torsdag 25 maj 2017

Jag - en orolig själ

Vaknar 04.30. Som jag gjort senaste veckan. Tassar upp och går på toa. Är så trött att jag bara kan ha ett öga öppet, det andra kan jag inte få upp. Känns crazy men samtidigt  är det så. Ute ångar ängen av dimman. Solen stiger och det ser ut som ängen badar i en mjökvit rand längs med gräset. Och sedan tar jag mig tillbaka till sängen och inser att vi båda är vakna. Säger inget för vill inte tala mig vaknare. Och det händer det som sällan händer. Vi somnar om! Och sover till 9.30 och kaffet är extra gott på verandan när solen letat sig in på golvet och värmt lite grann.
   Jag oroar mig hela tiden för vädret till bröllopet. Det är ju som det är och inget jag kan påverka. Jag vet! Men samtidigt vill jag ju inget hellre än att deras dag ska bli så ljummen och fin som den kan vara. Läser flera väderappar hela tiden och det är som jag inte kan avhålla fingrarna från att styra in mig där. Gällde det bara mig skulle det kunna regna småsten och jag skulle skutta runt i gummistövlar. Men nu är det deras dag och en dag de alltid kommer att komma ihåg. Nå.
   Våldsamma saker händer i världen och terroristerna får mig att varje gång tappa både andan och känslan för vad som är möjligt. Och då känns mina egna funderingar otroligt futtiga. Liksom förkrympta. Men man är också huvudpersonen i sitt eget liv och får helt enkelt ta kommandot. Vi har gjort en plan B för både vigsel och annat. Planerat för gasolkaminer och försökt tänka in alla eventualiteter för pingstaftonens trädgårdsbröllop. Kan man inte styra vädret får man styra sig själv och det man planerar tänker jag som nästan jobbar som en bröllopskoordinator just nu.
   Det blivande brudparet kommer ut liksom äldsta dotterns familj. Jag bakar en paj på färska jordgubbar och får hjälp av två små flickor i köket. Vispar extra mycket grädde och kokar starkt kaffe. Tältet sätts upp och det lättar inombords lite grann. Försöker andas förbi min fixering vid vädret. Känner inte riktigt igen mig själv - å andra sidan har jag aldrig planerat för ett bröllop för ett barn tidigare. Jag är förlåten av mig själv och det blir som det blir. Det blir bra. Mitt eviga mantra.

Känns som jag bara skriver trista opoetiska inlägg i min  blogg nuförtiden. Ha överseende. Snart vänder det tänker jag. Även med skrivandet. Vad tror du?

