tisdag 30 december 2014

Nedräkning och tillbakablick

Mitt år. Jag måste sammanfatta lite för att faktiskt smälta också. Mitt år har innehållit två stora avslut, en bok och en treårig ayurveda behandling. Jag hoppas du vill läsa och dela mina tankar. Jag börjar med det största för mig - min bok som faktiskt blev en fysisk bok men även en e-bok.
En aning om yoga
Boken trycks och blir verklighet. Jag har själv hållit allt hemligt under det år jag skrivit, skrivit och skrivit. Tror mest det handlat om att jag inte trott att det skulle bli verklighet, det som sedan jag firar stort den 7 mars. Jag firar. Blir firad. Vänner och yogaelever firar med mig. Intervjuas i radion, den länken delas några hundra gånger! och blir porträtterad i vår lokaltidning och i några andra tidningar. Finns med som boktips lite här och där, till och med på sidan som Yogobe driver och i några nationella magasin. Och jag får en enorm feedback från människor som läst, något jag aldrig hade vågat hoppas på. Jag gick från tanken att ingen kommer att läsa den till tanken att de som läser den kommer att tycka att det är skit till att slutligen få återkopplingar som var utanför det jag drömt om. Folk messade, mailade och skrev till mig. Jag jublade och bestämde mig också för att översätta den till engelska, något som yogavänner i andra länder bett om. Det är något som pågår just nu och där översättaren och jag fick kontakt på ett märkvärdigt sätt, lite som ödet om man vill säga så.
   Om jag fick önska mig något endaste kring boken vore det att de som skrivit till mig på olika vis också gick in och skrev recensioner på adlibris och bokus. Men jag är otroligt glad, tro inget annat!
Ayurvedan
Reser till Indien direkt efter monsunen i senare delen av juli, tillsammans med vårt mellanbarn. Hon och jag stannar i 22 dagar och jag gör för tredje och sista gången min behandling och hon för sin för första och sista gång. Förmodligen. Det är en resa som innehåller precis det jag vill ha och där jag i mitten av vistelsen inser att jag är klar med detta. Något jag också pratat med min yogaläare om och med min ayurvediska läkare, något vi kom överens om sommaren 2011 och där jag på sätt och vis nu gått i mål med min Kerala pancha karma. Allt känns rätt. Min ostopeat säger för övrigt att den resan gjorde underverk med min kropp. Under den vistelsen möter jag  min smärta, min enorma rädsla för smärtan och hur jag hittar till en ny nivå i min avslappning. Jag sjunker rakt igenom alla lager av min fysiska kropp och jag släpper taget om rädslan som fått mig att spänna mig och dra ihop mig i hela kroppen. Inser än en gång att mina verktyg andetaget och tanken är det jag har att hålla mig till och fortsätta utveckla.
Yogan, meditationen och forskningen
Jag deltog i två omvälvande yogakurser i september, den senare som innehöll både Shivas dans, Nrtta Sadhana, chanting och långsam yoga med djupa positioner förändrade något på djupet av mig. Jag är inte helt mig lik sedan dess. Ödsligheten och det tysta stilla inombords gjorde entré och jag fick ett större behov av meditationen, där jag hittat min egna meditation och skapat min egen cykel kring den. Samtidigt skalade jag av gamla relationer och annat som styrt mig mer än jag förstått i mina mönster i livet. Jag börjar nästan varje dag med att sitta stilla. Jag följer ingen tradition, jag har inga mantran, jag har inga appar som jag följer. Jag följer mitt inre och mitt andetag. Det räcker så. För nu. Det som kommer till mig är stort.
   Under fotografering av våra yoglärare i Wien knockas jag nästan av det jag ser och ett nytt vemod tränger in. Jag förstår plötsligt yogatexter jag brottats med i flera år. Läser och läser och allt faller på plats någonstans i mig. Har några egna samtal med min yogalärare och jag känner mig både sedd och modig.
   Min undervisning rullar på, men jag är väldigt trött under hösten, samtidigt som jag får nya förfrågningar hela tiden. Jag blir mer än trött på all administration kring min verksamhet och alla dessa av- och ombokningar. Letar en samarbetspartner, träffar flera stycken, men inget faller på plats direkt. Det hänger lite grann i luften fortfarande. Bestämmer mig för att ta bort en undervisningskväll till våren, något som känns som en lättnad inombords trots att jag älskar det jag gör.
   Får en förfrågan från en forskare, som också är min yogaelev, om att göra interventionsstudier på hatha yoga. Jag skriker ja på direkten! Forskningsområdet heter Compassion of care. Vi planerar för två studier och håller alla tummar vi har att vi får forskningsmedel tilldelade, så vi kan dra igång i slutet av januari.
Familjen
Blev lite mer öppen i bloggen och skrev två texter om människor som inte lever längre men som varit en stor del av mitt tidigare liv, min mormor och min storebror. Lät minnena komma och kände mig bara glad. Klar och bearbetad. Inga svarta moln kring någon. Har inte något som hindrar mig bakåt längre. Det är en oerhörd frihet. Faktiskt.
  Våra barn är vuxna och har sina liv. Tack för det. Det hindrar inte att jag stundtals längtar mig blå efter dem som bor längre söderut. Vi sågs ändå en hel del det här året. Åkte skidor ihop och var i fjällen några dagar tidig vår. Till och med barnbarnet stod på skidor i backen. När julis värme vräkte fram så paddlade vi återigen i de fartfyllda älvarna i Dalarna. Alla satt kvar i gummibåten, det var stort. Vi fick ihop ett litet släktkalas och satt under kastanjen en hel dag och pratade, fikade och åt. Jag njöt. Det behövs inte mer ibland.
   Julen firades lite då och då, under Luciahelgen då sonen med flickvän kom, och resten av oss på julafton. Det var underbart alltihopa om jag får säga så utan att låta alltför gullig och politiskt korrekt.
Kroppen
Hela året har jag min högra sida som en kompassnål i tillvaron. Höft och skuldra är stela och underutvecklade. Allt härrör från mina diskbråck och jag börjar aktivt leta efter professionell hjälp utanför sjukvården. Hittar några hängivna människor som ger mig stöd och hjälp för det jag inser att jag behöver.  En osteopat, en ny massör och en PT. Jag tar mig vidare och hoppas på att ha hittat helt rätt och korrigerat vridningar och understimulerade muskler under våren 2015. Jag tränar rehabövningarna flitigt. Åkte en del skidor, både på längden och utför. Drar igång mina promenader som jag gör i ur och skur. Jag är en vandrare helt enkelt.
Resor
Reste till Jordanien i början av året och jag och min man såg det vi båda drömt om, klippstaden Petra och Döda Havet, jordens lägsta punkt. Det var en annorlunda resa på flera plan. Jag längtar inte tillbaka men är glad att vi var där.
Skrattet
Jag har alltid skrattat, jag är ofta glad, har varit på samma vis större delen av mitt liv, när jag hade lämnat barndomens blyghet. Men nu kommer något annat fram. Varje kväll när jag lagt mig och läst klart min bok så böljar ett skratt i mig. Det låter inte som mitt skratt och glädjen går inte att hejda. Det är faktiskt helt otroligt. Jag har skrattat nästintill varenda kväll sedan i våras. Och det bara fortsätter. Efter alla tårar jag släppt i yogan så har nu något nytt gjort entré, mitt underjordiska skratt. Och jag är glad. Mer än glad åt det galna skrattandet.
Ljuset, insåg att det magiska blå gryningsljuset behövs för vårt välbefinnande. Hittade spännande forskning och läste det jag kom över. Lät också ljuset inombords bli min största guide i det jag gjort i min yoga men även i min tillvaro. Min koppling inåt är starkare än någonsin och jag har släppt oförrätter och trassel. Fokuserar mina tankar än mer på det ljusa. Det är stort. Större än jag egentligen förstått, nu när jag tittar lite bakåt. Nu när jag vågar mig på att avsluta och säga hejdå till det år som varit.

Det jag önskar mig och planerar för framåt kommer sen. Nu önskar jag dig ett gott slut och en helt fantastisk början på ditt nya år. Gott Nytt År!

