Sjuk och skamsen

Jag ligger i influensa. En märklig sort med överdriven huvudvärk och ont i precis hela kroppen. Ont i alla skelettdelar, bäckenet och bröstkorgen värker och jag har mått konstant illa. Febrig i måndags och sängliggande, precis som några till i familjen. MEN. Jag skulle få besök av en kär yogavän som bor i Holland och som skulle komma hit några dagar med sin son. Det funkar ju självklart inte att ha gäster när man inte är frisk men jag får så dåligt samvete. Är jag verkligen så dålig? Jag kanske är pigg när de kommer? Eller det som jag oftast tänker; tänk om de tror att jag ljuger, hittar på? Jag vet verkligen inte var de här tankarna kommer ifrån, jag vill ju träffa dem men det funkar inte nu.
   Men att vara sjuk är förknippat med någon slags skam för mig. Min pappa var sjukpensionär och sjuk i alla möjliga sjukdomar under många år innan han dog. Och att han hade blödande magsår och sedan en liten hjärnblödning var ju inte direkt något som inte var påtagligt. Men ändå. Den där känslan av att vi inte var friska hemma, den har påverkat mig mycket. Som en defekt, som att vi inte var som andra familjer. Jag har oftast inte berättat när jag varit sjuk eller mått dåligt. Jag har inte velat dela det. Det har känts som en svaghet och något jag känt både skuld och skam inför. Oftast när någon frågat hur jag mått har jag svarat sparsamt och sedan vänt fokus till den andra. Därför valde jag tvärtom nu, när jag hade den här cancerutredningen i januari. Jag bestämde mig för att vara helt öppen från början. Om det skulle vara något. Det var också därför jag började blogga mer regelbundet igen omutifallatt jag hade något elakartat skulle min kanal vara öppen och igång.
   Om jag lyfter blicken lite och tänker på hur det ser ut runt omkring så är det nog så att frisk och välmående toppar vad alla vill vara. Även om vi sällan är det 100 % så är det just det vi vill visa, eller har jag fel? Och jag är definitivt inget undantag. Tänker också på ohälsotalen, hur många det är som faktiskt inte mår bra i vårt samhälle, vare sig det är fysiskt eller själsligt, ja då kanske vi ska visa oss lite mer för varandra? Bara lite. Jag tycker ju inte att någon är sämre som inte mår bra, varför ska jag bära runt på en känsla av att andra tänker det om mig? Som sagt vet inte vad de här tankarna har grundats i men kanske i skolan när man skulle redovisa vad man hade gjort efter varje lov? Vi som aldrig reste någonstans för att pappa var sjuk och pengarna inte fanns? Som jag hittat på i alla uppsatser man skulle skriva efter sommarlovet... Uppgifter som lämnades i välmening födde en stor vånda i mig. Kanske bottnade det bara i att jag inte ville vara annorlunda.

Och nu ligger jag här och har vinterns influensa och liksom "skäms" för att jag blev sjuk så olägligt. Hur knasigt är inte det? Och ändå är det så jag känner.

