Tanken får fäste, ljuset finns

Jag kom från min yogakurs på natten, eller tidig morgon 2/11. Försenat flyg och en stor förvirring i kroppen och sinnet. Allt som jag hade fått och som osorterat skavde och rullade runt inombords. Sov två timmar och gick på ett katastrofmöte där hårda ord och beskyllningar slungades mot mig. Jag blev ledsen, ställd och oförstående. Nu såhär en månad senare har en del klarnat. Beskyllningarna var falska och inget finns kvar. Noll substans. Men i och med detta så hände annat. Som det brukar. Det drog igång en process och kanske var det tvunget att ske. Men jag är inte bruten, jag är stark. Saker händer. Som en vän skrev så klokt till mig: For something new to come in we have to let go of the old. Remember - Shiva is the destroyer. It may feel painful at the time, but loss is the precursor to a new cycle. