onsdag 28 oktober 2015

Gå över bron

Ny dag, ny kraft. Jag gjorde exakt allt jag skulle göra igår kväll. Det frestade på men jag härdade ut. Sov gott men vaknade tidigt. Låg och flöt upp och ner, andades och tänkte inte. Tog en långsam promenad genom en trött liten by och såg regnmolnen hänga på bergen. Kastanjernas löv har stora fläckar och luften sval med en liten vind. Jag är stark och stadig när jag går in i dojon, många har frågat hur jag mår eftersom inget är en hemlighet när man är en så liten grupp i ett litet rum. Det har jag absolut inga problem med, jag vet att alla är där ibland, där jag vistats.
   Han kommer fram direkt. Har lite allvarligt prat med mig. Jag gör min practice, gör en hel del linjärt arbete med ett tiotal solhälsningar så jag är varm och svettig när han kommer fram igen. Ger mig flera stående och korrigerar mig på ena sidan och en av hjälplärarna är på andra sidan. Känner mig helt krokig men han säger att den krokigheten finns bara inombords. Jag försöker memorera hans korrigeringar så jag vet var jag ska jobba, det känns i armarna men det är benen jag ska fokusera på säger han.
Efteråt när jag ligger med benen upp mot väggen kommer han fram igen. Vi har ett långt prat. Hans ögon är mjuka, varma och vänliga. Jag vet att han vill mig så väl och ibland måste det gå via det tuffa, för att man på något vis ska ta sig vidare. Han gör en liknelse med en plats i Stockholm, en vacker bro som han varit vid. Han säger du måste över bron, du kan inte förändra bron, den finns där, ta dig vidare. Och det är när jag skriver det här som jag faktiskt förstår det också. Det är en briljant liknelse. Jag säger att jag varit här många gånger där jag är nu, smärta, tårar och så har jag tagit mig vidare. Och han säger - du måste ta dig vidare många gånger. Så är livet. Du kan inte förändra ditt mönster inuti, det förändrar sig själv utifrån hur sinnet och andetaget arbetar. Sinnet och andetaget finns överallt i hela kroppen. Och det är så stor kunskap. Jag bugar mig. Igen och igen.
   Mitt största problem är egentligen att jag pratar om det för tidigt. Jag berättar vad han sagt när vi dricker kaffe. Jag borde hålla det inombords. Jag ska försöka att inte vara så direkt och snabb. Att skriva om det blir på ett helt annat sätt faktiskt. Det är också en lärdom. Alla vill bidra och trösta, men nu har jag fått min tröst, det är så enkelt att fokusera på någon annan, istället för sig själv. Det är nog allas lärdom egentligen. Man vill analysera, intellektualisera och komma med svar. Eller säga klokheter. Men jag tror egentligen att man måste hitta dem själv. Även om man lägger upp dem på bordet. Så jag ska vara sparsam med mig själv. På olika vis. Jag ska sluta tätt om min bröstkorg, jag ska se in i hans kloka ögon, göra det han säger, inte tänka, inte analysera och ta emot allt jag får. För det är stort. Och den där bron. Den gick jag över igår. Och även om jag ska över den igen, så har jag gjort det nu. Och det är stort för mig.

4 kommentarer:

  1. Fastnar för det du skriver om att vara lite för snabb med att berätta och dela med sig. Känner igen det. Alla gånger något öppnat upp så är man där med sina ord och försök att förklara, istället för att vara i det och ha det inom sig.
    Kram och rå om dej nu ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så. Varm kram och tack ♥

      Radera
  2. Det måste kännas gott att komma igenom och hamna i den känslan, och det är dig väl unt. Jag läser din bok just nu. Tycker mycket om den. Ha det bäst! /Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Och tack ♥, så glad jag blir! Kram kram

      Radera