men det gör jag verkligen inte! Jag skrattar alltid åt det som jag tycker är komiskt. Viss typ av humor går mig helt förbi. Förstås. Vi är ju självklart olika. Men när jag skrattar från magen, när ansiktet stramar och jag är varm då bubblar det glada i mig, i hela mitt system.

Vägen mitt i midnattens sommarhimmel

   Vi åt middag igår kväll på fina Sjökrogen och skrattade oss igenom middagen. Våra vänner är lätta att vara med och hon och jag skrattar samstämmigt. Ni vet när man i exakt samma ögonblick spricker upp i ett asgarv. Nog är det medicin om något? Att ha några som man kan skratta med. Att ha några att äta och fika med. Förr var det viktigt för mig att det var många, idag känner jag nästan tvärtom. Det räcker med några. Mer behövs faktiskt inte.
   Och när vi kör hem i den småfuktiga natten och kommer hem vid tolvslaget så svävar dimman över ängen, skogen och vägen. Den kommer som i långa sjok och jag fylls av en närvaro som vänskap, skratt och en sommarnatt kan ge. Önskar dig samma sköna känsla!

Inte bara

För att inte skapa slagsida. Jag är ju så himla mycket mer. Du är också så himla mycket mer. Vi är mer än vad vi visar i bloggar eller i livet. Men det som ligger nära hjärtat det vill ut. Då och då. Jag är ju en glad människa men som Hannis skrev så träffande i sin kommentar så har jag också blivit tämjd. Eller rättare sagt folk har velat tämja mig i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Mycket handlar om att jag är tjej, kvinna och det har jag inte riktigt velat se tidigare. Inte velat gjort det till ännu en könsgrej, en sak om genus. Men tänk om det är så? Då måste man våga se det också. För killar har sina mallar och roller att tampas med.
   Jag tror att mitt vapen alltid har varit min glädje. Att skratta. Både när det passar och inte passar. Ni vet, när fnisset vill ut. När det ohejdbara bara dånar ut, man skrattar så man skakar och folk ruskar på huvudet. När man skrattar och inte kan sluta, så fort man tittar på varandra så börjar det om igen. Hela min skoltid var så. Från ettan och uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit utkastad i korridoren för att jag stört med mitt skratt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit portad och nekad i krogkön för "jag  varit för full" fast jag varit nykter! Men skrattat. Jag vet inte hur många gånger människor vänt sig om i biosalongen för att titta vem det är som skrattar så. Högt. Ljudligt. Som en karl! Gick på skrattyoga en gång, instruktören sa att jag var en naturbegåvning :) Jag vet inte hur många gånger jag skrattat och fnissat på jobbet med min bästa arbetskamrat. Som han och jag fått tillsägelser...
  Idag vill jag garva åt hela världen, känna att jag duger. Att du duger. Och jag bara älskar att ni som kommenterade mitt förra inlägg, gjorde er så stor möda. Att ni finns där. Att ni bryr er. Och att vi är så himla bra ihop! Det var bara det. Glad vår vill jag utropa, men efter att ha suttit på verandan i dunkläder, mössa och stor filt så måste jag ändå gå och lägga mig och vila. Men snart så.

Bjuder på ett litet collage när jag skrattat extra mycket. Annars är bilder på mig lite stillsammare och på yogabilderna så är jag nollställd eftersom jag inte poserar utan yogar. Men här är jag. I min fulla skrattande prakt.