Omtumlande helg

I fredags gick jag och tränade strax före lunch på mitt gym. Jag gjorde allt som jag skulle. Blev trött. Men inget annat. Inte ens hungrig, som jag brukar. Jag åkte hem. Satt en lång stund i bilen innan jag orkade gå in. Kraftlös liksom. Tog lite yoghurt och en macka, glutenfri förstås, och vilade. Sedan kom huvudvärken från helvetet för att avlösas av smärta i magen som var tusen gånger värre. Magen svällde upp så jag kände mig fyrkantig till slut. Mannen ringde 1177 som ville att vi skulle åka in, "jag tycker ni ska ta ambulans, det här låter allvarligt" men jag kände mig bara jobbig. Klarade av att hasa mig ut till bilen och så åkte vi in. När vi kom till sjukhuset kräktes jag utanför entréen innan vi kom in. Jag bara grät för att det gjorde så ont. Det påminde om mitt gallstensanfall innan jag blev opererad för 10 år sedan, men ändå inte. Jag fick morfin. Avskyr morfin, dels blir jag som utanför mig själv, dels mår jag överdrivet illa av det. Låg i korridoren på en brits i 6 timmar, sedan in på ett rum i en timme innan en läkare hade tid med mig. Då hade det värsta klingat av men jag var fortfarande svälld och hade ont. De tog prover som möjligtvis visade någon slags inflammation. Jag fick åka hem och lade mitt huvud på kudden kl 04 och sedan vaknade jag några timmar senare av ont i magen. In igen och mer prover och skiktröntgen av magen. 8 timmar på akuten igen innan jag fick åka hem. Precis alla värden var toppenvärden enligt läkaren och alla inre organ i otroligt bra skick enligt honom. De var förbryllade och även jag.
   Det jag känner nu är mest en tacksamhet över att vara hemma igen, även om jag inte är på topp, det tar väl tid att komma tillbaka efter allt, medicin, kontrast och alla gånger de stuckit i mig under den här helgen. Av 20 timmar, väntade jag 15 och det är något som är galet i detta. Sov 4 och transporterade mig 1 timme. Att en stad som Örebro, med 150 000 invånare har  EN (1)  kirurg som jobbar en fredagnatt.... Hur kan man ens planera så galet? Den personen ska dessutom hantera alla barn, frakturer osv. Och så knivskärningarna. Fyllan. Människor som har ramlat och slagit sig, blivit slagna och så vidare. Det kändes som en krigszon. Alla slet som galningar, sprang med mjuka steg men det var övermäktigt. Jag förstår det. Samtidigt. När man är sjuk och ligger där och kvider och gråter och bara väntar på att någon ska titta på en - då är 7 timmar en djävla evighet. Något är helt galet här. Tänk om en människa bra på organisation kunde styra upp det hela. För det är vad som saknas tror jag. Att någon kan kräva läkare att jobba på samma scheman som sjuksköterskor. Hur kan det inte vara möjligt? Ja, jag vet naturligtvis inte allt, men jag har jobbat på sjukhus i 5 år som sekreterare och i 2 år på barnpsyk. Man ser en hel del. Hierarkier. Tokerier och toppstyrning. Och att viss personal är viktigare än andra. Med det sagt, alla jag träffade var fantastiska. Deltagande och kunniga. Förutom en då. En manlig sjuksköterska som gav sig in i en invecklad diskussion om deras prioriteringssystem och färger de har i sitt system. Jag grät och han säger då till mig "om du har överlevt 7 timmar på akuten så har du inte dött. Du klarar dig". Och ja. Det gör jag. Men det var så respektlöst sagt. Jag berättade det för sköterskan lördag morgon, som för övrigt var samma som hade tagit emot mig kvällen innan, hon blev upprörd, gav mig telefonnumret till sina chefer och bad mig ringa dem. "Det är inte så vi behandlar våra patienter. Jag var så orolig för dig, du var verkligen jättesjuk". Och tänk, ibland behövs det inte mer, för att få bli sedd när man mår som sämst. Jag ringer cheferna imorgon. Och ja, jag överlevde och ligger hemma och gottar mig åt alla hjärtan och omtankar som jag fått via Instagram, där jag heter Aningar.

Det finns något i det här för mig att klura på. Vad var det som hände? Och varför? Tills dess följer jag bara med.

Snopen och febrig

Vi packar ryggsäcken med badkläder, fina koppar och vattenflaskor. Förbereder kaffebryggaren och ställer fram termosar. Vi ska äntligen gå en liten sväng, någon mil i skogen och tillsammans med våra vänner. Ställer klockan för ovanlighetens skull och känner mig glad och förväntansfull.
   Vaknar med en äcklig och skrällande hosta. Lätt febrig undrar jag vad detta är. Mitt i sommaren. Mitt i semestern. Jag vill inte ha detta nu lika lite som annars eller som någon annan. För första gången i mitt liv (ja jag tror faktiskt det) så böjer jag nacken direkt. Tjafsar inte med mig själv om att jag nog visste orkar, tjafsar inte med min man om att jag kan om jag vill. Jag bara blundar snällt när han packar upp allt och kokar citron- och ingefärsvatten till mig. Jag kör alla huskurer jag kan. Ställer in med vännerna. Och så ligger jag och ser klart The Fall, säsong 2, bara sådär, på Netflix.
   Nej det är verkligen inte synd om mig (eller jo, lite grann) men det är bara att ta emot. Och lite udda sådär när jag/vi tränat hela sommaren nu faktiskt med långa yogasekvenser och mycket lek och träning utomhus. Känt mig stark. Tja. Jag är snart på banan igen hoppas jag men snopen idag.