måndag 29 december 2014

Minnessållet

Jag har haft en storebror. Eller hur säger man? Jag har en storebror men han är död, han är inte med längre i den här dimensionen. Han dog i ljusaste juni av ett aneurysm som sprack, precis ovanför hans hjärta, för 9 år sedan. Han ringde själv 112 och dog i ambulansen, hade han kunnat räddas så hade han. En av hans döttrar ringde mig och berättade. Jag satt på en brygga vid en insjö, barnen badade och jag hade en varm kaffekopp bredvid mig själv. Jag stirrade ned i vattnet och kände hur sorgen vräkte sig ut. Tårarna som skymde sikten. Sedan grät jag aldrig mer över honom. Kände mig djupfryst, men faktum är att jag hade redan avslutat vår relation. Han var orsaken till att jag gick min första kurs i sorgbearbetning. Faktiskt. För min storebror  var en orolig själ. Jag hade många oavslutade delar i vår relation som jag behövde läka och hela. En människa som var stökig utan att mena det, om ni förstår? Han var också omtänksam mitt i det hela. Han tog mig med bland sina kompisar, jag satt bakpå hans moppe när vi åkte och badade som barn. Han frågade mig om hjälp med sina läxor, för han visste "att jag var smartare än honom" och han skämdes inte för det, trots att jag var 5 år yngre.  Han ville mig på sitt egna vis, väldigt väl. Men han hade inga gränser, kunde göra vad som helst som jag som liten flicka fick ont i magen av. Men han var ändå min bror. Jag visste redan tidigt som barn att jag på något sätt var tvungen att hjälpa honom. I olika situationer. På olika vis. Våra roller blev ombytta otaliga gånger. På gott och ont. Han hade svårt att hitta ord när han skulle beskriva saker, men var otroligt teknisk och plockade isär sin motorcykel flera gånger. Och fick ihop den igen. Han hade så mycket rörelse i sig, en sådan virvelvind av fart. Jag grät många gånger över saker han sa i oförstånd till mig och jag vet att han ville mig väl, men han krånglade bara till det för mig, i mitt liv. Vi gled isär. Totalt. Som vuxna hade vi ingen kontakt.
Och jag har lagt pusslet efteråt. Av att min bror förmodligen hade ADHD. Det jag läst om den och det jag hör här ger mig lite mer förståelse över hur lite han blev förstådd och hur mycket vuxenvärlden vände honom ryggen. Och att han inte förstod men faktiskt inte vi heller.  Idag kan jag med den vuxna blicken se hur trångt det var runt honom.
Och så idag när jag sitter i min samasochi, the needle point, karanasuchi, japanese squat, så hittar jag plötsligt mina minnen av honom. Den asanan, den har täckt av minnen av olika karaktär. Den ger mig tillgång till både det smärtsamma men också det fina. Jag är häpen. Jag böjer mitt huvud inför det vackra i att minnas och att hitta hela bilden. För det som är min historia. Jag har suttit i den här sochin i 1 1/2 år och det är inte klokt hur mycket som har fiskats upp av mitt minnessåll, som Harry Potter skulle sagt. De finns där. Minnena som glider runt och som när jag fiskat upp dem, även får en dimension av att vara klara och bearbetade. De kommer som i en slags kronologisk ordning för mig. För andra människor är det annorlunda. Men jag vet att den fungerar. Och ja, tårna går nästan av, men den smärtan har jag släppt för länge sen. Det gör fortfarande ont, men inte alls på samma sätt, men jag fastnar inte i det. Jag släpper fram det andra som den här asanan gör, den stimulerar minnesbanken och jag tar varsamt emot det jag visar mig själv. Eller hur jag ska formulera det. Tackar min lärare än en gång för den tuffa men så välgörande positionen.

lördag 27 december 2014

Välfärd

Det här med sömnen, så läkande den är och så trött jag varit. Är fortfarande, jag vet att man inte kan sova ifatt men på något vis så känns det som jag gör det. Livet går i sakta mak. Kylan är äntligen här, solen kryper sakta över trädtopparna och vi umgås. I familjen. Vet inte när jag hade det så här bra senast. Dricker lite kaffe. Pratar. Pustar ut på något plan.
   Och så står jag där, eller rättare sagt sitter, yogan vill vidare och jag gör. Det är som jag skalat av lite grann igen och jag gör även mina rehabövningar som jag är kluven till. Det ska villigt erkännas. Men jag gör dem. Det är som de får min midja att dra ihop sig, som om musklerna stretar åt fel håll, och förmodligen är det precis så. Jag känner mig för "kort" på ena sidan. Men vi tar en lång promenad och jag är noga med att gå rakt. Att få en rak rygg, benen som rör sig rakt precis som fötterna. Och det blir en promenad runt hela sjön på några timmar. Några grannar borrar i isen och den är 13 cm tjock! Vid 20 cm säger de att ett tåg kan åka på isen. Så nog håller den att gå på.
Det är så skönt att andas kall luft, mitt bästa, och jag njuter av att vara ute. När vi går tillbaka är det som solen tippar igen och vi fikar lite igen. Tar några av de vackra handgjorda  pralinerna vi fick på julafton. Välfärd kan se så olika ut, så här ser min ut.



torsdag 25 december 2014

Vila etthundra procent

God fortsättning kära vänner. Idag har jag vaknat för första gången på en hel vecka utan att känna mig helt förstörd, utan känslan av att jag aldrig får sova klart. Idag har jag vaknat med energi i mig själv.
Vår lilla gran
   Och ja, jag har en dotter hemma, haft min svärmor hemma över natten och vi äter alla en låååång frukost. Julen har varit skön och just det där jag strävat efter i alla år tidigare, tror jag. Det vill säga, jag har ätit måttligt, mått bra på det jag ätit. Druckit vatten. Låtit bli sillen (tror det var den som jag svällde av, tack Carina för tipset) och nästan inget socker. Lite mörk choklad. Lagom mängd julklappar för oss alla, för jag gillar att ge, men inget överdrivet. När vårt lilla barnbarn, 3 år, utbrister - oj vad glad jag blir, tack så mycket! över sin lilla julklappshög då känns det fint i hjärtat. När vi alla liksom suckar av nöjdhet då är det som det ska. Och ja, det är klart att vi alla känt att vi varit lite för trötta, dottern som kommit hem från stentufft pluggande och som sover middag när mannen i huset också snarkar, då förstår jag att vi alla behöver vila. Inget är perfekt, men allt är perfekt. Om ni förstår?
   Lång juldagspromenad idag med bit i kinderna, sol och glitter, ingen snö men hård och frusen mark. Vi går en lång promenad, och jag gör en variant på ris á la Malta när vi kommer hem. Låtit ett paket keso rinna av, vispat grädde med lite vaniljpulver och skurit ned apelsinbitar. Lite kanel över alltihopa och vi enas om att det är det godaste ris á la Malta vi någonsin ätit. Utan ris. Som det kan bli. Och kanske är det frånvaron av stress och måsten, av att inte känna att jag måste något som gjort att jag vilat mig fri från en förkylning, vilat mig vidare genom nästa förkylning och faktiskt lagt både yoga och meditation på hyllan. Och jag mår inte dåligt en sekund över det. Inte gjort mina rehabövningar eftersom jag har blåmärken på musklerna och behöver vila 100 %.
   Yogan kan vänta, jag vet det efter 14 år. Meditationen är nästan med mig hela tiden. Mina långa tysta stunder, både i soffan när jag tittar ut eller på brasan, promenaden när man bara hör sitt eget andetag. Allt detta är en medveten närvaro för mig. Utan tankar. Som i meditationen. Och för första gången tror jag helhjärtat att jag slutit springa inombords. Slutat med att räkna ut. Slutat med att tänka på vad jag skulle vilja göra, även inom min yoga. Jag är. Vila 100 procent. Och jag mår fint. Hur mår du?

söndag 21 december 2014

Ljusa bilder


www.danlindberg.nu
Kreativiteten blomstrar. Plötsligt känns allt lätt igen även om jag fortfarande är trött och långsam så är det som idéer, tankar och önskningar tar en ny riktning. Jag vet att jag tagit tuffa beslut den här terminen. Jag vet att jag tagit ut mig, på gränsen till att inte må helt bra. Jag vet att jag ska vila och yoga när jag orkar och när det är rätt. Hela vägen inifrån och ut. Då kliver min längtan efter annan kreativitet fram. Längtar efter att rita. Måla. Stort. Blött som i akvarellmålningar med blött på blött. Och min krokilängtan måste jag nog snart göra något av. Men vi målar liksom med bilder min man och jag - med foton och tankar som jag vill få i bild. Det är härligt att göra det och veta att jag har en oerhört kunnig och erfaren fotograf vid min sida. Men jag vill fotografera själv också. Har tankar på olika serier jag vill fotografera i yogan. Och det ska bli av. Tills dess bjuder jag på såhär fjärde advent på lite ljusa bilder och hoppas ni känner det jag velat fångat.

fredag 19 december 2014

Bakfull

Bakfull. Kan inte beskriva det bättre. Kroppen stel och motvillig. Sinnet slött på något märkligt vis trots att jag sovit länge och djupt. Kaminen dundrar och ute smyger en försiktig sol i skogskanten. Det är grönt igen, det lilla vita som pudrade marken igår har smält undan. Det ser ut som vår därute trots att det snart är jul. Igår åt jag julbord med mitt jobb. Jag åt mest sill och lax. En liten bit julskinka gled ner. Några få potatisar. Inget bröd. Men vid dessertbordet var det svårare, lite ostkaka med sylt och grädde. Choklad. Några små knäck. Och ja, en julmust. Och när jag åkte hem kände jag mig gravid. På riktigt. Min mage stod faktiskt rakt ut när jag kom hem, jag såg ut att vara i sjätte månaden och jag funderade över hur jag kunde svälla så enormt. Även mina fotleder och knän kändes svullna! Djissus. Kan det vara maten? Kan det vara sockret? Eller är den största boven min julmust? Tja. Nu är det återhämtning på riktigt. Vem vill känna sig bakis större delen av tiden? Vem vill äta något som inte gör gott bara för att vara snäll, som jag ofta gjort, vill inte "krångla" bara äta och vara glad. Jag ska vara snäll. Mot mig själv. Jag började dagen med mjuk yoga som ändå bara kändes fyrkantig och stel. Satt i min meditation och då började mjukheten glida in. Tog en lätt frukost med mandlar, russin och havregurt (tack Nina för tipset!) och så en lätt promenad. Inga kilometrar. Bara för att sparka igång systemet. Gjorde mina sjukt jobbiga rehab-rörelser. Och tänk. Jag är ledig nästan tre veckor. 3 veckor!! Och varje dag ska jag påminna mig om att nu återhämtar jag mig. Och julmust som jag faktiskt tycker är jättegott, får inte komma i närheten av min kropp igen. (jag vet, socker och kolsyra...) Jag börjar sakta med min yoga och träning och värderar inget, bara låter det vara som det är. Lite nyfiken är jag på er andra, känner ni igen det här med att svälla så infernaliskt? Hur går det med julmusten? Blir du också bakfull?

onsdag 17 december 2014

Intuitiv undervisning

Igår kväll hade jag mina sista yogagrupper för terminen. Jag vet inte om jag arbetat ovanligt mycket eller om jag är extra trött, men den här ledigheten har jag verkligen längtat till. Från fredag är jag också jullovsledig från mitt vanliga jobb. Det är som en nedräkning inombords när jag kravlar mig ur min säng på morgnarna. Och jag har ändå bara mig själv att få upp. Inga små sömniga barn eller trötta tonåringar som skall upp. Men som jag längtar efter att inte ha några tider att passa. Inget jag måste göra. Egentligen.
Jag i supta upavistha konasana
Fotograf: Dan Lindberg
   Trots att jag är så trött och sliten vet jag att jag får energi från att undervisa också. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag har också gått från planerad undervisning till intuitiv. Det vill säga, jag har en tanke, en idé om var fokus ska ligga men när jag ser gruppen kan det hända att jag ändrar mig totalt. Därför att de inte är i skick för just det jag funderat på. Eller tvärtom, jag kan ta i lite mer. Och jag är trygg i min undervisning. Jag har faktiskt undervisat i snart 7 år, 4,5 år på mitt egna ställe och jag har mycket erfarenhet. Dels av min egen yoga på över 14 år, dels av undervisning halva den tiden. Det fiffiga i det hela är att det aldrig tar slut. Att nivåerna och hela strukturen förändras och jag kan se hur otroligt många av de asanas vi gör, hänger ihop med andra asanas. Det ena ger det andra. Jag kan också känna att den instruktörsutbildning jag gick, den gav mig bara en start på det som komma skulle. För det är i praktiken, in the practice, som vi lär oss allt. Hur vi kan ha hur många idéer som helst kring olika serier, andetag och asanas men utan erfarenhet och egen träning av det vi gör, inget att förmedla. Då blir det bara ett slags visande av något som man inte förstår något av. Egentligen.
   Men jag vet också att det tar mycket av att undervisa. Av mig. Av det jag ger. Jag är totalt närvarande i stunden och känner ofta att de "ingivelser" jag får stämmer klockrent med den som frågar. Det är som jag hämtar kunskapen någonstans, om ni förstår? När jag koncentrerar mig helt på den som frågar så uppenbarar sig oväntade svar och lösningar. Som jag själv inte hade tillgång till innan. Det är det jag menar med intuitiv undervisning. Är det någon som förstår vad jag försöker säga? Eller låter det flummigt och konstigt? Ibland har jag som ett slags tema under en termin, eller var vi lägger extra fokus under ett flertal gånger, som höfterna till exempel där de flesta är stela någonstans. För det kan ju vara stelt på så olika vis. Men sedan kan det visa sig att det gruppen behöver är något helt annat och då ändrar jag mig. Jag är trygg i det. Självklart kan man ha ett tema över en helg eller vid enstaka tillfällen, det är inte det jag menar, utan det andra, när man ses över tid. För då händer det saker. I det stora. I det lilla. Men nu har jag med min vackra julbukett sagt tack och hej för nu, och jag ska lyssna lika intuitivt när det gäller min egen yoga. Där kan min lilla röst ibland försvinna i ett annat brus. Det är faktiskt mycket svårare än att lyssna för andra. Som i den asana jag gör på bilden, den har jag umgåtts mycket med och det tog väldigt lång tid innan jag förstod den. Förstår du vad jag försöker säga? Egentligen?

måndag 15 december 2014

Hologrammet

Jag tror på godhet. Jag tror att det goda segrar. Jag tror att man kan förändras i grunden med hjälp av vad man tänker och hur man andas. Jag tror att vi alla hör ihop. På ett plan. Även om vi alla är individer så delar vi också allt vad det innebär att vara människa. Jag tror att om jag hittar sätt, strategier och hjälp i mitt liv, så kommer det också dig till godo. Kanske är jag naiv. Kanske är jag rentav korkad. Det må så vara. Men så tror jag. Och det hjälper mig mycket  i min vardag, i mitt liv. Varje gång jag kan tänka annorlunda kring hur någon gör som jag inte sympatiserar med, så lättar molnen. Nej, jag ursäktar inget på det sättet. Ingen är utan ansvar, varken i stort eller smått. Men mycket kan förklaras. Behöver helt enkelt inte förstoras till att vara mer än det är. Så. Att det finns människor som tänker annorlunda är självklart men den här trenden att vi ska påvisa hela tiden hur rasister och andra tänker, det står mig faktiskt upp i halsen. Varför ska vi spekulera i hur SD tänker om alla frågor eller skulle kunna tänkas i en eventuell framtida regeringsbildning. Varför hänge sig åt något som inte är? Självklart ska brott och andra kriminella handlingar hanteras, utredas och dömas. Men resten?
   När jag gör min yoga, min meditation och hanterar det som väcks inombords. Tar emot. Går vidare. När mitt medvetande höjs eller expanderar. När jag delar med mig av det här i bloggen eller berättar om det. Eller när jag inte delar med mig av det så förändras ändå något mellan oss. Det sker ändå. När jag sitter med mitt andetag och det blir en sådan där magisk stund när jag känner hur ljuset inom mig är stadigt och starkt. Utvidgat. Då känner jag också väldigt starkt att jag är en del av ett stort sammanhang. Att alla enskilda delar också bildar en stor enhet. Ett hologram. Att alla små delar hör ihop. Alla vi människor. Det är så stort. Det är rikedomen för oss i våra mänskliga kroppar. Det är att inse att alla påverkar. Att jag påverkar mig själv är naturligt. Men att jag faktiskt också påverkar andra. Inte bara de som känner mig eller i min familj. Jag menar det stora sammanhanget, där vi alla är delar av ett enormt hologram. Visst är det fantastiskt? Visst kan vi lägga vårt fokus där? När jag tänker på helgens final i Musikhjälpen (ja jag vet att jag skrivit om det tidigare) så fylldes mitt hjärta av både glädje och sorg. Men mest att vi faktiskt har en enorm kraft tillsammans. Att vi faktiskt kan hjälpa varandra och att vi VILL det.

söndag 14 december 2014

Familj. Vänskap. Värme.

En helg av allt. Komprimerat. Men ändå skönt. Antibiotika mot en envis bihåleinflammation. Suck men nödvändigt för huvudet känns tre nummer för stort, framför allt ansiktet och orken har inte varit på topp. Perfekt utslagna hyacinter som ger mig dofteufori. Besök hela helgen av vår son med flickvän. Gemenskap och goda samtal. Bio med sista Hobbitfilmen, bra hopknutet av alla delarna från boken. Spontant restaurangbesök på en tapasrestaurang, gott och inte alls någon julmat :)  Långfrukostar med tända ljus och stjärnor, imponerad av sonen och flickvännens driv och tankar om liv, jobb och vad som betyder något. Ett barnbarn som är lucia dygnet runt just nu och som lekte oavbrutet under trappen där jag hängt upp en stjärna i hennes lilla vrå.
Besök i en yogaelevs lilla affär där min bok står på parad på hyllan, glädje och stolthet. Kort och gott, min helg i ett sammandrag;  Familj. Vänskap. Värme. Allt som betyder något. Hoppas din helg också varit fin.

fredag 12 december 2014

Efter kraschen

För en vecka sedan var jag och min man på en föreställning av Cirkus Cirkör, Underart. Det är en föreställning som i sig var som en hisnande berg och dalbana av oerhört skickliga dansare, akrobater och musiker. Musik och sång som vävs ihop suggestivt  med dans, balans och allt annat till något man inte riktigt förstår med sitt sinne, men mer med sitt hjärta. Det som var det mäktiga i det hela var hur föreställningen kom till. Olle Strandberg, regissör och skapare av det hela, kraschlandade i december 2005. Han föll och bröt två nackkotor och skadade ryggmärgen. Blev förlamad.
   Idag är han helt återställd men har självklart kraschen som en tudelare i sitt liv. Före och efter. KRASCHEN. Och hur han skapat något så fantastiskt utifrån en svår händelse. I just sitt liv. Jag citerar ur programbladet;
Jag kommer ibland på mig själv med att försöka bli som jag var. För det första vet jag inte ens vad det innebär och för det andra är det dumheter. Föreställningen Underart är ett minnesmärke kraschen till ära, referenspunkten i mitt liv. Det händer här och nu och den är en livsbejakande idé sprungen ur sorg och en längtan. Den är berättad genom cirkus av människor som står mig nära. Vi försöker vara uppriktiga och ärligt talat är det väldigt lustfyllt att gemensamt skapa en hyllning till kraschen.
Det är svidande vackert. Sorgligt. Men ett bevis på vad längtan och sorg kan skapa tillsammans. När man bejakar hela sig. Allt som sker i ens liv. Det svåraste kan bli det vackraste. Om man vågar släppa förtöjningen om det som gjort så djävulskt ont. Fysiskt. Mentalt. Känslomässigt. Och allt däremellan och tillsammans.
   Och det jag ser och det jag läser vidare om utövandet av nycirkus får mig att direkt relatera till yogan. Till min yoga. Hur svåra saker får mig att lyfta när min sorg och längtan gått tillsammans. För livet är alltid både ock. Och allt kan förändras i en annan riktning. När man tagit sig igenom sorgen och bearbetat, när man inser att livet fortgår. När man vet att man har all kraft inom sig. Ja då kan den svåraste kraschen bli det vackraste. Har du möjligt gå och se den!

