fredag 13 november 2015

Lätt och tungt

Jag har haft omtumlande dagar sedan yogakursen. Allt har vänts upp och ner. Dels från min kurs, dels från andra saker. Jag har slängts runt rent känslomässigt. Som en blixt från en klar himmel. Jag har omvärderat, analyserat, tänkt mig svettig och haft svårt att sova. Jag har talat med familjen. Jag har fikat med vänner. Jag har ventilerat med de som varit berörda. Allt kokas ned inombords. Och det är helt enkelt så att nuförtiden går det snabbt. En kär vän skrev till mig om lätt och tungt och jag har burit med mig de orden:

Att det går fort för dig nu för tiden och med det "lätt" är ju ett tecken på att din självkärlek är stark.

Självkärlek utan att förhävas det är så viktigt. Att hitta den. För när förändringen sker så känns det. Frihetens fnitter finns där. Samtidigt ett något förtörnat ego och  svarta tankar som har spänt över hela fältet. Ja jag talar kanske i gåtor, kan inte göra något annat just nu. Men jag vill försöka förmedla den torktumlare som jag rullat runt i och som nu har stannat. För jag har insett med övertydlighet att jag och endast jag bestämmer över mig. Vad som sedan kommer till mig kan jag sortera och välja mellan. Att min yogalärare var så tuff med mig på kursen, är egentligen en gåva. En ynnest att bli sedd varje minut och korrigerad, rättad men även påvisad vad jag behöver arbeta med. Det är egentligen ett steg framåt eller hur man vill välja att se det. Jag har stått vid en skiljelinje i olika delar i mitt liv. Helt plötsligt stod jag där vid vägskälet och var helt enkelt tvungen att välja. Jag har nog gömt mig lite för mig själv trots allt. Jag vaknade några nätter i Frankrike och ställde mig själv frågan - Vill jag fortsätta med yogan? Så omvälvande var det. Flera av lärarna som deltog på kursen har peppat mig, de har stått vid den där linjen själva och kände igen processen. Så mycket stöd som jag fått nu, det är obeskrivligt. Lätt och tungt. Jag trodde jag valde den men kom hem med fler frågor än svar. Sakta men säkert har den stormen ebbat ut och lättheten har intagit mitt system. Jag lever. Jag är sedd. Jag har fått nya utmaningar. Kan jag annat än tacka? Kan jag annat än böja huvudet och inse att det är stort. Lätt och tungt. Men de två följeslagarna behöver vi ibland. Sedan har andra saker hänt på hemmaplan som ytterligare spetsat frågan - Vad vill jag egentligen? Egentligen? Och den frågan har inget färdigt svar mer än att jag mediterat mycket, rensat sinnet och tänt mina ljus. Och där i djupet av mig, har svaret kommit. Lätt och tungt. Vackert men svårt. Men idag, när jag är ledig och har fått sova 10 timmar vaknar jag med en ny klarhet. Mediterar en stund. Dricker mitt goda kaffe och njuter. Gör en mix av kokosgrädde och bär. Vet att jag är stark och att allt detta omtumlande bygger vidare på min egen styrka. Det är stort. Önskar dig en fin helg i lätthetens och tyngdens tecken.

12 kommentarer:

  1. Det andas lite ljus där i slutet av ditt inlägg, skönt <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen det är ljust. Egentligen. Men ibland svårt att se vad som är gåvan <3

      Radera
  2. Skönt att höra om din styrka. Jag har undrat hur du mår. Kram

    SvaraRadera
  3. Jag har också undrat och tänkt på dej ♥
    Nu önskar jag dej mjuka dagar och att torktumlaren faktiskt stannat för en stund.
    Fridens liljor, som en kär yogavän brukar säga!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja den har stannat. men inte helt. Allt är inte löst, men det ordnar sig. Kram och tack! (min pappa använde det uttrycket också :) )

      Radera
  4. Lisa Nilsson Yalcin13 november 2015 13:00

    ❤️❤️❤️ Fina du. Insåg nu att vad jag längtar efter är ju mitt frihets-fnitter! Lite som Ronjas vårskrik!

    SvaraRadera
  5. Vad man egentligen vill??? Det surrar också ofta i min skalle. Trodde ju att jag skulle hitta svaret i yogan, i de femtio åren på nacken...men, nej! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man vill ju olika, olika tider av livet. Det som är för mig just nu är att det mesta kommer att bli helt förändrat. Och det är också ok. Kram

      Radera
  6. Lätt och tungt, vackert men svårt.
    Jag tror att det är det jag älskar med livet. Båda sidorna med allt där emellan.
    Om det vore bara lätt skulle vi inte utvecklas och vore det bara tungt så skulle vi kanske gå sönder.
    Du beskriver det så bra! Torktumlaren och sen frihetsfnittret, bara älskar det.
    Det är ny luft att andas låter det som.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så är det. Ny luft. Snart snart. Kram och tack för dina rader!

      Radera