Skitmorgon

Skitmorgon. Sovit uruselt. Åker in för träning med min pt. Glömmer plånboken. Vatten har runnit in i min ena träningssko. Små förtretligheter. Nå. Jag tar mig i kragen, allt kan ju faktiskt bli bättre. Vi kör ett helt nytt pass. Jag är stark i magen men inte lika i ryggen. Jag har alltid levt med tanken att jag har en superstark rygg. Vilken fantasi. För idag hittar jag rätt tack vare helt nya övningar och jag inser att om jag blir stark i ryggen då kommer chins-övningarna att gå som en dans. Häpp! Så sjukt taggad efter en liten timme. Tänk att det faktiskt kan vända så snabbt. OCH. Jag har en fantastisk kalashelg i kroppen och en veckas vila före det för min lilla kropp.

Ibland behövs både fest och vila för att orka ta tag i allt igen. Eller hur?

Aptiten

Vaknar av ett ovanligt ljud. Det hällregnar. Det viner utanför fönstren och jag vill bara ligga stilla under täcket. Men eftersom jag bokat in min pt igen, så är det bara att gå upp. Dessutom måste jag äta innan jag tränar på gymmet, jag tar helt slut annars. Det är så tvärt emot med yogan. Där ska man ju varken äta eller dricka några timmar innan för att inte störa kroppen med andra processer. Och helst gör jag min yoga på morgonen när jag är tom och fin. Och som det ger energi.
   Med gymmet är det precis tvärtom. Jag måste verkligen äta innan och det är svårt eftersom jag aldrig någonsin i hela mitt liv varit en morgonätare. Jag har en man och en dotter som kan börja dagen med spagetti. Eller mat över huvudtaget. Och själv kan jag knappt svälja kaffet. Nå. I många år försökte jag äta på morgnarna, ni vet, frukosten är dagen viktigaste mål... Äeh... Vem hittade på det? När jag sedan kom ut i världen insåg jag att det verkligen var en svensk uppfinning. Ungefär samma som att man får starka ben av mjölk. Nej. Det får man inte. Man holkar ur sitt skelett med komjölk. Och det är som sagt gjort för kor och inte för människor. Nåväl. Nu har jag gjort en halv pudel för jag måste ju äta innan träningen. Jag äter ägg. Ibland gröt. Ibland havregurt. Det går hyfsat. Tar med en banan som jag äter direkt efter. Men överlag har min aptit ökat. Under resten av dygnet. När förbränningen ökar så ökar aptiten. Det är logiskt. Vad som inte är logiskt är nästa myt att man ska träna för att gå ned i vikt. Nej. Det är försumbart vilken effekt det har på vikten. Faktiskt. Det finns det ganska mycket forskning av ta del av om man är intresserad av det hos kostdoktorn till exempel. Däremot är det ju för hälsan jag tränar. Jag tränar inte för att banta. Jag tränar för att vara stark och orka. Jag tränar för en schysst ålderdom. Jag tränar för att orka samma sak om 20 år när jag är 82, som nu när jag är 62. På något sätt gör det hela saken enklare för mig när jag tänker framtid.

Så. Jag äter när jag ska träna. Jag äter efteråt. Och jag äter mer under resten av dagen. Det märkliga är att jag helst vill äta olika sorters frukostar dagen lång! När frukosttiden är passerad...

Ny vecka - nya härligheter!

Om förra veckan var ett mörker så är den här veckan ljuset. Det känns som en nystart i hela mig. Trots svidande vårljus så känns det skönt. Jag har fått sova två hela nätter och det gör all skillnad i världen. Vad det nu än var som gjorde mig ledsen, trött och gråtmild av sömnbrist förra veckan. Fullmånen... kanske. Kanske inte. Whatever!
   Andra veckan av gymträningen, nya övningar i morse. Jag var beredd, hade ätit både energirik gröt OCH ägg. Ovant för mig, gillar egentligen inte att äta på morgonen, men ska jag till gymmet så måste jag. Jag tar helt slut annars. Och som jag orkade. Idag insåg jag hur lite jag använder mina axlar och skulderparti, det som jag trott mig vara så stark i. Och då har jag överanvänt armarna istället och fått träningsvärk i mina underarmar, för att "tråden" som min pt säger, inte fungerat hela vägen från handen till skuldran. Och det händer bara på en arm, den vänstra, som var inflammerad efter diskbråcket i nacken för en massa år sedan. Men det är så härligt att man aldrig slutar lära sig, att jag får rätt råd för just mig. Jag älskar att ta hjälp! Jag älskar att andra kan saker som de lär mig! Visst är det härligt?!
   Och när jag kommer hem så sjunger fåglarna. Solen värmer nästippen och alla mina orkidéer har slagit ut! Och jag ska piffa med lite nya gardiner, sy om och fixa. Så länge sedan jag kände den lusten. Och så glad jag är när den är här. Jag som sytt så mycket i mitt liv, har inte haft lust det senaste året och jag har bara väntat på det här. Egentligen. När man hittar tillbaka till det som är kul.