Skratta dig glad

Dis och duggregn. Mjukt mörker. Kaffe på sängen. Vilar mig vaken. Om man nu kan göra så. Idag ska jag åka till sjukhuset och få ett slags EKG som jag ska bära på i två dygn. Det känns bra att bli undersökt. På ett sätt. På ett annat känns det mer som att vad krånglar jag för? Det kan ju inte vara något att bry sig om. Inte tillräckligt stort. Den där känslan, den jobbar jag mycket med nu för tiden. När det handlar om mig. Inte när det gäller andra. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, att jag har ett slags andra regler för mig själv. Och ibland aktualiseras de. Nu tänker jag så här - så skönt att bli utredd och det är förmodligen inget alarmerande på något sätt men det är bra att utesluta saker. Jag ska strax åka och jag är glad åt en mängd saker. De håller jag i minnet. Och att jag var på en helt makalös föreställning igår. Peter Carlsson och Blå grodorna. Han slog knock out på mig med sin äkta glädje. Som en stort barn. Där jag kände att allt är möjligt. Men framför allt så är det skönt att skratta. Vilken terapi egentligen. Med det vill jag önska dig en riktigt skön fredag och helg. Och skratta så mycket du kan. För det läker en hel del. Framför allt så hittar man den sanna glädjen i sig. När skrattet bubblar och vill ut. Skratta dig glad.

Skratta

Skratt. Det är något visst med det. Jag har alltid haft mycket skratt i mig. Skrattat högt. Ljudligt. På bio vänder sig folk om ibland för att kolla vem som skrattar så... Det gör mig ingenting. Jag är glad helt enkelt. För jag har en förkärlek för att måla upp olika fortsättningar på scenarios i min omvärld. En del tror att jag skrattar åt ingenting. Nej, det gör jag verkligen inte. Har skrattat ibland i min yogastudio så jag blir tårögd. Över hur tokigt det kan bli, se ut - whatever. Ni vet. När det seriösa inte blir gravallvarligt. Tänk vilket vapen humor är. Rätt använd. Och den här veckan har jag liksom hållit mig för skratt. Känt hur tokigt det blir då. Mest för att jag hostar så när jag skrattar. Eller för att jag känt mig låg. Men strunt samma. Jag öppnar dörren för mitt skratt igen, måste få ventilera och skratta mig varm. Fram för roliga filmer i helgen. Kan jag inte gå ut - då får jag roa mig inomhus. Min mormor sa att har man tillgång till sitt eget skämtlynne då åldras man inte. Hon kunde säga vad som helst ibland. Frimodigt. Det är skrattets natur för mig. Inte när man skrattar åt någon, självklart inte. MED någon. Själva nyckeln. Testade skrattyoga på Yasuragi en gång. Var skeptisk. Men jag skrattade mig helt slut. Som ett träningspass. Ledaren sa att jag var en naturbegåvning :) Skön helg mina vänner, må gott och skratta. Jag ska göra allt jag kan för att skratta mig tillbaka till gott mod och glädje.

Lady Boss

Lyssnar med ett halvt öra på radion. Morgonpratarna har Kishti Tomita som gäst. Hon har jobbat med Idolprogrammet på TV tidigare och har nu skrivit en bok "Fina flickor är inte högljudda". Tänk vad den titeln fångar mig! För är det något jag har varit i mitt liv sedan tidig tonår - så är det nog högljudd. Skrattat och pratat högt. HÖGT. På en arbetsplats fick jag kritik för att jag skrattade för mycket. Det var när jag jobbade på barnpsykiatriska kliniken med familjer som var under utredning. Motivering till att jag skulle dämpa mig var att "familjerna kan tro att du skrattar åt dom"...Hmmmm, någonstans är det allvarligt det här med skratt :) En gång som 20-åring skrattade jag så mycket i krogkön att jag inte blev insläppt, trots att jag var nykter och var kvällens chaufför. "Gå ett varv och nyktra till" var rådet. Och det här verkar vara en tendens vad "fina flickor" gör. De är lågmälda och tysta, ler men skrattar inte högt. Visst är det sorgligt? I boken Happy Yoga skriver Steve Ross om skrattets förlösande kraft. Han skriver också att har du en yogalärare som aldrig skrattar - byt lärare! Mr Iyengar skriver också att när man skrattar så tänker man inte. Man bara är. Och det är väl underbart? Och något att sträva efter. Att skratta kan även öka immunförsvar och kroppens egna depåer blir påfyllda. Så vad är problemet? Jag blir kallad Lady Boss av en av alla dessa försäljare man möter på stranden i Grekland. När jag skrattar :) Det tog jag som en komplimang! Låt oss skratta mer! Låt oss ta mer plats som kvinnor, flickor, tjejer. Skratta!