Och ja bilden visar hur föreställningen slutar, alla sju står på huvudet i varsin glasskål. Med vatten i. Länge. Och då blir alla andra huvudståenden så ytliga :) Ha en finfin helg!

torsdag 11 december 2014

Volontär

För några dagar sedan träffade jag en vän jag har yogat tillsammans med. Hon flyttade till Stockholm för några år sedan och nu sprang vi på varandra när hon var hemma på besök. Hon lever i en ganska flashig värld, ytligt betraktat. Jobbar i reklambyråsvängen och har alltid de senaste frisyrerna och kläderna samtidigt är hon den raraste människa man kan tänka sig. När man har delat yogan under längre tid får man ofta en speciell relation. I alla fall är det min upplevelse. Förutom yogan har jag sett henne som en tjej som är i partysvängen och som lever ett liv som är väldigt olikt mitt.
   Hon berättar att hon ska åka ut som volontär i slutet på januari. Hon vill helst jobba någonstans med djur som är utrotningshotade men skulle även arbeta med barn någonstans i världen. Och jag blev så glad. Att hon tar sig dit. Hon hade kort och gott sagt upp sig från fina jobbet och som hon sa - Det mesta är möjligt för oss som lever här. Jag måste göra det jag tycker och känner är viktigt. Men just det här att hon faktiskt gör det också. Hon gör det många pratar om.
   Volontär. Det är något jag tänkt på i omgångar. Något vi diskuterat här hemma. Att leva och jobba för andra någonstans där det faktiskt är livsviktigt. Jag känner en annan person som arbetat med barn i Asien som volontär. Och det gror en tanke i mig att jag och min älskling skulle kunna resa någonstans inom en ganska snar framtid för att vidga vår horisont och ge hjälp på plats. Ja jag förstår att det är omvälvande och inte alls glamoröst någonstans. Men att öppna sitt hjärta och sitt liv lite mer. Det är en lockande tanke och ännu mer nu när jag träffat någon som faktiskt har bestämt sig. Har du funderat på det någon gång? 

onsdag 10 december 2014

Yoga i realtid

Jag hör med förfäran att hela generationer dör ut i HIV i olika länder i Afrika. Hör Anja Pärsson berätta om sin resa i Sierra Leone förra året och där det fanns väldigt få vuxna människor, de flesta var barn och äldre. Hör om Mocambique där medelåldern är 19 år!! NITTON ÅR. Kan vi ta in det? Hade vi bott i det landet hade våra barn förmodligen varit döda nu. Det går inte att ta in. Reportern berättar om en kvinna som tog hand om sina barnbarn för att hennes tolv(12!) barn var döda. Nej jag vet. Det går inte att hjälpa alla. Men ibland som när fantastiska initiativ tas, då det bara är att hänga med för oss, då behöver vi lyfta på plånboken. Att HIV-smittade människor i alla länder ska ha rätt till medicin, som de har här hemma. Musikhjälpen är ett sådant fantastiskt initiativ och det enda vi behöver göra är att sms:a 50, 100 eller 200 kronor till 72999. Jag har önskat några gånger. Sist så kunde jag inte hjälpa att det blev många gånger. Och de som sitter där i glasburen i Uppsala, vilket jobb de gör. Visst är det glädjefyllt också att hjälpa? Visst är det väl yoga i sin rätta bemärkelse?
https://www.facebook.com/Musikhjalpen?fref=nf

måndag 8 december 2014

Nä vi har inte pratat om andningen

Blir uppringd av en person som vill testa yoga hos mig. Han berättar att han gått på en stor yogastudio i stan. På det tredje tillfället för nybörjarna skulle de stå på huvudet. Varje pass innehåller 60-70 positioner. När jag frågade hur han hann med att andas  sa han - nä, andningen har vi inte pratat om. Jag har kollat lite på Youtube. Men har tänkt att det borde finnas något mer än alla dessa gymnastiska övningar.
Ja jo. Något mer. Jag vet inte var jag ska börja. Jag blir trött. Jag blir ledsen och låg. Det här är inte ett gym, där hade jag på något sätt kunna dra slutsatsen om att man framhåller de rent fysiska övningarna , men en yogastudio...
Vill inte vara negativ. Men nog är det något som är galet?
   Och ja. Det är klart att det hänger ihop med hela den här trenden att stå på huvudet eller händerna. HELA TIDEN när man ska visa yoga. Så att yogastudios tror att de måste servera det också. Eller kan de inte mer än så? Det är ju ändå värre. Man kan tapetsera väggarna med certifikat men det spelar ju ingen roll om man inte har förstått. Vad det är man faktiskt sysslar med. Utan kontroll på sin andning och hur man skall andas så blir det väldigt lite över till utveckling. Förutom musklerna då. Att allt kommer med en förändrad andning. Allt annat är yta och prestation.
   Ja ni vet ju att jag skriver om det då och då, att jag blir upprörd och känner mig som en försvarsadvokat för yogan och dess ursprung och varför vi gör den. Helt enkelt. Och nej. Självklart sitter inte jag inne med hela sanningen. Gör inga anspråk på det på något som helst vis. Och nej. Jag kan inte andra yogastilar, men när man inte ens nämner andningen när man har hand om yogan - det är ofattbart.
   Som jag vidhåller ligger ansvaret även hos oss, som arbetar med yoga. Inte bara för vad vi säger utan som sagt för vad vi inte säger. Att en del hellre yogar hemma till en skärm istället för att "utsätta sig" för en lärares ögon, kunskap och erfarenhet. Att vi är blyga och inte vill visa våra kroppar eller "tillkortakommanden" för andra. (Jo jag har läst undersökningar om det här, det är inte mina formuleringar)
  Men hur blev det så här? På så kort tid? Och när vi väl går till yogan IRL då ska vi vara nästintill akrobater. Ställ dig frågan inuti - varför gör jag yoga? Och låt svaret komma inifrån dig själv, låt din lilla röst växa sig stark, lyssna till din själ. Och inse att allt annat är show. Och framför allt pengar.
   Varför tror ni att Yogagirl har så välstajlade bilder där inte ett sandkorn ligger fel? Ställ er frågan och sedan vad det har med er att göra? Vad som sammanlänkar er? Eller är det bara ögongodis? Våga fråga dig själv varför du gör det du gör. Inse att den här yogan, den har blivit en miljardindustri. Där säkert varje enskild deltagare inte är en dålig människa. Men där summan av de som presenteras blir så förflackat, så ytligt, så välkomponerat. Snyggt helt enkelt. Och hur många dras inte med i detta? Vågar vi stå upp för det vi tror på? Tar du diskussionen med dina yogaelever? Jag gör det. Och de flesta av dem tycker att det är skönt. Säger till och med - som jag behövde höra det här!

Slut på dagens predikan. Och ja. Ingen är perfekt. Och ja. Självklart kan man inspireras av bilder. Men ärligt talat. En till bild på en smal blond relativt ung tjej som står på händer eller på huvudet. GÄSP. Är det inte dags för lite kurvigare modeller? Lite andra färger på människor? För när 99 % ser ut så då är det svårt att hitta förebilder. För just mig. Eller för dig. Låt oss prata. Och framför allt låt oss lyssna. Inåt.
   

söndag 7 december 2014

Sol och regn

Andra advent och rutorna är strimmiga av regn. Sover djupt, min underbara sömn. Är nästan inte  vaken när jag mediterar, mer som i ett tillstånd som flyter. Vi har som en slags retreat här hemma, tänder massor av ljus till meditationen. Tänder stjärnorna och dricker kaffe. Min älskling bakar croissanter och vi läser. I tystnad, bredvid varandra. Det är också en skön känsla, tillsammans men tysta. Det har alltid varit min favorit när barnen bodde hemma, alla gjorde sitt men vi var ändå tillsammans.
  Igår gick jag en promenad i solen och njöt. Drog i mig ljuset och insåg hur otroligt lågt solen står nu. Våra solceller på taket nåddes inte av solens strålar ens, de var för låga! Jag tänker att vi är bra tappra som bor i den här delen av världen, som står ut med den här  tiden och till och med gör något bra av mörkret. Vi är starka!

Jag bjuder på lite bilder från gårdagen och önskar dig en fin adventssöndag.

fredag 5 december 2014

Välfärd

Natten före fullmånenatten och jag är lite trött.  Känner alltid av månen mest precis innan den är full. Skönt yogapass med mina elever igår och det finns kvar som en strimma av glädje i mig. Idag har jag min fredag, min dag. Olika saker som var planerade idag har blivit ändrade. Dagen är helt och hållet min! Vaknar när ljuset glider in och jag får en kopp kaffe av min älskling innan han åker. Ligger där i sängen. Läser tidningen, försöker skumläsa allt som är för tungt och det blir inte så mycket kvar, men ändå.
   Igår kom Friendly Food , mat utan gluten, socker och mjölk av Hanna Göransson i min brevlåda. Jag bläddrar försiktigt och läser faktiskt varje recept. Och inser att det här är ingen pekpinnebok, det här är ingen ät-det-här-för-det-är-det-enda-rätta! Nej det är en bok som talar till glädjen och skapandet i mig. Att bara ha frön och olika mjölsorter utan gluten hemma, så fixar man det mesta. Och ja, det mesta har jag i skåpet. Inte qinuoamjöl eller kokossocker (var köper man det?) men annars så är det bara att köra igång. Varje adventssöndag har jag planerat in fika med vänner och familj, för att jag vill träffas och för att jag vill tända ljus och fika. Ska testa recepten då.
   Sitter här i vår lilla smyg som förr var vår glasveranda. Äter min bovetegröt med hallon, mandlar, pumpafrön och banan. Har ljusen tända. Tänder dem alltid när jag är själv, det förhöjer det mesta.  Ute är det grått och jag väntar på snö och frost. Livet är behagligt. Jag är nöjd. Jag har ingen strävan någonstans just nu. Längtar ingenstans just nu. Det är mitt kvitto på de olika val jag gjort som i stunden inte känts så stora men som i slutänden gör all skillnad. Yoga. Meditation. Välja. Välja bort. Att bo i sig helt och hållet. Att vara nöjd med sitt eget sällskap, även om jag gillar att vara med andra. Att inte ha stress eller panik för något. Att vara glad från djupet utan någon särskild anledning. Välfärd som den stavas för mig.