Å andra sidan

Det är inte så kul att vara sjuk, att inte orka och längta efter rörelse. Å andra sidan. Det är ganska skönt att släppa taget om allt. Att finna sig i sin situation och låta allt flyta framåt som det ändå gör. Fast utan min inblandning. Jag sover när jag är trött, när ögonen faller ihop mitt på dagen så är det okay att bara luta sig bakåt och slumra. I soffan. I sängen. I fåtöljen. Jag äter när jag är hungrig. Men just nu är det lite som jag äter, mer som jag dricker i form av citronvatten, te, citronvatten och någon enstaka kopp kaffe. Längtar efter salt. Äter lite salta mandlar och jordnötter. Läser en hel del. Artiklar på nätet. Bloggar. Böcker. Så nej, jag kan inte klaga. Jag bara följer med. Och att vädret är sådär förvårtrist, det är liksom ett bonus. Ja jag tycker det. Jag har varken ork eller lust till något annat. Vi är sjuka båda två och jag vet inte när det hände senast, om det någonsin hänt tidigare, det är en ovan situation. Men vi har sällskap och vi pratar när vi har lust och ser på tv-serier och filmer när vi har lust. Och när vi tar vår morgonmandelgröt så börjar vi plötsligt tala om hur vi är. Hur vi verkligen är. Fungerar. Och hur mycket sådant kommer till ytan, när man bara är stilla och tar emot. Av vad som vill ut. Inifrån och bara ut.
   Jag har alltid hållit mig på mattan i mitt liv. Jag har otroligt sällan visat det som är hela jag. Inte för att jag är rädd för att visa mig, nej, jag är rädd för att skrämma bort människor. De flesta älskar min rakhet, att jag vågar säga saker, att jag står för saker. Men det är så länge det handlar om andra, inte om oss själva. Jag vet inte hur många som bett mig om sin ärliga mening och när jag gett dem den så har de försvunnit. Inte för att jag är ett orakel eller har alla rätta svar på hand. Nej för att jag helt enkelt blir obekväm för andra. Jag känner mig sällan helt hemma i mitt land, för människor är i regel tysta, vill inte "bråka" "avskyr konflikter" "det är ingen idé, det blir bara bråk om jag säger något" "nej jag älskar samförstånd". Vad nu det är. Det är kanske därför jag älskar att läsa deckare, se filmer med mycket intriger som just House of Cards. Spelet mellan människor. Eller vad man vill kalla det. Den sociala strukturen och hur vi gör. Vad som sker och vad som försiggår. Av varför människor handlar som de gör. Jag tror att vi drivs av olika bevekelsegrunder som handlar om vilka vi är rent personlighetsmässigt men också väldigt mycket av den bakgrund man har. Hur våra förhållanden har sett ut när vi växt upp. Vad som gjort oss till de vi är. Men också att vi kan gå vidare. Till att bli vår fulla potential. Jag brukade längta tills jag fick visa mig i min fulla potential. För jag har skrämt människor med min personlighet. Eller som de tester vi gjort på jobbet några gånger nu och där jag får samma svar varje gång. Att jag är en visionär. Att jag är en stigfinnare. Att jag är kreativ och strategisk på samma gång. Det låter väl fint? Men det har aldrig varit lätt. En av våra ledarskapskonsulter sa  - Med din personlighet Annika så blir det inte lätt i vårt samhälle, det är alltid lättare att ha den personligheten om man är man. Tack. För det har jag lärt mig för ganska länge sen. Att när man tar plats och har visioner, är rak eller tydlig med var man står, då blir de flesta tysta. Om man inte är en man.
   Och det är just den där tystnaden som är förgörande för mig. För när människor tystnar, i bloggvärlden, i kommentarerna eller i vardagen, då anklagar jag alltid mig själv. För att jag är för mycket. För att jag tar i så. För att jag kanske trycker undan andra. För att jag är så osvensk. För att jag tydligen inte låter andra prata. För att jag inte väntar in.

