Jag känner det ibland som jag utmanar ödet när jag skriver att jag är glad och mår bra. För sedan går det ner igen. Jag mår så bra emellanåt. Skrattar och ser en annan framtid för mig. Känner tillförsikt och tillit. Så rasar jag ner igen. Eftersom inget är klart. Väntan förtär. Och som den känslomänniska jag är så åker jag med i svängarna. Inte fullt ut hit och dit. Men det räcker för att rubba min jämvikt. Men jag sover. Jag sover och sover. Tänker att kroppen läker sig själv när den sover. För kroppen. Den har aldrig någonsin varit så stel. Det är overkligt. Men den har dragit ihop sig, skyddar sig, inget konstigt egentligen, men ändå blir jag häpen. Jag vilar med den fysiska yogan för samtidigt är det ju så att allt som hänt mig i höst, ja det här året, är ju yoga på ett större plan.
Förändringarna har varit gigantiska i mig som person, men även i mitt liv. Ikväll har jag min sista yogalektion utan att ha planerat för något nytt. Och det är en ovan känsla. En känsla av tomhet även om jag vet att det är rätt. Annat väntar. Och ändå. När jag fokuserar i centrum, när jag befinner mig i nedre delen av magen, när jag proppar hjärtat fullt med goda ord då är jag stabil. Men sen. Vemodet sköljer över mig. Jag vet att jag är bra på det jag gör. Och ändå har jag valt bort det. Nu. Men jag vet ändå att det är rätt. Fast jag älskar det. Kan ni förstå? Att jag undervisat mer än 7 år och ändå är jag klar med det. På det här sättet. Undervisning kan ske på så många sätt. Men just ikväll har jag min grupp för sista gången. Jag har medvetet valt bort att planera in något för att låta annat komma till ytan. Jag har fått en del erbjudanden som jag tackat nej till. Jag har inte satt mig ner med min kalender och prickat in datum och tänkt tankar kring fördjupning. Jag har låtit bli. Kanske det allra svåraste för en sådan person som jag.
Just idag när solen är där och frosten kvar så ryms det mest vemod i mig. Jag får låta det vara så. Jag orkar inte peppa mig själv mer just nu. Svackan får finnas där och ikväll står jag där på mattan som jag gjort hundratals gånger tidigare. Jag vet att det är rätt. Och ändå. Förändring kostar. Alltid. Just för att man inte vet vad som kommer så kan det kännas svårt. Och ändå. Jag gör mina val utifrån mitt hjärta, mitt inre. Det som viskat så länge till mig.
Förändringarna har varit gigantiska i mig som person, men även i mitt liv. Ikväll har jag min sista yogalektion utan att ha planerat för något nytt. Och det är en ovan känsla. En känsla av tomhet även om jag vet att det är rätt. Annat väntar. Och ändå. När jag fokuserar i centrum, när jag befinner mig i nedre delen av magen, när jag proppar hjärtat fullt med goda ord då är jag stabil. Men sen. Vemodet sköljer över mig. Jag vet att jag är bra på det jag gör. Och ändå har jag valt bort det. Nu. Men jag vet ändå att det är rätt. Fast jag älskar det. Kan ni förstå? Att jag undervisat mer än 7 år och ändå är jag klar med det. På det här sättet. Undervisning kan ske på så många sätt. Men just ikväll har jag min grupp för sista gången. Jag har medvetet valt bort att planera in något för att låta annat komma till ytan. Jag har fått en del erbjudanden som jag tackat nej till. Jag har inte satt mig ner med min kalender och prickat in datum och tänkt tankar kring fördjupning. Jag har låtit bli. Kanske det allra svåraste för en sådan person som jag.
Just idag när solen är där och frosten kvar så ryms det mest vemod i mig. Jag får låta det vara så. Jag orkar inte peppa mig själv mer just nu. Svackan får finnas där och ikväll står jag där på mattan som jag gjort hundratals gånger tidigare. Jag vet att det är rätt. Och ändå. Förändring kostar. Alltid. Just för att man inte vet vad som kommer så kan det kännas svårt. Och ändå. Jag gör mina val utifrån mitt hjärta, mitt inre. Det som viskat så länge till mig.
Hjälp vad jag känner igen mej! Jag har känt mej så stark i höst, stark och trygg, men så plötsligt har det vänt. Tvärvänt! Jag är genomtrött och vill bara skita i allt. Jag har öppnat kalendern, men orkar inte desto mera - så jag gör som du, jag låter det bero ett litet tag, tills jag känner att hjärtat är med! Jag är ju också känslomänniska, men precis som du skriver så dras jag inte med på samma sätt som förut, men ändå ruskas man ju om. Och jag sover verkligen dåligt nu, ska skriva mer om det idag hos mej. Så ja, jag stämmer in i din lågmälda rad: "Jag orkar inte peppa mej själv mer just nu."
SvaraRaderaVarm kram Annika!
Nina, min syster, tack för dina rader! Kram kram och hoppas du får sova bättre, det har också gått i vågor för mig men just när är det som jag drunknar när jag sover :) Helt borta!
RaderaJag sover också urdåligt och det har jag gjort ett bra tag nu. Här stormar det just nu i mina känslor...skulle gärna drunkna som du. Kram
SvaraRaderaDet är knäckande att inte få sova, hoppas det vänder och lugnar sig för dig. Kram!
RaderaKänner igen mig i det du skriver.
SvaraRaderaJust nu är orken för att peppa mig själv minimal.
Det har varit så turbulent på ett plan i mitt liv som i sig har väckt gammal smärta till liv. Behöver vila lite innan jag kliver in och fixar det.
Samtidigt så vet jag, som den sökare jag är (och som jag också ser dig, som en sökare) att kraften kommer igen. På nya vägar.
Det finns liksom alltid en mening i att lyssna på dom där viskningarna.
Kram och tack för att du skriver!
Hannis, tack för dina ord, ja jag är en sökare, har varit det hela livet. Jag har många gånger tagit stryk på grund av det och på grund av mina ivriga frågor. Men skönt när man vet att man inte är ensam. Jag har förstått att du också har det smärtsamt nu. Skickar tonvis med kramar!
Radera