onsdag 3 december 2014

Läkande asanas för kvinnors eventuella problem


De kvinnliga problemen. Eller hur man ska formulera sig. Mensvärk. Pms. Klimakteriebesvär. Jag har en asana som jag tjatat om en hel del. För jag kan inte låta bli att påminna om den då och då, baddha konasana, fjärilen.
Jag har fått olika frågor av mina elever och när det gäller de här problemen så är baddha konasana överlägsen. Enligt min erfarenhet och vad de berättar. Igår blev jag extra glad över vad jag fick höra.  
   Den första berättar om sin svåra pms, med jobbiga cravings och outhärdligt humör. Nu har det stillnat ner sig betydligt.
   Nästa berättar om att hon haft svettningar och vallningar i så hög grad att hon har varit tvungen att gå upp , 3-4 nätter varje vecka för att duscha och byta lakan. Nu ligger hon i supta baddha konasana, bakåtliggande fjärilen i 20-30 minuter innan hon går och lägger sig. Sedan hon började med det har hon inte behövt gå upp en enda natt, inte vaknat av svettningar och vallningar.
   Den som haft svår mensvärk har som "i ett trollslag" (hennes ord) blivit av med värken efter att ha legat i supta baddha konasana.
   Den ska till och med vara bra för den som är i läge för att föda barn. Livmodern hamnar rätt och det är så logiskt och naturligt. Jag blir glad och varm inombords över att en enda asana kan ha sådan påverkan. Det visar än en gång en glimt över hur otroligt verksam yogan är när den används rätt även för olika typer av åkommor och kroppsliga problem. För inget av tillstånden är naturliga. Det handlar om obalanser och hormonsköljningar. Det är inte ett naturligt tillstånd att ha mensvärk, pms eller våldsamma svettningar i övergångsåldern. Det är bara vanligt. Så vanligt att vi tror att det hör till och att det är något som är som det ska. Är du intresserad av att veta mer och få fler asanas kring de här delarna i livet så rekommenderar jag varmt att ta del av Emma Balnaves' pdf-fil som finns på här. Bara att ladda ner. Ta hand om dig och var rädd om dig. Och glöm framför allt inte att menstruationen är en nedåtgående process i din kropp, yogan är en uppåtgående. Så någonstans "krockar" de om man kör på som vanligt. Men sittande och liggande läkande asanas, de vinner alla dagar i veckan i de här tillstånden.

Bilden på mig när jag sitter i baddha konasana är förstås tagen av Dan Lindberg

söndag 30 november 2014

Förberedelser som inte blir av

Jag gillar förberedelser. Kanske står det för att jag vill ha kontroll men jag tror inte det. Jag känner ofta att jag knyter ihop min längtan med det jag förbereder. Det blir liksom mer av det hela. Och jag gillar när jag har tid på mig. Men ibland blir det ändå inte riktigt så. Vaknar första advent och vi vet att vi behöver städa. Ingen big deal, men ändå. Vi gör det. Jag ser att min ena amaryllis, den röda har börjat slå ut och något veknar i mig.
   Jag går runt i trädgården i nattlinne, bara ben, parkas och gummistövlar och letar efter mossa till ljusstaken. Jag hittar det i trädgården som just nu känns som en mossgård av all fukt och väta. Fnissar lite för mig själv. klädd som i en trashig Marc O'Polo reklam, men det ser verkligen inte snyggt ut. Mina vita ben är knottriga och jag huttrar. Och ändå. Vi hinner ju precis det vi vill. Allt måste inte stå pyntat i dagar innan, det är bara en idé och inget som jag egentligen strävar efter. Min förberedelse handlar egentligen om att jag bakade pepparkakorna (LCHF) och saffranskakan igår. Gott så. Önskar er alla en fin första advent och vi hinner precis det vi ska. Advent betyder ankomst och nu är vägen fram till jul här. Men vi hinner ju dit. Utan att slå knut på oss, eller hur?


torsdag 27 november 2014

Pilgrimsvandring?

Är hemma idag också och vilar och kommer ifatt. Gör inte så mycket. Dricker te. Sköljer näsan. Yrseln har lagt sig precis som illamåendet. Ser på tredje säsongen av Girls, Lena Dunham är ett geni helt enkelt. Och så tittar jag på en film, The way, som handlar om en man som företar sig en pilgrimsvandring. Något som han egentligen inte alls hade tänkt sig men det blir så ändå. Ja den är amerikansk och kanske innehåller den en del klyschor, men jag är mottaglig för både skämten och det lite sorgliga. Men mest av allt av vandringen. Naturen. Han går den berömda pilgrimsleden, El Camino Francais, som i sin helhet är ungefär 800 kilometer (!) och jag blir så otroligt inspirerad. För några år sedan tänkte jag mycket på just den här leden och att jag ville vandra den. Men annat har kommit emellan. Kanske är det dags snart? För inuti känner jag verkligen hur gärna jag vill gå den. Just den här. Det var så vackert och just att gå är något som jag tycker mycket om. Att vandra långt och dela strapatserna med andra. Att få sjunka in i både berg och dalar och sina egna tankar och se vad som bubblar upp. Få använda kroppen på det sättet.
El Camino francias, pilgrimens "huvudled" från sydvästra Frankrike till Santiago de Compostela.
   Tänker mig att gå i bra kängor, sova ute ibland och ibland på vandrarhemsliknande ställen, äta i små byar och helt enkelt bara vara. Vakna tidigt och göra sin yoga vart som helst. För mig känns det otroligt lockande. Hinna ifatt sig själv totalt.
   I filmen säger de att ingen går El Camino utan orsak och det är naturligtvis så också. Att vi alla har anledningar till att göra den typen av #lärakännasigsjälvlitebättre. Jag är otroligt intresserad av mitt medvetande, de olika nivåerna och vad som händer när jag vidgar det, som i meditation och yoga. Alla inre små bitar som fogas till en större helhet där summan är större än varje liten del i sig. Där långsamhet, fokus och närvaro är det som ger mest utdelning. Vad tror du? Har du tänkt vandra på det här sättet?

onsdag 26 november 2014

Lika mänsklig som alla andra

Igår kväll mellan mina två yogagrupper kom en plötslig yrsel och ett våldsamt illamående över mig. Så pass mycket att jag blev tvungen att ställa in min klass. Det har aldrig hänt tidigare. Har undervisat snart i 7 år, i ur och skur, på långa terminskurser 3-4 gånger i veckan.  Varit sjuk några få gånger och då skaffat vikarie. Sett mig själv som en som fixar det mesta, blir sällan sjuk. Men det här kändes övermäktigt, rummet snurrade och jag blev helt matt.
   Gruppen var underbar, och som sagt, man ska ju leva som man lär, inte köra över sig. Jag ställde in. Tidigare i mitt liv skulle det aldrig ha hänt (som en av döttrarna skrev till mig på kvällen) för jag skulle på något vis ha bitit ihop och tagit mig igenom på något vis. Den tiden är gudskelov över. En av eleverna som också är en vän, hämtade sin man och så körde de hem mig och bilen. Så snällt.  För naturligtvis var min man bortrest just igår. Så typiskt. Jag trodde jag skulle kräkas rakt ut, men nej, jag kräks väldigt sällan. Totalt golvad tog jag mig in, släppte allt rakt ner och ramlade i säng. Och här ligger jag nu. Vilar. Och vilar. Bland svala lakan, för kyla är det jag längtar mest efter när jag blir sjuk. Vet inte vad det var som jag fick, men flera i gruppen och på jobbet har haft samma sak, förmodligen ett virus.
   Och jag har inte ens dåligt samvete över att jag ställde in. Faktiskt. Och det är stort för att vara jag. Den här yogan jag undervisar människor i, den undervisar även mig och hela mitt sätt att vara. Utanför mattan. I livet. I vardagen. Hela tiden får jag egentligen bevis på hur stor förändringen är, kanske för att jag är väldigt mycket mer uppmärksam på detaljer, på mig själv men väldigt mycket på andra också.
   Det största för mig är familjen, i stort och smått och när alla tre ungarna hörde av sig igår och peppade och förmanade så kunde jag höra min egen röst i det. Våra röster. När sonen säger - mamma du måste känna i ditt hjärta vad som är rätt för dig, allt annat är oväsentligt. Då blir jag lite rörd. När den äldsta dottern säger till mig att nästa gång ringer du till mig direkt! och mellanungen säger - tänk vad du har förändrats mamma, det här hade aldrig hänt tidigare. Du har varit så sträng mot dig själv. Då vet jag. Hundra procent. Att de har rätt. Och att jag kan ta emot deras omsorger och njuta lite av det mitt i illamåendet. För jag är lika mänsklig som alla andra och jag har inte ens andra krav på mig själv längre innerst inne, som jag hade tidigare. Jag har kompletterat mig själv med en god självkänsla. Den kompletteringen stavas yoga.
   Och så solen då. Som först visade en liten glimt av sig själv i söndags och igår hela dagen. Så tacksam över ljuset. Nu hoppas jag bara att jag snart mår bra igen, tills dess vilar jag och känner inte ett enda måste eller krav från mig själv.