Jag blickar uppåt i Petra, klippstaden i öknen

  Men i våra samtal här hemma så landar jag i att jag måste också få finnas. Med hela mig. Och om jag någon gång skriver en obekväm kommentar hos dig eller dig. Eller säger något som du inte gillar. Säg det till mig. Ta en diskussion. Jag kan idag känna att man ska stryka varandra medhårs hela tiden, hålla med (eller också vara tyst) aldrig säga emot, aldrig fråga (för då kan någon känna sig ifrågasatt) utan bara vara mjuk och "trevlig". Finns det något tråkigare? Att vi inte kan mötas. Stötas och blötas.
   Kanske är det därför jag gillar mina yogalärare så oerhört mycket. För att de tar diskussionen. För att de visar på det som krävs. Som inte handlar om vad man gillar utan om vad man behöver. Får alla personlighetstyper vara med i din värld? Skräms du av de som öppnar munnen? Är det silence is golden som gäller för dig? Och nej. Självklart öppnar jag inte munnen eller skriver om allt jag läser som jag har tankar om. Nej jag pratar/skriver när det är något jag är personligt berörd av. Jag får en hel del mail där människor väljer att berätta sin historia för mig, för att de känner igen sig i mig. Som jag önskar att ni skrev i bloggen också. Inte så att hela er ryggsäck ska tömmas på mitt bord, men en kommentar då och då. För jag vet att jag inte är ensam om att vara den här som gillar att prata, skriva om det som inte alltid är det som är tillrättalagt eller genomgulligt. Kanske är det dags för mig att egentligen vara hela min fulla potential. På gott och ont. Att jag också får plats utan att vara rädd för att bli bortvald om någon tycker att jag är obekväm. Jag vill inte bara titta uppåt, jag vill gå uppåt. Jag vill bredda mina vingar, jag vill vara hela jag. Synlig. Är du i din fulla potential?

Kunde haft det sämre

Vaknade tidigt av en våldsam hostattack och sedan var det som jag blev sämre direkt. Orkade inte äta, orkade ingenting mer än ligga ner. Min man kom hem igår med en diagnostiserad lunginflammation så vi är lite möra här hemma. Bestämde mig trots allt för att åka in till jourcentralen, efter att ha pratat med en urgullig sjuksköterska.
   Jag har mitt i min influensa fått en kraftig bronchit. Det är bara att ta alla mediciner jag behöver nu. Inget att huttla med, ibland måste man. Jag fick inhalera Ventoline vilket gör mig oerhört darrig både i och på kroppen. Men jag behövde det. Hemma igen, ryggläge och har ställt in alla mina yogagrupper den här veckan, eftersom vi båda här hemma är sjuka. Läraren och vikarien. Men. Det som var märkligt i det hela var att alla mina prover var optimala. Allt var tipp topp förutom rosslet i bröstkorgen. Jag hade ingen feber. Jag hade normalt blodtryck. Syresatte mig optimalt. Högt blodvärde 148. Och ingen annanstans märks det i min kropp att jag är sjuk. Mer än i lungorna. Det är ganska märkligt sa min doktor. Det är ganska märkligt tycker jag själv. Min man jobbade hela dagen igår tills han åkte till doktorn som sa - lunginflammation! Hur har du kunnat jobba alls? Det är ganska märkligt. Tyckte doktorn. Tyckte min man. Kan det stavas yoga? Att vi är dåliga men ändå inte helt nere i botten. Eller är det ett önsketänkande kring alla effekter yogan har? Hursomhelst, vi är dåliga men vi kunde haft det sämre.
   Det går ingen nöd på mig och efter att jag hade tagit beslutet om att ställa in yogaklasserna så var det som jag andades ut. Igår bakade jag lchf-pizza, en pizzabotten gjord på ägg och ost, och det var lika gott att äta den kall med smör på, som en smörgås när jag kom hem och äntligen lyckades få i mig något. Jag kved en stund efter smågodis men lyckades övermanna mig själv, jag mår ju bara illa av det, och lät bli att köpa något.
   Det faller ett tätt snöblandat regn, det är isande kallt ute och jag varken kan eller ska gå ut. Jag finner mig i det. Lägger tillrätta filten och klickar fram ännu ett avsnitt i den sprillans nya säsongen av House of Cards. Jag kunde ha det sämre. Hoppas du mår bra och får en fin start på din vecka.