Önskar dig en fin start på veckan, massor av sol och frid i sinnet!

Summering

Solen dånar inte men den finns där bakom en svagt ljusblått molnfilt. Vi yogar. Vi äter frukost långsamt. Tänker. Pratar. Läser. Det är så skönt med det långsamma. Jag klurar på en förändring. Jag tänker för och emot och allt kastas liksom runt i huvudet ibland. Jag har träningsvärk i kroppen och när jag summerar veckan som varit så är jag ändå ganska nöjd. Och så min morgonyoga utöver det.

Måndag, tisdag undervisar jag två grupper och kommer hem vid 21.30. Trots att jag "bara" undervisar har jag alltid lite träningsvärk för att jag gör mitt allra mest optimala när jag visar.

Onsdag tränade vi på gymmet, många roddmaskiner och annat, en knapp timme.

Torsdag, lång promenad med åtföljande fysträningar inomhus, mitt lilla program som tar 30-40 minuter.

Fredag. Vandring och utomhus-njut i 4 timmar. Vi vandrar ungefär 7 km, uppåt-neråt.

Lördag. Trädgårdsarbete några timmar, mycket vridningar och squats utifrån räfsandet och skräp som jag suttit på huk och tagit bort.

Söndag. Ännu mer trädgårdsarbete och vridningar.

Inget socker, inget gluten men väldigt gott!

Jag har ätit allt som är "tillåtet" för mig själv just nu. Men inget annat. Inget socker. Lite kolhydrater (grönsaker, bär, mandelmjöl) men absolut inget gluten. Jag är på väg. Och när man summerar så gör jag faktiskt mer än jag tror.  Jag kan ha svårt för det här med listor och visa på vad jag gör. Men jag behöver visa mig själv vad som också sker. Jag rör mig utomhus ganska mycket och det är precis det jag vill. Nu kan det bara bli bättre. Tyvärr började jag hosta efter vandringen i fredags, det sved i luftrören när det blåste, jag är så känslig för vind. Så nu har jag en extra sjal om halsen och så är jag på väg ut igen till vår trädgård. Och allt är som det ska. Jag är mer än säker på att om jag också hade ätit socker så hade mina luftrör väst sig fram till en katarr igen. Jag sköter om mig nu.

Jag är nog igång

Efter 4 dagar utan socker åkte jag dit igår. Eller jag valde att äta något sött. Vi var på kalas, vi firade mycket och en del var att jag hade fyllt år och tårtan var gjord på chokladbotten med passionskräm på. Jag tog en bit. Och dessvärre tog jag en till. Men magen var inte glad, spänd och öm så nu fortsätter jag på den inslagna vägen och jag vet att det kommer att gå bra, jag har gjort det här förut. Men jag kände faktiskt också att om någon köper en tårta till dig så blir det svårt att säga, tack, men nej tack. I alla fall för mig. Det betyder ju inte att man måste ta två bitar, men jag har bestämt mig för att vara ärlig med min mat och min träning ett tag här nu. Som Lotta skrev, det blir en bra dagbok för mig själv och kanske någon annan.
   Vi gick en promenad i skymningen och jag har bestämt mig för att det får bli hur kort eller långt som helst, det viktiga är att det blir av. Som yogan. Och det var motigt att gå ut men väldigt skönt när vi kom in igen. Jag älskar den där syremättnaden man får i fuktig luft. När jag gick så koncentrerade jag mig på att mina steg börjar i skinkan och det blir en så stor skillnad i steget när man gör det, inte bara benen som är som pinnar som rör sig. Och när vi hade gått ett tag känns det som det rinner något varmt inuti min höft. En märklig känsla men också skön. Jag kom åt något där som jag varit på väg till ett tag. Alla rehabövningar, alla yogaövningar och så nu fokus på rätt kroppsdel. Det här kommer att bli bra tror jag. Tänker jag tyst tyst inom mig och håller mina tummar.
    Efter promenaden tränade vi ett fyspass på 45 minuter inomhus med utfallssteg, armhävningar, plankan och några andra övningar. Det är så skönt när man får kunniga ögon på sig och någon som peppar. Jag är också mycket starkare än vad jag tror, det kände jag igår och jag kan inte säga att jag har träningsvärk, men något som påminner om det. Det stretade och drog i hela min höra sida när jag hade gått och lagt mig. Och jag tolkar det som ett positivt tecken för idag känns ingenting! Man kan nog säga att jag är igång eller hur?