lördag 22 november 2014

Rörelseförmögen och att bli med PT

Om att krypa till korset eller kanske om att vara smart. Att få bli så rörelseförmögen som jag egentligen är. Under tio år gick jag på gym och tränade. TIO ÅR. Idag är det en total gåta för mig men det är så det var. Tills det stod mig upp i halsen. Tills jag kände att jag hade behandlat kroppen som en maskin, vilket den absolut inte är men jag hade inte något annat. Så kom yogan. Och har känt att min yoga är heltäckande. Många vill komplettera med annan fysisk träning, men min yoga är ganska fysisk och man går faktiskt igenom hela kroppen bara i uppvärmningen. Jag har träffat många människor genom åren som tränat triathlon och annan tuff träning men som knappt orkar yogan jag undervisar i. När jag gjort fys tester har alla värden legat i topp. Jag har känt att jag orkar. Energin är hög. Även om det inte är mycket jag gör så är det intelligenta krävande rörelser. När jag dessutom går promenader så är det helt all round för mig. Men. Men. Men. Jag har upptäckt, via yogan, att jag inte hittar till mina sätesmuskler eller musklerna runt höfterna, alla gånger jag vill det. I  en del i början av det jag gör i min yoga nu Nrtta Sadhana, så får jag ingen kontakt med höfterna. Jag vet att runt höfterna finns det 22 muskler och de har alla olika uppgifter så jag har insett att jag behöver något mer. Helt enkelt. Jag behöver hjälp att identifiera mina sätesmuskler, höftböjarmuskler och slippa det som gör ont i mitt knä och min ljumske då och då.
   Jag tror på synkronicitet och när man vill något riktigt hett och varmt så brukar lösningen dyka upp. Men aldrig någonsin i den form man har föreställt sig. Eller hur? Via en vän som haft ett wellness-ställe och där jag har undervisat i yoga för fem år sedan, såg jag en länk på FB. Så simpelt det är ibland! Och jag letade vidare. För jag går inte till en sjukgymnast till. Jag gör det bara inte. Jag vet inte hur många jag har träffat genom åren, efter mina olika diskbråck, och de flesta kan inte det jag behöver. Helt enkelt. Och på gym har jag sett de mest hårresande exempel på att människor gör fel, det vill jag inte utsätta mig för igen. Men nu har jag hittat en person. En man som drivs av sin passion och av att veta mer. Att göra rätt för varje människa. Han är rejält påläst och har lång erfarenhet av sitt jobb, 35 år av att utvecklas vidare. Sådant imponerar alltid på mig. Erfarenhet och så teori varvat med det man upptäcker i själva träningen. Precis som mina yogalärare gör. Som jag själv gör.
   Igår på min fredag, dagen som jag kan spendera hur jag vill, satte jag mig i bilen och åkte till en liten ort nästan en timmes bilresa bort. Träffade en människa som direkt var spot on på mina problem. Som genast via några rörelser som jag fick göra, hittade mitt problem. Och ja, det är förstås efterverkningarna av diskbråcken. Men jag har ju bestämt mig för att bli helt frisk och
rörelseförmögen. Bli rik på riktigt i mig, av att göra det som just jag behöver. Jag fick en del övningar och det mesta handlar om att jag har inaktiva mellersta sätesmuskler, höftböjarmuskler och lite smått och gått vilket i sin tur naturligtvis påverkar andra delar och där jag känner hur jag spänner mina lårmuskler när jag ska spänna rumpan. Jag hittar helt enkelt inte rätt. Rumpan, som är vår största muskel. Som det på något vis är lätt att glömma, kanske för att den sitter där bak :)
   Kanske har jag stått i vägen för mig själv? Kanske har jag inte velat se att jag behöver mer än yogan? Just nu. Men nu har jag lyft på skygglapparna och insett att jag måste träna det som känns som tvärt emot min yoga. För att hitta rätt i yogan sedan. Snurrigt? För mig är det glasklart just nu. Och två gånger om dagen skall jag göra mitt program. Jag har till och med köpt mig en foam rulle för att komma åt skräpet  än mer i musklerna.
   I morse gjorde jag min morgonmeditation och så igång med mina övningar. Tänker att jag ska ta yogan efter. Men det blir inget efter för jag är helt slut. Slutkörd och plötsligt faller minnen över mig hur trött jag var efter diskbråcken, bara av att stå och stå på tå. Hur jag då fullkomligt badade i svett efter några enkla övningar. Det är inte så nu, men jag känner igen känslan av att försöka hitta rätt, identifiera och att sedan orka göra. Jag är trött men så djäkla glad över att äntligen ha hittat en människa som kan det han gör och som förstår precis vad det är jag säger, lägger hela pusslet och ger mig övningar. På onsdag träffar jag honom igen. Jamenvisst nu har jag plötsligt skaffat mig själv en PT! Och ingen kan vara mer nöjd än vad jag är just nu.

onsdag 19 november 2014

Vinglar

Jag bearbetar saker. Jag tänker på beslut. Jag försöker strama upp mig. Så ändrar jag mig. Igen. Och igen. Tillbaka till ruta ett. Det är en virvel jag befinner mig i just nu. En virvel av motstridiga känslor, av tankar och motargument. Inombords. Och ändå. Sover fortfarande som klubbad så snart jag lägger huvudet på kudden. Och jag fortsätter att tampas med mig själv. Börjar skönja ett mönster i vad som skrämmer med nya tankar. Har haft en idé om mig själv som en stor välkomnare av förändringar. Mja. Inte riktigt så i det här läget. Hör gamla ordspråk i huvudet och försöker svalka mina funderingar.
Skulle vilja reda ut tankarna med balsam, så det trassliga bara rätar ut sig blankt och fint. Som hårbalsam. Samtidigt tuffar tillvaron på, jag håller mig till mina rutiner, upp tidigt för yoga och meditation. Skrattar på jobbet. Undervisar min yoga. Stupar i säng. Och däremellan tänker jag. Och det är så mycket jag skulle vilja skriva här men det går inte, utifrån de läsare jag har. Ni vet. Ibland skulle man vilja vara helt anonym för att kunna skriva rakt ut vad man vill. Eller. Det kanske bara är jag som tänker så. Jag gillar ord och vill gärna formulera mig och hitta rätt men här måste jag vara lite tystare, lite mer eftertänksam. Det är också av godo. Det är inte dåligt. Men det kliar i sömmarna av alla tankar. Det skaver lite av tusen och en funderingar. Och mitt stackars sinne. Tänk om jag kunde dra tankarna genom en sval skogssjö. Som när man simmar under vatten och dyker upp frustande av välbehag. Och håret är lent och otrassligt. När allt sköljer bort det man inte vill ha. Nej, det är inte synd om mig någonstans, även om det kortet spelas av mitt sinne också. Det är bara så himla svårt just nu för mig att våga lita på min inre röst. Att våga gå in på en ny väg. Att våga släppa taget om allt som varit i sammanhanget. Utan yogan och meditationen är jag ännu mer vilse. Men i morse gick mannen upp klockan fem, jag vände på huvudet och så hade det gått tre timmar! Tre timmar... Tja, ingen morgonrutin och bara det får mig lite på ända. Men jag har sovit. Som en gud. Igen. Visst är det motsägelsefullt? Egentligen? Samtidigt ger det mig stöd i ryggen av att jag är på rätt väg även om jag vinglar fasligt mycket just nu åt sidorna.

måndag 17 november 2014

The season of Vata

Ayurveda, yogans syster som är kunskapen om livet. Det vet ni säkert. Hela livet. Urgammal visdom om liv och hälsa beprövad i tusentals år. Inom Ayurveda talar man ju om tre olika kroppstyper; Vata, Pitta och Kapha, som med en sanskrit-term kallas för doshor. Ordet dosha kan man översätta med styrprincip. Vatadoshan styr all rörelse i kroppen och sinnet, Pittadoshan styr ämnesomsättningen och Kaphadoshan styr strukturen hos kropp och psyke. Varje cell i kroppen styrs av alla tre doshorna. Naturen behöver alla tre styrprinciperna för att kunna bygga en människa. Kombinationerna ser naturligtvis ganska olika ut. Vad som dominerar hos en person avgör vilka positiva egenskaper som är framträdande när man är i balans, precis som de som framträder när man är i obalans. Och så vidare. Finns hur mycket som helst att fördjupa sig i där.

Årstiderna har också sina olika doshaväxlingar. Just nu är vi inne i Vata-årstiden. Jag återanvänder något som jag faktiskt skrev för hela fem år sedan. Det tål att upprepas för mig. Kanske också för dig?


You might, perhaps, be feeling a bit more stiff in the joints, or some aching. If you are prone to back ache or 

neck ache, these are usually aggravated at this time too.

Vata season is a time when you have to take care of your own Vata by looking at areas of life where you as an 

individual generate more Vata. For example, if you do a lot of traveling normally, try and cut back on this 
during Vata season and do only what you really have to.

You might have more wind in your stomach, and if you are prone to constipation it may be a time when there is 

more irregularity in bowel movements. Or, if you have irritable bowel you may find that this is playing you up more.

Try not to go to bed late, which is a problem many suffer from in this society, as this causes increasing Vata as well.

Try not to be overworked in general. It is probably not a good time for most people to take on a major project, 

although Vata when it is balanced has the effect of making you feel lively and enthusiastic. One wouldn't want to 
curb these tendencies, you just have to be careful not to drift into the area where Vata is disturbed.

Have a diet which helps to settle Vata. Stick to warm, soothing cooked food. (
Apropå min ovilja till kall, ickekokt 

mat eller raw food som vi envisas med att kalla den) If your digestion or elimination suffers a bit, take moist foods 
- more soups, more milky puddings - and maybe a little extra ghee or oil in the diet as long as your digestion is 
strong enough. Taking either fresh fruit or stewed fruit in the morning is good; particularly stewed fruits such as
figs, prunes, apricots or raisins.

Use the Vata aromas around the house. Have some nice, settling fragrant smells in the house. Most sweet floral 

aromas are Vata-reducing.

The other thing that is particularly useful at this time is to do a sesame oil massage in the morning on a regular 

basis.

It's important during this season in particular to keep to the routines: to eat at the same time, eat at the middle 

of the day, go to bed early, get up early.

When the clocks change in October we are effectively going to bed an hour later, so it's good to take a couple of 

weeks to make that hour's change gradually, and not suddenly move your whole routine forward an hour. This 
change in time increases the Vata-aggravating effect of the Vata season.

During the winter months it is even more important to keep to the 10 o'clock bed time if you don't want to 

disturb the doshas.