Yoga, bikarbonat och citroner

Upp och ner. Som en berg- och dalbana har det känts i min kropp. Vet inte om jag någonsin varit så uppmärksam på vad som faktiskt sker i mig när jag är sjuk. Vad det nu är som stökar, virus eller bakterier så har jag ansträngt mig för att lyssna inåt. Jag har varit matt och låtit kroppen jobba på med sitt försvar. Samtidigt har jag längtat ut, längtat efter frisk luft. Igår när jag kände lite mer energi klädde jag mig riktigt varmt, tjock mössa på huvudet och gick en liten sväng. Vårkänslan var påtaglig precis som känslan av frihet. Ser våra fyra rådjur som långsamt strosar på fältet när jag närmar mig min brevlåda. Sedan skuttar de iväg så graciöst som bara de kan. Deras vita rumpor blandas med fläckar av snö i skogen, som ett kamoflage och så är de borta. Vägen är lerig och det ligger lite, lite snö kvar i skogskanten. Snart börjar en annan tid, det känns tydligt.

Efteråt är jag helt utslagen. Lägger mig i  min första ordentliga boost, supta padmasana, benen i hellotus och så liggande bakåt, med ett stort bolster under ryggen. Som jag hostade efter det, det öppnar upp bröstkorgen på ett mycket effektivt sätt. Ganska skönt att ligga så. Kan man inte ha fötterna i lotusställning så kan man sträcka ut benen rakt framför sig eller ha dem i sukhasana, korslagda ben eller easy pose.
   Jag har stillat suget efter sött och smågodis med massor av fett. Bra fett. Och lite mer grönt att dricka. Min man kom hem med en slags smoothieblandning av olika salladssorter och torkad mynta där man bara skulle tillsätta äppeljuice. Det var otroligt gott. Kunde inte låta bli att blanda i lite vetegräs och spirulina för att verkligen boosta och rena mig. Äter inga mediciner men mattheten är stor.
   Jag går nästan alltid upp i vikt när jag är sjuk. Det är som kroppen drar ihop sig och samlar allt för att inte tappa någon kraft. Det är okay men jag känner mig stor.  Ungefär som när man har mens, de flesta går upp några kg under mensen och det här känns lite lika. Tänker också på hur mycket hormonerna styr oss, allt i princip, och där gör kosten en stor insats för att vi ska få rätt nivåer av allt. Är så glad att sötsuget lagt sig och att jag ätit ordentligt. Tappar inte aptiten, det är snarare som jag är mer hungrig, att kroppen verkligen vill ha energi.
   Min andra boost är att bada i bikarbonat, 1 dl i badvattnet piggar upp hela systemet. Även dricka det lite grann för hostans skull. Jag gör allt jag kan för att stärka mig. Teorin är att bikarbonatets effektivitet mot infektioner handlar om att höja kroppens PH-värde eftersom virus, bakterier och svamp generellt gillar en sur livsmiljö.
   Min tredje boost är citroner, något som också hjälper kroppen mot försurning. Jag tror att jag har druckit och ätit flera kg citroner sedan jag blev sjuk. Jag blir alltid sugen på citroner när jag är sjuk. Jag kan äta dem rakt av och det gör gott. Eftersom citroner gör kroppen basisk, tvärt emot vad man kan tro, så lyssnar jag ännu mer på kroppen här. Vill inte ha en försurad kropp. Vill inte ha en sjuk kropp. Men just nu är vilan kanske den allra största medicinen. Men jag tror det har vänt. Igår hade jag ingen feber och solen har kikat fram.

Har du några tips på vad du använder när du är sjuk?

Fokus frisk

Snön häller ner. Går inte att säga på något annat sätt. Snön täcker allt i min trädgård. Allt ute på åkern. Allt som hade töat bort kommer nu tillbaka. I en blötare form, men ändå. Jag vet att det är vårsnö eller vad man ska kalla det. Snö som snart försvinner igen. Ligger hemma. Hostar och rosslar. Är matt. Dricker hett vatten med ingefära och citron. Tar en sked med kall honung, för att inte tappa den antibakteriella effekten. Stannar i att jag behöver vara hemma några dagar. Ingen katastrof, bara lite tråkigt. Å andra sidan så orkar jag inte så mycket. Läser. Sover lite då och då. Och tänker. Tänker på allt och inget. Tacksam att min man kan ta mina yogagrupper så jag får vila och inte smittar någon.
   Det märkliga när jag är sjuk är att jag blir oerhört sugen på sött. Igår kände jag att jag inte vill vara i den sockerkänslan. Jag gjorde tvärtom, jag åt så mycket fett jag kunde komma på. Drack te med smör i (som nomader gör på tundran) och åt flera avokado. Åt gröt med massor med smör. Och tänk. Det stillade sig. Jag köpte med mig bär av olika slag när jag åkte hem och det söta i dem är det jag mår fint på. Så bär med grädde till eftermiddagen. Jag tänker bli frisk utan socker. Framför allt för att jag absolut inte vill trigga något av inflammationsskapande kost. Hostan vill jag slippa så snart det går. Jag drar i mig allt fett just nu, även lite mjölkprodukter som grädde, det får jag korrigera sen, men sockret ska inte in i kroppen. När jag tänker på det så har jag alltid blivit sugen på sött när jag är sjuk. Det är lite intressant det där. Kanske någon slags belöningstanke eller att kroppen är så trött och behöver snabb energi och då signalerar sött. Jag vet inte. Men jag vet att jag äter fett så jag blir mätt och struntar i allt annat just nu. Fokus frisk. Har du någon erfarenhet av sötsug när du är sjuk?

Lika mänsklig som alla andra

Igår kväll mellan mina två yogagrupper kom en plötslig yrsel och ett våldsamt illamående över mig. Så pass mycket att jag blev tvungen att ställa in min klass. Det har aldrig hänt tidigare. Har undervisat snart i 7 år, i ur och skur, på långa terminskurser 3-4 gånger i veckan.  Varit sjuk några få gånger och då skaffat vikarie. Sett mig själv som en som fixar det mesta, blir sällan sjuk. Men det här kändes övermäktigt, rummet snurrade och jag blev helt matt.