Nya planer

Äntligen har det torkar upp på våra leriga promenadstigar. Jag återinviger mina älskade rymliga promenadskor och vi går en sväng. Jag behöver vara ute mycket. Jag behöver träna. Det känns som jag är 100 år när jag gör ett litet fyspass efteråt. Inser att jag måste ha en plan, jag behöver träna fysiskt och då menar jag inte min yoga, några gånger i veckan. Kruxet är att jag tycker att allt är så ofattbart tråkigt när det kommer till gym eller annan fysträning. Varför måste jag göra det då? Tja, jag känner att jag har tappat kraft, dels när jag varit sjuk men även av detta hostande som nu gått in på andra månaden. Det suger energi. Hostandet tror jag hänger ihop med min kost. För om jag åt liberalt LCHF tidigare så är har det varit väldigt liberalt senaste tiden med allt firande kors och tvärs :) Jag behöver alltså en plan även där.

   Jag yogar 6 morgnar i veckan, undervisar ett antal grupper, två kvällar i veckan och utöver det vill jag stärka min core och få lite mer kondition. Men egentligen vill jag att all slags fysträning som inte är yoga, skall ske utomhus. Det blir inte så jag vet, men jag får helt enkelt göra ett slags schema, skriva in i min kalender för att det ska bli av. För det ska bli av, det har jag bestämt. Jag måste bli starkare för min egen skull.
   Jag återgår till striktare LCHF, slut på "fusk" jag vill bli av med mina inflammationer i luftrören och påminner mig själv om att det faktiskt var därför jag började med lågkolhydratkost för 2 år sedan. Hur snabbt glömmer jag inte ibland? Så fram för ordentligt med fett, nolltolerans mot socker och snabba kolhydrater. Jag ska vara mer sparsam med mjölkprodukter också, de är också en bov i dramat, i min kropp, jag älskar kvarg och ost men det är inte så bra för mig. Nu är våren på stark ingång och solen har visat sitt varma fina ansikte hela långa dagen. Nu har jag faktiskt börjat med mina nya vanor. Jag känner mig svagt på gång och hoppas att du hejar på mig. Att jag ska få till träningen i mitt tajta schema och att jag inte tappar sugen över det som tråkar ut mig. Helst skulle jag vilja dansa, men det finns ingen kurs som börjar nu och som passar mig som jobbar flera kvällar i veckan. Så, jag har rutat in livet lite till, för att få mer kraft. Jag tänker möta sommaren med en starkare kropp och friska luftrör. Har du någon träningsplan för våren? Eller kanske några tips? Jag är öppen för förslag även om jag låter lite negativ :)

Vrider mig tillbaka

Var hos min osteopat i fredags. Han sa "det är som en barnlek nu, det ändrar sig i din kropp på några sekunder där jag manipulerar". Och jag både sa och tänkte att det är otroligt så mycket som händer i min kropp nu, fast hans rörelser är så små. På natten hade jag väldigt ont och vaknade varannan timme och det kändes som min höft och högra sida vreds inuti. Kanske var det så för när jag vaknade i lördags så kände jag ingenting längre. Kanske vred kroppen sig lite grann tillbaka till ursprungsläget? Gjorde varsam yoga. Samma sak på söndagen, ingen känning och yogan gick fint. Eldprovet för mig brukar vara när jag undervisar, jag visar och ibland gör jag mer än vad som är nyttigt just nu för min egna kropp men där jag ändå försökt att vara sparsam med rörelserna. Så jag kände noga efter igår kväll efter mina två klasser.

   Och idag. Jag vaknar med två likvärdiga ben. Två höfter som är parallella och där ingen av dem gör ont. Ja jag vet, kanske ska jag inte ropa hej, men jag gör det ändå. För jag är så himla glad över att alla mina olika delar hjälps åt i mig. Att jag har en duktig osteopat som säger att han kan börja jobba "på riktigt" med mig nu. Att jag har en massör som kan så mycket mer än det jag hade trott och som är mjuk i sina konstanta rörelser och klanger. Att jag har använt mig av en PT och fått rörelser som varit sjukt jobbiga. Men mest av allt för att jag vågar. Jag kan rent fysiskt känna att jag släppt taget om det som egentligen besvärat mig i åratal men som jag inte riktigt velat kännas vid. Jag har på olika sätt närmat mig det som krävt annat. Min lärare Zhander frågade allra första gången jag yogade för honom 2006 om jag hade mycket besvär från höger sida. Och ja, har ni läst boken min så vet ni att jag blev helt paff. För jag hade inte sagt det till någon. Jag var hemlig utan att riktigt förstå varför. Dolde liksom mina problem nästan för mig själv också. Problemen med smärta i kroppen. Kanske fanns det en tanke med att inte fokusera på det så försvinner det. Liksom av sig själv. Men nej, så fungerar det ju inte.
   Kanske ligger det i tanken att vara sjuk är att vara svag? Kanske har jag med mig det hemifrån, eftersom min pappa var sjuk hela min barndom men det var något som han aldrig riktigt ville att vi skulle prata om. Inte när han låg på sjukhus, inte när han låg hemma efter ett mindre stroke. På något vis fick jag med mig en känsla av nederlag. Att vara sjuk var ett nederlag. Inte för andra. Men för min familj och mig. Inget som vi pratade om. Och ända tills diskbråcken tvingade mig att stanna upp så har jag kört på. Kört över kroppen. Och ja, under 10 år har jag nu reparerat mig tillbaka. Allt går. Men allt går inte snabbt. Yogan är min grund och livlina. Men annat behövs ibland. Det har också tagit tid för mig att förstå. Att det gäller även mig. Så när jag nu lämnat min barlast av negativ självbild, hemlighetsmakeriet för mig själv gällande kroppen och när jag på riktigt vågar tro att jag kommer att bli helt bra, att mina vridningar som är effekterna av alla diskbråck sakta men säkert vrids tillbaka, så måste jag ändå jubla. Kanske blir det bakslag, men efter ayurvedabehandlingarna i Indien, alla yogakurser jag gått och allt jag kämpat med hemma så är jag med. Kroppen och jag jobbar tillsammans. Gör det ont ibland? Ja. Har det  tagit lång tid? Ja. Är det värt det? Ja. Att våga lita på att det bär mig när jag går framåt - den känslan är oslagbar. Jag är så på väg. Styrkan inuti känns även i kroppen, inte  bara i själ och sinne. Idag är jag glad i hela mig.

Bilden är på mitt citronträd som där jag brutit av en torr gren, nu valt att skapa en ny. Ni vet allt går. Även om det tar tid ibland.

Läkande armhävningar

Skrev här för ett tag sedan om en lite bråkig axel och höft. Fick många råd. Bland annat att gå till en osteopat. Det har jag inte gjort men har det som ett ess i rockärmen om jag behöver längre fram. Däremot gick jag till min naprapat, som jag går till ungefär en gång om året. Han är mjuk och varsam. Sa att det kommer från min nacke men axeln behöver helt klart mer blodgenomströmning. Som med armhävningar. Som han sa skulle läka min axel. Samma som i squat som läker svanskotan om man har problem där.
   Sagt och gjort. Jag tränar armhävningar mest varje dag. Enligt ett lite modifierat schema, som jag hittat via Nina. Jag gör 10+1+9+1+8+1+7+1+6+1+5+1+4+1+3+1+2+1+1. Varje plus är en paus. Det blir sammanlagt 64 armhävningar. De första kvällarna kände jag inget speciellt mer än att jag blev lite trött. Men fick ingen träningsvärk. Testade på knä. Testade med raka ben. Tror jag gjort armhävningar i hela mitt liv. Som barn tävlade jag med mina bröder hemma på ryamattan. Men ändå alltid känt mig lite svag när jag ska komma djupare. Samma i chatturanga dandasana. Förstår att det handlar om någon slags teknik som jag ändå inte får till trots 14 års yogautövande.

  Nu har vi tittat på varandra här hemma och min man kom på den briljanta idén att jag ska träna mot en dörrpost, alltså stå upp på benen, för att få in tekniken. Sagt och gjort. Igår kväll kom jag plötsligt längre ned! Helt otroligt faktiskt. För att vara jag. Och jag är inte svag i min core. Jag är inte svag i mina armar. Varken på fram eller baksidan. Nej, Min svaghet sitter i mina handleder. De har knakat och knäppt och i morse kände jag mig nästan lite öm i dem. Men jag förstår nu hur jag ska göra. Det är overkligt. Jag är så glad. Och jag gör mina läkande armhävningar.

Rörelse och ålder

Rörelse och ålder. Kan man göra allt under hela livet? Ja det kan man nog. Frågan är om det främjar? Vad främjar? Egentligen. Eller spelar det ingen roll alls? När jag var 35-45 så levde jag snabbt. Jobbade och pluggade. Hade ungarna hemma och allt som hängde ihop med aktiviteter och skola. Egna aktiviteter. Jag tränade också på gym under de här åren. Tio år. Det är länge och fick min motvilja till maskiner att fullkomligt blomma ut. Till slut.
   Men det som jag egentligen funderar på utifrån det är vad som passar för vad och i vilken ålder. Enligt ayurvedan är vi indelade i olika åldrar som har olika prägel på livet. Som barn är vi i kapha (jord) och som unga vuxna är vi i pitta (eld) och vid 60 års ålder ungefär går vi vidare in i fasen av vatta (luft). Just pitta med all sin eld gör att jag förstår varför jag höll på som jag gjorde. Jag har också det elementet starkt i mig själv vilket gör att det blir mer helt enkelt. Av det förbrännande. Jag gjorde liksom allt. Och tyckte det var kul. Hann allt jag ville. Men tog också till slut skada. Förstås.
   Idag kan jag inte förmå mig till vissa saker trots att jag tidigare verkligen gillat det. Ja självklart hänger det ihop med annat också, hela livet med allt som händer påverkar förstås, men ändå. Om grundtonen är något i de åren så kan det vara svårt att på något sätt motstå doshan, om ni förstår hur jag menar? Jag tror att just yogan kan vara livslång för att den kan se så olika ut. Börjar man med yoga som ung och stark så tror jag att Ashtangan kan vara riktigt bra. Sedan tror jag att andra former kan ta över och föra det hela vidare. Naturligtvis kan man modifiera allt, men när jag generaliserar lite här, drar med den grova penseln så hoppas jag ni förstår vad jag försöker säga.
   Jag tänker också på de löpare jag haft i min närhet. De som inte kunnat tänka sig tillvaron utan löpning några gånger i veckan. De har alla när de närmat sig 50 år faktiskt slutat springa. De kan helt enkelt inte tänka sig det längre. Det är intressant för det är människor jag totalt har förknippat med löpningen. Men de yogar idag. Och säger att den träningen räcker för deras del.
   Tänker också på min lärare Z som även han har modifierat sin yoga. Gått från stort till smått skulle man kunna säga sammanfattande. Och som han uttryckte det - förhoppningsvis skadar man sig inte för mycket innan klokheten hinner ikapp kroppen. När erfarenheten och visheten gör entré. (Om den nu gör det!) Och ja, jag vet, man kan se 70-åringar springa marathon och göra tuffa saker. Men det är inte det vanligaste. Jag pratar om det generella. Tänker också på att de träningsbloggar jag läser, där är det aldrig någon som faktiskt är i min ålder. De som rör på sig mycket har sällan nått 50. Jag tror att det hänger mycket ihop faktiskt. OBS. Jag säger inte att det är omöjligt att göra saker vid en viss ålder. Jag diskuterar för jag tycker det är intressant. Kanske också något man ska komma ihåg för egen del. Kanske inte jämföra för mycket. Välmående är så mycket. Men det är också ganska mycket som inte sorteras under det. Hur tänker du?

Bilden är på Vanda Scaravelli när hon yogar. Hon som började med yoga vid 45 års ålder (precis som mig!).