Gråtmild

Vaknar glad men det är en tunn yta, snart är jag i lågheten igen. Jag är gråtmild. Ser på Musikhjälpen #MH15 ungefär hela tiden. De är rörda i glasburen och jag gråter varje gång som Gina och Linnea gör det. Jag läser hos fina Hannis och börjar stortjuta. Dels för att hon skriver så otroligt bra, dels för att jag känner igen. För väl. Jag tänker på allt och ingenting och det bara svämmar över. Kanske den tiden på året. Kanske inte. Jag har ju fortfarande inte fått något besked. På måndag är det MÖTE och jag ber till alla goda krafter jag känner till att det ska innebära ett avslut. Samtidigt är jag ju den jag är och står för mig själv och är rak i ryggen, så vad som helst går inte. Helt enkelt. Jag läser gamla meddelanden, mail och sms och försöker peppa mig. Men blir ändå mer gråtmild. Min man sms:ar och frågar om jag är ok för att han någonstans har fångat upp att jag är lite liten just nu. Svängningarna går snabbt och skulle jag bara blogga varannan dag skulle det antingen bara bli en stark och glad blogg eller också precis tvärtom. Men jag försöker visa hela mig. Då blir det som det blir. Det är lerigt och grått ute och jag sitter ändå här i mitt varma ombonade hus. När så extremt många människor är på flykt så är det bara att vara nöjd för det. Jag vet det. Men jag har min egen tillvaro och allt står på vänteläge. Jag står inte ut med att vänta! Jag är otålig, låg och liten. Halsen är svullen och jag är lite hes. Klär mig inte på hela dagen tror jag. Musiken är det enda som får mig att lyfta lite just nu.