   Gruppen var underbar, och som sagt, man ska ju leva som man lär, inte köra över sig. Jag ställde in. Tidigare i mitt liv skulle det aldrig ha hänt (som en av döttrarna skrev till mig på kvällen) för jag skulle på något vis ha bitit ihop och tagit mig igenom på något vis. Den tiden är gudskelov över. En av eleverna som också är en vän, hämtade sin man och så körde de hem mig och bilen. Så snällt.  För naturligtvis var min man bortrest just igår. Så typiskt. Jag trodde jag skulle kräkas rakt ut, men nej, jag kräks väldigt sällan. Totalt golvad tog jag mig in, släppte allt rakt ner och ramlade i säng. Och här ligger jag nu. Vilar. Och vilar. Bland svala lakan, för kyla är det jag längtar mest efter när jag blir sjuk. Vet inte vad det var som jag fick, men flera i gruppen och på jobbet har haft samma sak, förmodligen ett virus.
   Och jag har inte ens dåligt samvete över att jag ställde in. Faktiskt. Och det är stort för att vara jag. Den här yogan jag undervisar människor i, den undervisar även mig och hela mitt sätt att vara. Utanför mattan. I livet. I vardagen. Hela tiden får jag egentligen bevis på hur stor förändringen är, kanske för att jag är väldigt mycket mer uppmärksam på detaljer, på mig själv men väldigt mycket på andra också.
   Det största för mig är familjen, i stort och smått och när alla tre ungarna hörde av sig igår och peppade och förmanade så kunde jag höra min egen röst i det. Våra röster. När sonen säger - mamma du måste känna i ditt hjärta vad som är rätt för dig, allt annat är oväsentligt. Då blir jag lite rörd. När den äldsta dottern säger till mig att nästa gång ringer du till mig direkt! och mellanungen säger - tänk vad du har förändrats mamma, det här hade aldrig hänt tidigare. Du har varit så sträng mot dig själv. Då vet jag. Hundra procent. Att de har rätt. Och att jag kan ta emot deras omsorger och njuta lite av det mitt i illamåendet. För jag är lika mänsklig som alla andra och jag har inte ens andra krav på mig själv längre innerst inne, som jag hade tidigare. Jag har kompletterat mig själv med en god självkänsla. Den kompletteringen stavas yoga.
   Och så solen då. Som först visade en liten glimt av sig själv i söndags och igår hela dagen. Så tacksam över ljuset. Nu hoppas jag bara att jag snart mår bra igen, tills dess vilar jag och känner inte ett enda måste eller krav från mig själv.

Andra regler

Nu skulle jag sitta på tåget till Stockholm. Komma dit alldeles strax och promenera upp till Östermalm och en kurslokal. Jag skulle äntligen gå kursen Medveten andning. Men det blev inte så. Jag blev krasslig i veckan. Jag arbetar i flera projekt på jobbet bland annat ett stort som fick sitt avslut igår kväll. Mycket jobb men har ändå vilat hemma i två dagar. Näsblod. Lite feber. Lite ont i kroppen. Svaghet i systemet och trötthet. Jag har gjort mjuka rörelser i yogan, legat i "sjukdomsdödaren" supta virasana men jag är inte återställd. Vaknade klockan fem i morse och kände att jag ville åka. Men kroppen ville inte. Jag är inte helt frisk. Snuvig. Matt. Så jag ställde in. Och det är en seger. Kroppens seger över sinnet. Kanske låter det banalt för dig, för mig är det ett stort kliv. Jag är envis som sjutton åsnor, jag kan driva igenom vad som helst som jag tror på. Det kan vara en stor tillgång. Det kan vara en stor nackdel. Ofta har jag kört över mig själv, förhoppningsvis inte kört över så många andra :) Men ändå. Det räcker. Ja det räcker med det beteendet nu. Som min man sa till mig igår kväll - vad skulle du säga om det var jag eller någon annan i familjen? Skulle du ändå tycka att jag skulle åka på kurs om jag inte var frisk? Då svarar jag självklart nej! Men det här med att ha andra regler för sig själv, jag vet inte om du känner igen det, men det har varit en kamp för mig. I hela mitt liv. Att jag måste göra lite mer än andra. Jag måste alltid orka. Alltid vilja. ALLTID. Säkert finns det spår av min uppväxt i det. Men lika mycket av min personlighet. Och min uppriktiga önskan av att vilja så mycket. Ibland FÖR mycket. Jag inser att jag inte vill köra över mig själv igen. Jag vill lyssna inåt och på mig själv. Fast det innebar att jag inte kunde åka på en kurs jag verkligen önskat hett att få gå. Jag valde bort den. Men den här gången valde jag mig själv. Jag börjar leva mitt sätt att vilja vara. Det är inte andra regler för mig än för andra. Helt enkelt. Huvudet känns som det vore proppat med bomull och näsan är täppt. Kroppen är svag och jag förstår inte ens att jag tänkte tanken att åka. Jag ska vila hela långa helgen. Frid inuti. Hur tänker du?