Jag hukar mig inte längre

De senaste  veckorna har jag befunnit mig mer inuti kroppen än utanpå. Det har varit som en virvelvind där allt kastats upp för att sedan landa någonstans. I mig eller utanför mig. Det jag inte behöver har jag sorterat bort. För första gången struntar jag ärligt i vad människor tycker. Det är jag inte betjänt av och har egentligen aldrig varit. Men ärligt så har jag brytt mig. Tyvärr. Men idag är det inget hinder längre.
   Jag har insett att jag är jag. Ja det låter lite platt kanske. Men den lilla stormen i vattenglaset som var i min blogg här i början på hösten där någon blev ledsen för ett inlägg som jag tog bort och sedan lade ut igen. Den lillstormen var startskottet på något jag aldrig hade kunnat förutse eller ana vidden av. Tack alla ni som var inblandade, hur ni än var det. För via den egentligen triviala händelsen och inlägget, så steg annat till ytan. Som det ofta är med utveckling. Det var då jag slutade väga min ord på guldvåg för att någon i sitt inre kanske skulle bli träffad. Vad är det annars för vits med att skriva? Om vi inte ska beröra varandra? Det här är ingen enmansshow där jag luftar några tankar och inte vill ha dialog. Det här ÄR dialog. Jag vågar skriva var jag står. Och idag tar jag inte bort något inlägg.
   Jag har slutat be om ursäkt för vem jag är. Jag har slutat huka mig. Jag har insett att min kraft skrämmer skiten ur en del medan för andra är den som balsam. You cannot please everybody. Den meningen gör sig bäst på engelska helt enkelt. Men jag har trott att jag måste det. Jag måste verkligen ingenting för någon annan. Ja jag har min familj och allt det där. Men för egen del så mår jag ju bäst, precis som andra, när jag får vara i min fulla potential. När jag får skratta precis så högt jag vill, när jag får ta plats, även om halva biosalongen vänder sig om när de vill se vem som är så högljudd. När jag får vara så lättrörd som jag är utan att skämmas för tårarna som skvalar, när någon berättar något som rör mig var jag än är. När jag får retas och busa och vara en felbar människa. När jag får ha både högklackat och grova kängor. När jag får måla mina läppar röda vissa dagar och andra dagar inte ens ha en underlagskräm. När jag får gå i ett underställ hela helgen eller dansa mina fötter svullna en lördagkväll till Madonna. När jag får utöva min yoga och ta emot min lärares undervisning i hela mitt system. Och på kaféet efteråt sitta och fnissa åt tuffheten och till och med skämta om mina tillkortakommanden. När jag får sitta tyst i meditation men ändå skratta högt timmen efter åt några knasiga filmer på youtube. När jag får vara allt det där.
   Jag är inte helig. Jag är inte perfekt. Men jag står för den jag är. Jag hukar inte längre. När jag är så lång som jag är och sträcker på mig så tar jag onekligen plats. När jag är så bredaxlad som jag är och ändå har mina smala ben som alla kommenterar. När jag och mina stora bröst klämmer ihop sig för att kunna göra en armbalans så är de ändå mina bröst och de är ok.
   När min rakhet och ärlighet får människor att baxna, bli rädda och kasta ut skit, då inser jag att det finns få saker som skrämmer människor mer än just rakhet. I det här landet. I det här konflikträdda landet där alla sitter och nickar och hummar, går hem och slår sönder dörrposten för det som de inte vågar stå för eller tar en tablett för att de inte vågar se sig själva (det kan behövs ibland, jag vet, men det är inte det jag menar). Eller blir så rädda att de sluter sig som små sniglar. När människor är skiträdda för att leva. När jag får bära andras rädsla för oro. Jag är så trött på det. Jag är trött på den kostymen, jag kliver ur den nu. Och vet ni. Jag duger precis som jag är. Precis som du gör. Låt oss för tusan bejaka mångfald på många sätt, inte bara kring olika länder eller sexualitet. Låt oss bejaka att vi har så olika personligheter att det är häpnadsväckande. Låt oss kvinnor sluta prata med ljus och svag röst, ta oss själva i besittning när det gäller allt. Vi är precis så starka som vi tillåter oss att vara. Låt oss lyfta skrot, träna crossfit, utöva yoga eller springa oss leriga. Samtidigt som vi vill amma våra barn offentligt och vara det vi är - mänskliga. Låt oss sluta trycka ner andra med skitsnack och bara leva. Livet är ju helt fantastiskt. Låt oss ta för oss och framför allt, låt kärleken styra för då dunstar rädslan bort. Det var bara det! Jag vet. Helt osorterat, men va f-n!