It's always important to exercise regularly, in moderation to about half your capacity. For people who have 

Vata disturbance it's good to do this exercise during the Kapha times of the day, between 6 and 10 in the 
morning, 6 to 8 in the evening. Fint med morgonträning :)

lördag 15 november 2014

Djupsömn

Jag har inte varit så flitig som jag brukar här på bloggen. Faktum är att den där processen som satte igång i september, den fördjupas, tar sig vidare i alla möjliga kringelkrokar och påverkar hela mitt liv. Mer än någonsin kan jag känna hur djupt yogan verkar. Hur många steg inåt-neråt finns det? Svaret är oändligt många. Transformationen viker undan slöjor, the sheets of shadows, som behöver lyftas. Samtidigt vill jag sova mer än någonsin. Vi går till sängs hälsosamt tidigt. Jag vet inte vad som pågår när jag sover - men den senaste veckan har jag sovit så djupt som jag inte gjort på många år. Varje morgon när jag vaknar är jag helt desorienterad. Jag vet helt enkelt inte var jag är. Efter en stund inser jag att jag är hemma i min egen säng. Men det tar faktiskt en stund att hitta dit. Sedan börjar tankarna på vad det kan vara för en dag och vad som ska hända då. Jag har inte en aning! Inte en enda dag vet jag var jag är eller vad jag ska göra. Mer än att jag som vanligt ska andas djupt. väcka mig mjukt och sedan meditera och göra min yoga. Men allt det andra är som bortblåst. Det är så märkligt. Jag sover mig igenom oljud utanför, min mans snarkningar, mina egna snarkningar och alla knäppande ljud i huset som annars väcker mig. Det är en fridfull djup, djup sömn. Samtidigt är det som om jag är någon annanstans hela tiden. Kanske låter det märkligt men det är precis så det känns. Och jag är som nöjd i det djupa virrvarret av täcke och kuddar när jag vaknar. Jag vet faktiskt inte om jag sovit som jag gör nu, någonsin tidigare. Jag brukar alltid komma ihåg mina drömmar men nu är de som bortblåsta, det är som om jag "sysslar" med något annat, det går inte att låta sig beskrivas helt enkelt. Jag försöker inte ens. Men jag är kär i mitt sovande nu. Jag går till sängs tidigt, sover djupt och fridfullt och vaknar nöjd. Det är skönt och känns som ett mycket viktigt steg för mig. Där i sömnlandet. Jag är tacksam. Jag njuter av att sova så här. Någon som känner igen det?

onsdag 12 november 2014

Allt får plats

När jag tappar bort min meditation då känns det som jag tappar lite av mig. Ibland gör jag yogan men inte meditationen och har jag slarvat med att sitta med mig själv så påverkar det mycket av min dag. Av mitt mående. Av det mesta.
   Vaknade i morse med lite kliande i halsen och ett pannben som värkte. Tog Enchinacea direkt och kokade mitt eviga citronvatten. Drack djupa klunkar. Satt sedan en lång stund med mig själv på mattan och reste mig sedan för att möta det som kommer. Att andetaget vikit undan brådskan, det är ett skifte. Att jag nästan inte kan skynda mig längre, jag tar min tid. Och oftast hinner jag. Och är jag lite sen till jobbet en dag, då är jag det. Inte mer med det. Tänk tänk tänk att det har blivit så här. Att sitta med sig själv ger all förändring i slutänden. Stillsamheten fyller ut mig. Det räcker så.
   Ute är det fuktigt och dimmigt. På något sätt så är hösten tiden för återhämtning och vila. I alla fall där vi bor.Och jag köper ljusslingor och jag tänder ljus. Har redan köpt hyacinter och amaryllis. För att jag vill. För att jag tycker om det. Och mycket också för att inte komprimera hela livet i december. Att sträcka ut tiden på mitt sätt. Att göra det på mitt sätt. Ja jag vet, det finns många regler om hur man ska göra och när. Stjärnan och granen dröjer jag med, men har inget problem med den som vill göra annorlunda. Vill längta lite också. Köpte en ny adventsstjärna igår, på Indiska. I guld och turkos. Älskar den redan men väntar några veckor tills jag sätter upp den. Och ja, jag har ju redan stjärnor, säkert 10 stycken och det kanske är lite att gå överstyr men jag bejakar den kitschiga ådran också. Allt får plats. Bredvid varandra. Inuti.

söndag 9 november 2014

Buddha flyttar in

På Stillastund, i fönstren och ett tygtryck på väggen
Vårt lilla barnbarn är lite rädd för en av våra buddhor. En svart buddha som brukar sitta i trädgården och så en som sitter uppe vid vårt yogahörn av huset. Varje gång hon kommer måste hon gå och försäkra sig om att buddhan sitter där och att han inte är farlig. Förra gången hon var hos oss sa hon med lite tunn röst- Buddha är inte farlig. Buddha äter inte barn! Ingen vet var den där tanken kommer ifrån men ni vet hur det är med barn, de snappar upp något och lyssnar och så plötsligt blir det något annat. Hon tittar och kollar och så är det bra sedan. Men ritualen behövs.
Buddha i köket, i hallen, i fönstret och ett smycke
   Och när jag tittar mig runtomkring i vårt hus så har vi faktiskt buddhor lite överallt. Jag blir nästan förvånad själv. Och samma är det i min yogastudio, kanske ännu mer logiskt att de sitter där. Men de verkar genomsyra min tillvaro.
I fönstret, vid yogaplatsen och i trädgården
   När jag blev intervjuad av vår lokaltidning i samband med min bokutgivning så var vi i min yogastudio och då frågade journalisten om jag var buddhist. Lite lätt förvånad sa jag nej. Jag kan lättare förstå hennes fråga nu. Men för mig betyder inte en buddhafigur att jag är buddhist, det är en symbol för inre frid. Ro helt enkelt. Men för en betraktare kan jag förstå att det ser nästintill överdrivet ut. Men jag gillar dem, som ni förstår. Lite som yogan. Den flyttar in bitvis och så plötsligt genomsyrar den det mesta.
   Buddhorna har kommit en och en och så plötsligt ser jag mängden. Det är som det ska. Och är det någon religion som tilltalar mig så är det just buddism. Men jag är en andlig vilde, andlig utan religion även om det kan se ut som något annat! Hoppas ni haft en fin och mild novembersöndag. Lite buddha är det allt över det här vädret. Eller vad säger ni?




fredag 7 november 2014

Vardagsglad

Sitter där med rufsigt hår. Lite öm i kroppen men vid gott mod. Stark. Jag är stark. Inifrån och ut. Inga märkvärdigheter men ändå allt för mig. Att jag grundar mig. Varje dag. Att jag lyssnar inåt för att bli mjuk utåt. Att jag står för den jag är hela vägen. Idag. Och att jag har lämnat allt av prestation bakom mig, allt av jämförelser av alla olika slag bakom mig. Jag jämför inte ens mig själv med mig själv. För jag är aldrig samma. Aldrig helt samma. Den pågående rörelsen är så läkande och ibland lite provocerande. Men inget stannar. Kroppen förnyas, från minsta cell och uppåt. Varför hänga kvar vid minnen? Vad de än handlar om. Saker som fått mig att må bra och känna mig stark ser inte ut på samma sätt längre. Varken det jag stoppar i mig eller det jag omger  mig med. Att revolutionen i mitt hjärta, min kropp och mitt sinne tagit mig hit. Där jag sitter på min matta idag. Med det jag behöver. I form av mitt andetag, åh ljuvliga andetag som kan utforskas precis hur mycket som helst - och - mina tankar. Vad fokuserar jag på och hur hjälper jag mig? Jag tror väldigt mycket på tankens kraft. Men inte bara den. Jag tror främst på att göra. Jag är en handlingens person. Och yogan visar ju just om jag gjort eller inte. Om jag är ihärdig i min practice så visar sig alltid andra saker. Att en grå fredagmorgon i november känna lyckan i mig när jag böjer mitt huvud och låter det vila tungt på mitt bolster. Att mina höfter öppnar sig mer för varje dag som går. Att jag hittar mönster både i mig och utanför mig, som jag kan förhålla mig till. En välsignad morgon i all sin enkelhet. Önskar oss en fin helg.

onsdag 5 november 2014

Avspänd

Mjuka men aktiva muskler. Vilken skillnad det är mot spända muskler. Många som börjar hos mig frågar ofta var de ska spänna någonstans när vi gör en ny asana. Ingenstans säger jag. Den yoga jag undervisar i gör oss mjuka på utsidan och starka inombords, både i själen och i organen. Men det kan ta tid att lära om. När man låter fötterna styra många av rörelserna och när man låter rörelsen börja där så behöver man inte spänna. Kroppen används som den är designad.
   Det tar tid för alla tror jag att faktiskt känna när man spänner sin kropp i vardagen och när man inte gör det. Eftersom yogan tar mig ut på alla möjliga promenader så har det senaste traskandet visat mig att jag spänner mitt högra ben lite då och då. När vi reste till Göteborg i bilen förra helgen så upptäckte jag till min stora förvåning att jag spänner mitt högerben rätt som det är. Ända upp till skinkan. Det är inte konstigt att jag kallat det för mitt problemben tidigare. När jag väl ska yoga sedan är benet trött och har gjort allt det inte ska. Egentligen. Tidigare vaknade jag ofta med kramp i vaden, tja jag tror att jag helt enkelt spände mitt ben när jag sov. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det kan ju låta lite konstigt, men den här varseblivningen som är en pågående process den visar mig inte bara mina emotionella mönster och tankemönster. Den visar mig också rent konkret hur jag faktiskt behandlar min kropp, eller vad den gör i gamla invanda mönster. De som jag vill förändra.
   Så i bilen kände jag gång på gång att benet spände sig, utan någon rimlig anledning. Jag fick verkligen hålla kolla på det. Och då slår det mig, hur mycket vi alla göra det. Spänner oss då och då. Som om vi rustade oss för något. Spända inför. Men inför vad? Att jag för snart 10 år sedan fick ett hopdraget högerben som inte fungerade, det betyder inte att det ska vara så idag. Men effekterna av en skada kan sitta i länge och även en rädsla för att att det ska bli så igen och göra ont. Men för att hitta till förändringen måste vi ju först se våra mönster. På alla plan. Men också känna dem. Jag har bestämt mig för att problembenet är historia och mina ben är likvärdiga och fungerande. Och i samma stund jag gjorde det, upptäckte jag att det högra benet ändå spände sig. Så där är jag nu. Spänner av. Mjukar upp mina ben. Och ja, vad händer då? Tja i alla höftöppnande asanas i morse så gör inte benet ont längre, jag kommer lika långt på båda sidorna. Den här avspänningen är början på något ännu bättre. Känner du igen det?