måndag 22 maj 2017

S T R E S S

Ända sedan jag började jobba igen jag funderat på det här med stress. Negativ stress. Den som stressar och pressar och som får kroppen i beredskapsläge trots att det inte finns någon hotande fara. Flykt-mood. Kroppen beredd på en fight. Som inte kommer. Jag har tänkt på vad det gör med kroppen. Men också själen. Vad blir det kvar om man far runt som ett skal till slut? Nu menar jag inte att mina kollegor och chefer gör just det. Men jag ser ju hur tidspressade en del är. Vet inte hur medvetna alla är om sin egen del. Innan alla varningslampor blinkar. Och jag tänker på förlängningen. Om vi alla ska hålla på så där, hur kommer det då att sluta? Ja det ser vi ju redan egentligen och ALLA våra barn med sina respektive har varit och nosat på väggen. De är unga! Och de har väldigt olika personlighet. De har jobbat på väldigt olika arbetsplatser. Men en sak är gemensam. Stressen och pressen. Det tajta arbetsklimatet som gör att mer hela tiden ska hinnas på mindre tid och färre människor. Det urholkade livet. Och ja. Jag har ju mött så många i min egen verksamhet. Samtidigt hade jag lite svårt att dra ned på mitt eget tempo. Det är inte alltid lätt att stanna upp och backa när man har roligt. Men inget jobb, varken yoga eller annat jobb är värt det. Man måste se sig i sammanhanget och att man är försumbar och till och med utbytbar. Jag jobbar med en ung kille som härom dagen sa att han åker  buss till jobbet, "vi bor ganska billigt, vi har inga stora resplaner, vi vill helst vara hemma med vår baby. Jag är nöjd så och då behöver jag inte jobba heltid". Det är inte ofta man hör en ung person säga så. Men det var skönt att höra som motvikt mot mycket annat. Jag kan också känna att jag inte stressar, det blir övertydligt när människor varken kan fika eller äta lunch utan att svara i sin telefon eller skynda sig. Ojoj, vad jag inte vill in i det igen. Det är glasklart för mig själv.
Och nu har jag jobbat exakt två månader och har exakt en kvar. Och jag är mer än glad att jag tog det här jobbet. Av flera anledningar som jag skrivit om tidigare. Men jag är också glad för att jag ska sluta. Någon frågade mig härom dagen hur jag ställde mig till en förlängning. Svårt att svara för jag vill ju inte stanna. Och det handlar inte om någon annan än mig själv. Och att jag återigen har siktet inställt på att undervisa i yoga. Jag har blivit tillfrågad om att fortsätta på yogastudion jag haft lite yoga på några lördagar i vår. Och jag kör igång vecka 40-50 i höst, med en kväll i veckan. Känns lagom och väldigt roligt. Så får vi se vart det tar mig.
   Och som av en händelse har jag den här veckan fått några mail om sorgbearbetning. Det är som den där väven, den vävs när man inte funderar så mycket utan följer med. Om du förstår hur jag menar? När jag inte lägger någon stor vikt vid hur det blir. Faktiskt. Jag är trygg i mig. I att saker sker som ska ske. Hur "carpe diem-artat" och hånfullt det än kan låta. Jag följer med. Jag ägnar mig mer och mer åt min familj. Och de vänner som jag har nära. Det stora umgänget, alla fester lämnade vi för rätt länge sen. Och vänner har decimerats till att bli de där som är extra och som också ger. Och så yogan då. Jag har den och den har mig. Om jag undervisar eller inte är inte livsavgörande. Trots allt. Ett tag när jag precis hade öppnat min egna studio var jag som berusad av glädje över mitt egna ställe. Och allt jag gjorde där.  Hur jag aldrig ville att det skulle ta slut. Men jag valde ändå det efter fem år.

Mina vänner. Allt har sin tid. Verkligen. Och jag känner det tydligt i kroppen att efter midsommar, då väntar en annan tid. När jag slutar jobba igen :) Hur har du det med din stress? Är den bara positiv?

lördag 20 maj 2017

Utan timer och räknande av dagar

Det är med bävan och längtan jag ställer mig på mitt golv. Jag har sovit lite dåligt för grannen skrek lite yster och överförfriskad mitt i natten. Men det händer verkligen sällan så det kan jag ta. Men jag är ändå trött och lite tvekande inför att göra min yoga. Det här med att längta och ändå veta att vad som helst kan kännas i stunden. Nå. Jag kan ju inte vara utan den.
   Jag gör. Och allt finns där. Till och med mjukheten. Trots att det är lördag och Saturnus dag och inte den bästa dagen för yoga så följer jag mig själv sådär självklart. Jag slås också av att kroppen känner exakt när det är dags att gå framåt, när jag ska byta ben och gå framåt igen. Och jag är så glad att jag släppt timern. Kroppen känner. Varje gång jag kontrollmäter tiden så stämmer den. Så nu litar jag fullt ut på mig själv och vet att andra gör på andra sätt. Vet också att jag förespråkat att göra yogan whatsoever varje dag. Men jag har gått ifrån det också. Kanske är det en mognadsfråga? Kanske är jag där i det som Shandor beskriver som freelance. Att när grunden sitter då gör man det man ska utifrån dagsform, årstid och konstitution. Var man befinner sig helt enkelt i sitt liv. Och i sin kropp. Och jag vet att jag inte fuskat. Jag vet att jag gjort precis det som gagnat mig. Som den här gången inneburit något annat. Vilat och avhållit mig. Att kräva annat av sig själv får andra göra. Det är inte min väg. Inte nu längre. Och jag känner mig fri. Jag känner hela min kropp och mitt andetag fortplanta sig ner i både höfter, ben och anklar. Jag känner mina armar luta lita framåt och hur jag drar dem bakåt vid varje utandning. Varje andetag en egen evighet. Och om inte det här är yoga - då vet jag inte. Långt från att räkna dagar, minutrar, pass eller annat. Att räkna är också ett game från the mind, men ja, jag vet, man måste ha tagit sig förbi de första hindren och vidare in i den snitslade banan innan man ser det. Det brukar ta 7-10 år. Så på mitt sjuttonde år känner jag hur rätt jag är. Och hur lite allt annat spelar roll. Böjer min nacke extra länge och extra djupt när allt är klart.

