Där jag är

Yoga är ju ingen regelrätt "träning". Även om det sker fysiskt är det vårt inre vi arbetar med. Både inre delar som organ, blod och lymfsystem, som själen. Eller vad man vill kalla den tredje kroppen. Det är därför man inte kan träna ifatt eller inför. Det är bara att ställa sig och ta emot sin dagsform. Och just för att det är så komplext låter det sig inte alltid beskrivas. Jag har sedan jag kom från min senaste yogakurs befunnit mig i en skitstorm, för att uttrycka det milt. Saker har klarnat längs vägen och kvar står bara futtigheter. Inget jag behöver stanna i på något sätt. Samtidigt har jag mött stöd, kraft och kärlek från så många. Jag vet också att det i varje mörker finns ett ljus, det gäller att hitta det. Men i denna turbulens av händelser har jag haft väldigt svårt att närma mig min fysiska yoga. Dels för att jag varit så oerhört trött att jag mest mäktat med min meditation, dels för att jag har bävat. Bävat för vad som skall ske. För jag vet ju att det som sker på mitt golv, min matta, det är en reflektion av mitt liv för övrigt. Men samtidigt finns en stark längtan i mig efter att göra. Regnet kastar sig mot rutan och den stora granen utanför mitt yogafönster svajar oroväckande. Men ändå. I mitt inre vill jag vara stabil. Så efter vinterstudion med kämpande tjejer ställer jag mig ändå där på mitt vita golv. Förutsättningslöst egentligen. Fast ändå inte. I min stående sekvens så darrar jag. Eller skakar. Som ett jordskalv. Inifrån och ut. Och vad bättre illustrerar egentligen det som händer mig nu? Men jag gör. Det är det som räknas. Inget annat. Jag är inte speciellt stel. Egentligen. När de första flämtande andetagen i padmasana framåt är gjorda så hittar jag andningen från höfterna även om händerna skakar så jag knappt kan hålla dem i golvet. Jag kommer inte långt med överkroppen just idag, men det är betydelselöst. Gråten vill fram men jag hoppar förbi den. Det räcker med tårar. Jag stramar upp mig inuti. I centrum. Där jag ska vara. Det ebbar ut. Jag har gjort. Jag är på banan igen. Jag upprepar mitt mantra. Jag är stark. Jag är hel. Att ta emot mig själv och inse att jag har mig. Det är där jag är. Jag hoppas du har en fin lördag.