måndag 3 november 2014

Färdig

Torktumlaren inombords har rumlat. I två dagar. Vaknar med en förvissning. Vaknar med en sjudjäkla förvissning om vad jag ska göra. Vad jag VILL göra. Och vad som är rätt för mig. Jag är stark. Jag kan. Jag vill. Jag vågar. Tänk att man behöver begrunda saker ibland, se på dem från ett annat håll, lyssna på råd och idéer och sedan landa i vad just jag känner är rätt för mig. Gör ett av mina skönaste yogapass på väldigt länge. Jag bara sjunker ner i virasana. Jag har mitt inre mantra. Jag lutar mig mot mig själv. Den där inre vägvisaren visar sig plötsligt helt synlig. Det är ingen synvilla. Det är inget hittepå. Det är inget som jag gör för att blåsa upp mig. Jag har en rak kommunikation inåt. Också. Punkt. Det var bara det.

söndag 2 november 2014

Själen viskar

Jag är känslig. Själen viskar. Jag är på djupt vatten i mig själv. En del känner jag igen, annat känns nytt. Men ändå inte. Mycket har jag vetat längst in och annat kommer upp i maildialogen med min lärare. Insikter och visdom, förmedlat på ett varmt sätt. Över vilka val jag står inför. Över vart min själ skall ta mig. Det är inte enkelt. Jag är i en märklig process hela tiden. Hela vägen sedan senaste kursen. Den omvälvande yogan. Den som aldrig någonsin går att fånga på bild. Inte med ord heller. Trots mina valhänta försök lite då och då. Allt vävs samman i det här som är jag. I det här som jag kallar jag. I det som jag inte vet vart det ska ta mig. Tidigare har jag känt mig så tryggt förvissad om vissa delar i min tillvaro. Men tänk om det skall ändras nu, tänk om det är dags att göra precis tvärtom? Ja, då blir det så. Det känns som jag har en handflata tryckt mot mitt högra nyckelben och längs med skuldrans framsida. Då och då är det som den varliga handen ligger där. Som en väntan. Som en uppmaning. Som en förtröstan. Allt går. Allt är som det ska. Jag brukar välkomna förändringar men inser att det inte är så nu. Jag har verkligen ingen aning om vad som skall ske och vad som kommer sedan. Den förtröstan jag brukar skriva om, den är inte närvarande just nu. Jag står inför ett blankt kort, ett annat val, ett djup jag inte visste om. Nej det är inget dramatiskt. Egentligen. Fast ändå är det nog det. Ibland tar man myrsteg i tillvaron och ibland större skutt. Just nu känns det som jag hoppar rakt ut och inte vet om jag bottnar.
   Ute lyser en sned sol och det är översvämmat överallt på min runda. Tror nästan jag skall sjunka ner med stövlarna men det går bra. Jag går utan kamera och telefon, laddar bilderna i mitt inre. Mossan som växer som en filt över en stor stubbe. Bryggan som är uppdragen vid sjön. Solen tippar nästan och jag vet att hon har bråttom. Vi är inne i vilan som sker innan advent och annat drar igång om en månad. Jag tycker om det. Det är helt sant. Men det som pågår inuti, det är en annan historia. Samtidigt skönt att det sker nu. Ingen slump. Min själ viskar, jag måste lyssna noggrant. Jag måste våga omsätta det som mitt inre manar mig till. Inte låta det praktiska hindra det själsliga. Flyta med, veta att det bär mig. Varför oroas? The voice of the soul knows better than the mind. Som han skrev.

lördag 1 november 2014

Ljus trots gråhet

Varit på en liten tripp, mannen och jag. Hälsat på våra barn i Göteborg, varit på IKEA, skruvat ihop hyllor och lampor, inspekterat finaste lilla studentlägenheten, ätit finmiddag med sonens svärföräldrar (för första gången) och bara njutit. Hotellfrukost och promenad. Egentid med båda barnen var för sig och allt är mjukt och fint i kroppen.
   Vi kommer hem just innan det blir mörkt. Kaminen dånar och jag sjunker ner i soffan. Hemma. Och en hel dag till att vara ledig på.  Mjukiskläder och te.
Jag har stora beslut som rumlar i mitt inre, mer om det framöver men jag vet bara att allt förändras.
   Ett citat från C.G Jung är vägledande i mina tankar, beslut och avgöranden
Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.
 Vi brukar gå till kyrkogården men idag blev vi hemma. Tänder våra ljus för alla som klivit över till andra sidan. Älskar mina ljusstakar i betong.
   Ingen ledsamhet idag, bara mjuk värme och ljus. Extra tankar kring de som gått för tidigt och de som gick i tid. Livet helt enkelt. Ha en fin Allhelgonahelg!

tisdag 28 oktober 2014

Teorin som omfamnar praktiken

Teori. Ibland behöver man yogateori. För att förstå den här fysiska manifestationen som kroppen utgör. Och där vi använder en annan vokabulär än vad vi gör annars. Där energin, pranan, livsenergin som finns i allt levande, ska flyta utan hinder. Den som vi kultiverar i vår yoga. Den som flödar i våra kanaler, nadis, via våra vindar, vayus. Det är så komplext. Så vackert. Och när jag läser min lärare Shandor Remetes bok, Shadow Yoga - Chaya Yoga: the Principles of Hatha Yoga, för vilken gång i ordningen vet jag inte, så uppenbarar sig hela den intelligenta skapelsen. Systemet. Det sinnrika. Boken är koncis. Den är klar och tydlig. Den lyser med stjärnglans när man förstår vad man läser. För mig har det tagit ett tag. Men det är som en Pandoras ask att öppna. Det som varit dolt för min förståelse är inte det längre. Jag hittar exakt det jag söker.För visst behöver vi teori ibland i yogan? Självklart händer inget om vi inte utövar vår yoga, vår practice. Men ibland behöver vi fylla på med kunskapen om hur det hela fungerar. Som kroppen är tänkt att fungera. Och när vi kultiverar vår egen inre energi i våra nadis så händer det saker. På insidan. Men även på utsidan. För plötsligt blir saker som känts självklara inte riktigt lika givna i livet. Jag har förändrats i grunden sedan jag började med yogan, jag har helt enkelt släppt och klätt av det som dolt mitt rätta jag tidigare. Om det varit enkelt? Nej. Om det varit givet? Nej. Om det varit svårt ibland? Ja. Om det varit värt det? Alla dagar i veckan. Det har varit värt allt för min del. Att få bli den jag är. Att få förvalta den gåva jag fötts med och som jag för första gången vågar låta stå där. Lysa lite i mitt inre. Veta att den vägen är min. Vi har alla en gåva. Det är vackert. Det är ibland gåtfullt. Men när vi stretar i våra asanas, när vi försöker hitta balansen i andetaget och rörelsen, då visar sig glimtar av det oförstörbara inre, vad det nu än är. Hur vi än väljer att benämna det. Jag bugar för kunskapen. Jag bugar för yogan. Jag bugar framför allt för mina lärare som via sin kunskap och erfarenhet visat vägen. Jag läser ur min lärares bok och har hur många nycklar som helst i min hand. Det spelar ingen roll vilken yoga du utövar, det här är en dörr att öppna. Min varma rekommendation. Här kan du köpa den:
www.shadowyoga.com
www.randomhouse.com
www.northatlanticbooks.com
www.amazon.com
www.adlibris.se
Shadow Yoga, Chaya Yoga

söndag 26 oktober 2014

Yoga Barbie?

Jag har hittat en fantastisk blogg och jag läser med stor behållning hennes slutsatser och tankar kring den smala flexibla, ofta blonda yogapersonen vi ser avbildad allt mer. Jag rekommenderar varmt hennes inlägg.
  När jag läste hos Nina häromdagen kände jag hur min känsla från när jag började använda Instagram för några veckor sedan kom tillbaka. Då fylldes jag av en märklig känsla när jag såg dessa yogabilder vimla förbi, de fyllde mig med mer olust än lust och jag undrar vad det är för meddelande vi vill sända, vi som undervisar i yoga. Vi pratar fint om att alla kroppar har sina utmaningar att hantera och att ytan inte spelar någon roll, men vi visar det aldrig på bild. ALDRIG. Så jag har bestämt mig för att visa mig. På mitt Instagramkonto kan du följa mig om du vill, jag kommer aldrig att visa retuscherad eller stylad "yoga". Jag kommer att då och då i mina bilder visa hur min yoga ser ut, jag är en vanlig människa med hull på mage och andra ställen. Jag är ganska vanlig i min styrka och flexibilitet. Kanske är jag ovanlig med att jag är hängiven och envis, trots att jag inte ser ut som de flesta jag ser på bild runtom i min yogavärld. Det beror förmodligen på att jag har dedikerade, seriösa lärare som lever sin yoga. Som ser bortom ytan eftersom yoga är en helande och andlig practice. Ingen fitness eller stretching. Den missförstådda yogan som stundtals numera ser ut som en karikatyr av sig själv. Jag utmanar dig som också är yogautövare/yogalärare att våga visa bilder på hur det ser ut när du yogar. Ibland. Att vi inte retuscherar oss. Att vi står för de vi är. Är inte det just yoga? #yogaforordinarypeople #ingenposeringsyoga #yogasomdenserutfördeflesta

Bilden har jag lånat från bodydivineyoga.wordpress.com