Jag är precis där jag ska vara.

onsdag 17 maj 2017

Orkar inte

Förlåt om jag gnäller. Men. Det är något med att vara så trött när man jobbar. Jag hade nog glömt det. Till viss del. Morgonyogan är ett minne blott sedan några dagar och jag får helt enkelt inte till det. Jag vet att jag är för trött. Jag vet också att om jag tvingar mig så blir det bara värre. Och i värsta fall gör jag illa mig. Igen. Så jag håller ihop mig med lugna andetag. Tänker på att snart förändras allt igen och jag kommer att styra helt över min tid.
   Att börja jobba igen har varit positivt på många sätt. Jag har väldigt trevliga arbetskamrater. Jag skrattar mycket på jobbet. Jag har lärt mig en hel del nytt och jag gör saker jag inte gjort tidigare på mitt jobb. Men. Det sliter. Jag är trött. Jag har för mycket runt mig just nu för att få ihop hela mig. När sonens och flickvännens bil går sönder och jag lånar ut min och vardagen blir lite krångligare. För ett tag. Eftersom vi bor utanför stan och min man reser mycket med sin bil i jobbet har det varit ett slags logistikpussel de luxe. När den äldsta dottern är överansträngd och har ett sjukt barn som kanske har vattkoppor (!) och vi inte vet om någon är smittad eller inte. Hur blir det då på bröllopet?? När dottern i Göteborg är trött och jobbar mycket och dessutom håller i en hel del till bröllopet. När jag känner mig ofokuserad för att jag tänker på bröllopsdekorationer, väder och mitt tal. Och ändå. Jag vet. Det mesta är ju trevliga funderingar. Men jag räcker inte riktigt till överallt just nu. Allra minst för mig själv känns det som. Behöver yogan mer än någonsin och det är då som den är allra svårast att få till. Ni vet. Jag vet. Och ändå längtar jag efter stilla morgnar när allt går i min takt. När jag kan ta min tid att sitta ned och bara göra. Tänker på alla hjältar som yogar och jobbar. Det är inte enkelt att få ihop.


Förlåter mig själv för att jag är mänsklig och trött. Samlar ihop både tankar och andetag och vet att snart är allt förändrat.

måndag 15 maj 2017

A day in a life

Vilken lång dag. Att vakna tog tid. Att det sedan började hällregna när jag skulle åka till jobbet gjorde att jag tog en kopp kaffe till. Väntade helt enkelt. Lätt ångestladdad inför bröllopet vi ordnar för sonen i början på juni. Nervös pga att alla köldrekord tydligen ska slås den här månaden. Tog mig snabbt ut till bilen mellan skurarna Men höll nästan på att köra över en ekorre när jag rullade mot stan. Den for rakt ut i vägen men sprang liksom under bilen. Puh. Den klarade sig. Iskallt väder och det var helt klart sämsta dagen att ta min vårjacka. Kom ändå först till jobbet, alla verkade ha en riktig måndagmorgon. Började jobba i ett nytt program som gjorde att jag lyckades slänga allt jag hade gjort under en timme. Skulle äta lunch med vår äldsta dotter men hon fick ett febrigt litet barn att ta hand om istället. Traskade runt och slog mig ned på en restaurang och åt i tystnad. Irriterad. Och så hör jag en välbekant röst som högljutt berättar om en trotsande fyraåring hemma. Jag blir glad. Jag skrattar och slänger några kommentarer. Sedan träffar jag en yogavän som varit och rest några månader med sin familj på Bali. Hon berättade målande om hur hennes man och två små barn hade blivit magsjuka. Mannen blev inlagd med dropp och barnen fick medicin. Några timmar senare vaknar hon. Extremt magsjuk själv. Med två små barn i sängen. Hon fick panik men sms:ade mannen till sjukhuset som fick rådet av en läkare att hon skulle äta barnens medicin. Alltihopa. Sagt och gjort. Och hon blev bra! Direkt. Ibland vill man inte veta vad man stoppar i sig men man väljer ändå det för vem vill vara megasjuk ensam i ett annat land med två små (en sexmånaders och en treåring...). Nå jag skrattade gott och kände mig så upplivad. Kvällen avslutades sedan hemma hos dottern där mannen och andra dottern saknades men sonen berättade så målande om sin svensexa att vi skrattade så tårarna rann.

Nu mina vänner är det mindre än tre veckor kvar till bröllopet. Kan det inte bara bli varmt och slå ut lite blad?? Kan vi inte alla göra lite solhälsningar och lösa det här? Så slipper jag ha ångest?

söndag 14 maj 2017

Andetaget är ju allt



Vilken helg. Förutom kylan var det helt fantastiskt. Att få guida i yogan och där jag hade valt ut speciella vridningar och asanas för att de som sedan skulle ned i vattnet skulle få maximal hjälp av rörelserna. Och andetaget. En del hade yogat lite olika former innan, men efteråt sa alla vilken skillnad det blev när de yogade innan de klev ner i forskajakerna. Det var bara tre skeptiska personer, multisportare och ja, de är ju maratonlöpare också och några stelare personer har jag aldrig träffat på. Och då var de ändå unga. Ojoj, jag hoppas verkligen att människor inser att kroppen måste skötas om, inte piskas eller tuktas. Men klart är  att de som löptränar ofta generellt är mycket stelare än "vanliga" människor. Det är min erfarenhet efter all undervisning jag haft tidigare. Och det här var liksom stelhet i kubik :) Men tänk när man låter kroppen leda, när man släpper spänningar och bara följer med. Vilken skillnad! En man i 50-års åldern blev så taggad av yogan att han skulle ta upp sin kampsportträning. Som han sa; -  andetaget är ju allt! Och nu blev jag rejält påmind. 
  
Jag är trött men glad och tacksam för att vi fick chansen att testa vår idé. Den höll!



fredag 12 maj 2017

Liten test

Idag mår jag fint. Så rätt av mig att jag stannade hemma igår. Vilade bort det eventuella skräpet i min kropp. Och imorgon ska jag och min man ha en kurs i Dalarna, Forspaddling och Yoga. Det är ett litet test. Han har forspaddling och jag ska ha yoga med deltagarna, morgon och kväll. Lite spännande. Lite nervöst med nytt format. Vi testar oss fram. Wish me luck!

torsdag 11 maj 2017

Bara en liten diskussion

Sover urdåligt. Vaknar med ett huvud som känns för litet. Snorig. Ansiktet värker. Jag har inte varit sjuk på 1,5 år och undrar vad jag känner. Egentligen. Jag har tänkt många gånger på att jag var sjuk då och då när jag jobbade på mitt förra jobb. Att det slet så på mig. Mentalt. Känslomässigt. Fysiskt. Men tror inte bara att det berodde på jobbet att jag var dålig då och då utan också på min kost, ja ni vet - allt som samspelar. Och just det som jag "har" idag tror jag faktiskt kommer från barnbarnen. Ofta när jag varit barnvakt har min kropp tagit emot någon dagisbacill. Helt enkelt. Ju snabbare jag vilar ju fortare blir jag bra.
   Jag har en deadline idag på jobbet, men väljer ändå att vara hemma. Jag har bara en liten diskussion med mig själv. Jag väljer mig. Jag väljer att bli frisk direkt. Istället för att gå och sen segdra på något skräp i kroppen. Jag skulle aldrig stannat hemma för 10 år sedan. Då hade jag druckit starkt kaffe, kanske tagit en Alvedon och sedan kört på. Tänk så skönt det är nu att jag inte gör så. Att jag slutat köra över mig själv. Och jag mailar med min chef om alla detaljer kring deadlinen. Så får hon ta beslutet hur hon ska göra. Inte krångligt alls egentligen. Bara släppa taget. Igen :)

Har du lätt att prioritera dig själv gentemot jobbet eller andra åtaganden?

onsdag 10 maj 2017

Min heliga lista

Nina hade en underbar lista som jag förstås knep. Med frågorna rakt av. Varsågod.
De här platserna är heliga för mig
Naturen. Med stort N. Skogen, bergen och vatten i alla former. I närhet av mina älskade.
Den här stunden i min vardag är helig
Min sadhana. Utan den saknas min grund, det som stabiliserar mig och stärker.
Mitt viktigaste andlighets-krimskrams
Har inga viktiga smycken i yogan, ingen viktig matta, inga speciella kläder. Däremot har jag två bilder jag använder mig av när jag gör min yoga hemmavid. Ett porträtt på min lärare Shandor Remete och en bild som jag målat i Vedic Art. Kommunikation utan ord.
En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla
Yoga sex dagar i veckan, vilodag en dag. Skönt när det håller och inga skador eller megatrötthet kommer i vägen.
Jag älskar när…...
jag är i flöde och min kropp liksom flyter i rummet på andetaget.
...när hela familjen är samlad och vi ägnar oss åt olika saker, gärna tysta tillsammans. Det är fint.
...jag är på yogakurs och jag känner hur kunskapen dunsar, ramlar ner i mig och jag inser saker med tydlighet.
...jag simmar i en sjö, alldeles naken och ensam. Jag blir ett med allt.
...jag tycker något är superroligt och verkligen kan få skratta ut. Ordentligt. Högt. Länge.
Min minst heliga stund
När jag irriteras över bagateller och jag får lust att köra på bilar för att de inte använder sina blinkers.
Det här kunde jag vallfärda till
Nepal. Kanske blir det verklighet, min man när en önskan om att paddla där. Jag vill helst SE allt och dra i mig hela andligheten. Vet inte om jag själv någonsin vågar sätta mig i en forskajak. I NEPAL!
Ord eller tystnad?
Båda delarna. Vi kan ju inte prata eller kommunicera så enkelt utan ord och tystnaden är livsviktig. För alla. Tror jag.
Musik eller konst?
Samma här. Vill inte vara utan någondera. Musik har varit som min andra lisvluft men ju äldre jag blir ju mer sparsmakad blir jag. Sedan älskar jag ju att sjunga. Helt enkelt. Vad som helst. Konsten är en förhöjare i min egen kreativitet. När man flyter runt och drar i sig andras skapelser, vare sig det är fotografier, målningar, skulpturer eller hus.
Musiktips?
Gamla favoriter som Frank Zappa, Patti Smith, Eva Dahlgren håller alltid. Sedan gillar jag mycket ny musik, får tips av mina barn och lyssnar på allt från hip hop till soul. Men inte jazz!
Ensam eller i grupp?
Har alltid varit en gruppmänniska. Men värdesätter ensamheten mer och mer. Jag tror på båda delarna. Jag kan känna mig så bekräftad i grupp. Och när man skrattar tillsammans, det är svårslaget. Samtidigt är stunden i min yoga när jag är ensam med mig själv så livsviktig. Och där känner jag ju faktiskt att jag inte är ensam. Jag är en del av allt.
När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt…
...är jag lycklig. Älskar stjärnhimlar och kalla vinternätter. Även om jag just nu längtar efter värmen!

