Som ett leende från himlen

Jag har haft många illusioner i mitt liv kring människor och "institutioner". Som att alla i kyrkan var snälla, alla på banken gjorde bara sitt jobb. Och så vidare. I den föreställningen växte jag upp. Det föresvävade mig inte ens att individer likaväl som organisationer har haft ett driv kring att tjäna pengar men också tjäna sig själva. Jag har varit så naiv. Jag är det fortfarande. Tänker på att jag haft samma tankar kring yogans sfär här hemma. Men det är ju inte riktigt så. Allt finns överallt. Det goda och inkännande och det snåla, jag är mig själv nog. Nej, jag är inte bitter. Jag är bara så himla förvånad. Men varför skulle människor liksom leva som de lär? Det är nog det svåraste som finns. Fina ord är lätta men handling är svårare. Jag är samtidigt så skönt överraskad över människor som stöttar och finns där hela tiden. Även om de själva inte mår bra. Kanske är det just det som är skillnaden? När man väl varit nere i ett slukhål så vet man hur det känns. Som om allt drar neråt och man försöker hålla sig kvar och drar tag i allt som kommer i ens väg. Alla får sin beskärda del av det vi behöver ta oss igenom, vill man stötta så gör man det. När det händer. Inte när det passar mig.  Tänker också att glädje gör allt större och vackrare. Som kärlek. Därför försöker jag hitta glädje i det mesta just nu. Det som är glatt vill jag ägna mig åt. Från nytuslagna hyacinter till inkännande samtal. Och jag vaknar till en vit värld. Bara det. Vilken gåva. Den rena vita snön som förmodligen inte kommer att stanna. Det gör inget. För i stunden singlar den, faller den som en enda stor present. Som ett leende från himlen. Och jag fortsätter att vara naiv. Jag fortsätter att tro gott om människor och får stå ut med att bli besviken ibland. För vet ni. Jag blir ju också så överraskad av all värme och kärlek som är oväntad. Idag kokar jag extra starkt kaffe och äter pannkakor till lunch. Med blåbär. Och snön faller.