tisdag 9 maj 2017

En morgon i mitt liv

Jag sitter på trappen. Ulltofflor. Tjocktröja. Luften är i svalaste laget men så kommer solen och lyser på min näsa och kinder. Jag dricker kaffe med havremjölk. Jag är så närvarande i min stund, jag känner mina sittben på träet under mig, fötternas mjukhet i tofflorna. Huden som släpper sitt grepp när musklerna slappnar av i hela mig, hela ansiktet. Min ljudlösa långsamma andning.
  En kråka flyger rakt över mig, ropar och skriker och nästan vänder sig om och tittar mot mig. Måste bara läsa i Solöga som skriver;
Du lär dig hela tiden nya saker och på så sätt öppnas det alltid nya möjligheter för dig. Min gåva till dig är att lära dig något nytt.
Och jag gör ju det :) Hela tiden på mitt jobb där jag varit i två månader nu. Och allt är fortfarande roligt. Och jag formger. Som om jag aldrig gjort något annat! Tänk så det kan bli.
   Himlen är babyblå och trädgården har stannat av i sin vår. Allt känns som det är på paus. Vi väntar alla på värmen, inatt var det frost igen och jag läste att det har snöat på Öland. Nå. Jag är ledig och ikväll ska jag vara barnvakt åt mina små barnbarn.
   Och i morse gjorde jag plötsligt en lång sittande sekvens av en arm- handgester, mudras som jag gjorde för många år sedan. Kroppen kom ihåg allt. Och jag bara gör. Jag tänker inte. Jag tänker INTE. Och där är den stora vinsten idag. Jag bara är. Gör. Och allt ordnar sig. Så blir himlen grå igen och jag har ett hus att städa. Det måste helt enkelt göras för att det är lite eftersatt. Dammet virvlar.
   Jag tänker på allt och inget. Mest på att jag har en så god yogavän i Canada, som jag aldrig träffat men som jag har ett stort utbyte av. Att jag satt i min soffa igår kväll och pratade med en annan yogavän och drack te. Och jag vet att jag är rik. Rik på det som räknas i min värld. Upplevelser. Närvaro. Vänner.

Är du rik?

måndag 8 maj 2017

Coolt

Månen och jag. Vi är sammankopplade. Och inte bara vi. Alla är det, men känner av det olika. Det är min syn på det hela. På onsdag är det fullmåne och jag visste inte det, förrän jag kollade idag, men min kropp visste det. Det bär emot både med sömn och yoga när jag närmar mig den fulla månen. Det blir tydligare och tydligare ju längre jag traskar in på yogans väg. Eftersom vår kropp är mikrokosmos och det stora makrokosmos motsvarar det, så är det inte så märkligt. Men för någon annan kan det verkligen låta som hokus pokus, jag vet. Jag låter det vara så. Jag känner det jag känner. Och jag färdas med min lärare i de gamla texter han förmedlar eller kunskapen han ger. Visste du till exempel att fullmånen har en våldsam ingrediens i sig? Därför ska du vara extra försiktig när månen är full. Skadar du dig då, tar det längre tid för dig att läka. Det är också därför du ska ta det extra försiktigt med både din yoga och om du gör någon fysisk träning de dagarna. Alla planeterna finns representerade i dig, i dina olika organ och det är så mäktigt när man börjar grotta ned sig i det här. Min akupunktör har också pratat om det här, men när han gjorde det kändes det mest som överkurs och nu är jag plötsligt där. Ni vet. På onsdag är månen full igen, den här gången "full moon falling in the area of the sky known as Vishaka Nakshatra (enter the heavens)."
   Och jag vet ju att många använder yogan som en slags fysträning, en stretch. Men för oss andra som gräver djupare och går vidare finns verkligen allt att lära sig. Om hur allt hänger ihop. Jag i hela min kropp och alla celler som hela tiden är stadda i förändring, liksom hela solsystemet hela tiden rör sig och där vi alla, faktiskt, hör ihop och där vi blir påverkade av olika delar, allt beroende på när vi tog vår jordiska form. Visst är det väl coolt? Eller vad tycker du?

fredag 5 maj 2017

Trött men njuter ändå

Jag är så trött. Sådär så det nästan känns överdrivet. Ledig idag men sover ändå inte länge. Stillsam morgon. Men när jag ska göra min yoga så vill inte kroppen. Den slutar bara. Kan inte beskriva det på något annat sätt. Så jag lägger mig med benen mot väggen och tänker att detta är yogans kärna. Att våga känna när det är för mycket. Att inte tro att jag fuskar eller att jag borde. Jag uppmanar ju alltid mina elever att lyssna inåt. Men har haft en ambivalent inställning till mig själv och mitt lyssnande. Den inre domaren jag stundtals bär runt på, vill jag verkligen inte göda. Och idag var det övertydlig, så bara att lyssna, inte köra över.
   Sitter på verandan och lyssnar på fåglarna och på grävmaskinen som jobbar för fullt på vår baksida av huset. Dricker kaffe. Känner mig ändå tillfreds över att jag vågar sänka garden för mig själv. Att jag inser att Shandor återigen haft rätt när han säger att jag varit för sträng mot mig själv, att allt jag behöver är egentligen att njuta av livet. Därför vänder jag på allt och bestämmer mig för en långsam, skön och njutande dag i solens tecken. Tar med mig boken ut till solstolen och drar på shortens. Nog är det härligt att leva?!

Är du sträng mot dig själv? Eller kan du njuta även när du känner av gamla måsten och borden?

torsdag 4 maj 2017

Snart blir det bröllop!

På lördag är det fyra veckor tills vår son gifter sig. Han och hans flickvän ska gifta sig i vår trädgård! Det är så mäktigt och stort att jag har lite svårt att greppa det. Vi bestämde platsen för en månad sedan och nu är det bara en månad kvar, hjälp! Jag vill ju gärna ha koll på arrangemang och fester som vi ordnar, vi har haft många stora fester genom åren, men inget som slår det här. Det är så mäktigt. När jag tänker på att det snart är 27 år sedan han sov som nyfödd under äppelträden och nu ska gifta sig där så känns allt så självklart och så rätt. Cirkeln sluts. Och jag och min man är så glada och tacksamma för att vi ska dela detta stora. Samtidigt. Samtidigt så är det stort och inget får ju liksom gå "fel". Vädret styr ju ingen över, men resten måste vara välplanerat. Hans syster ska vara toastmaster och hon har ju koll på glam och glitter, det känns betryggande. Och på något sätt hjälper alla i familjen till med olika saker. Det känns också mäktigt. Hans andra syster hjälper till med hotellbokningar för de gäster som reser långt och hennes man sköter om mat och tårta. Min man sköter om bubbel och vin och så har vi hyrt bord och stolar till det gigantiska tältet vi faktiskt har. Själv har jag inhandlat några extra solcellslampor till trädgården, filar på mitt tal och både längtar och bävar för det hela.

Håll tummarna med mig är du snäll att vädret visar sig från sin allra bästa sida.

onsdag 3 maj 2017

Att göra det man ska


Det blev ett långt uppehåll för mig här på bloggen. Bara så där. Var i Göteborg några dagar och var kulturell. Såg en underbar utställning av Tove Jansson, hon var ju så mycket mer än Mumintrollen, även om hon är älskad i vår familj för dem. Varje sommar läser vi också Kometen kommer tillsammans, det är en helt fantastisk berättelse, tidlös, spännande och varm. Och så var vi på Stora Teatern och såg en föreställning av halsbrytande Cirkus Cirkör och skönsjungande Folkoperan, Sathya Graha, Sanningens väg. Den handlade om Gandhis tid i Sydafrika och hans arbete mot diskriminering av den indiska befolkningen där och de trakasserier och rasism som skedde för 100 år sedan. Vilken kämpe han var, på sitt eget sätt och med sin modiga ickevåldsideologi. De sjöng på sanskrit och det kan ju låta överdrivet, men det var fantastiskt att höra verserna på det  uråldriga språket, som också är yogans språk. Och det kom upp projektioner med översättningar så man visste var man var ungefär i spelet. Mäktigt. Inget annat ord går att beskriva det hela och dessutom fanns liknelser och paralleller med Bahgavad Gita och just det var som en röd tråd i dagarna där. Det här med att göra det man måste ibland, inte det man vill. Som när Arjuna har sin dialog på slagfältet med Krishna, att man måste göra det man måste.  Som i yogan.
Så landade vi hemma och for vidare till stugan. Vår oas. Så fort vi kommer dit i stillheten och den vackra skogen och sjön så landar vi båda i en slags tidlös närvaro. Vi jobbar samtidigt hela tiden med något, allt finns ju liksom att göra på ett ställe där allt varit eftersatt i många år. Vi är som nybyggare helt enkelt :) Och jag älskar det! Vi har jobbat så hårt och varit så trötta men samtidigt skitigt glada. Och när vi kom hem var det som något for i mig och jag började räfsa som en galning i trädgården hemma. Jag räfsade allt jag hade kvar och skinnet gick sönder i högerhanden men jag kunde inte sluta förrän jag var klar. Det där med att göra det man ska och inte det man alltid vill :)

Hoppas du också haft fina dagar nu när solen äntligen värmt oss lite mer. Och som vanligt har jag fotat samma saker vid stugan. Sjön och skogen. Helt enkelt.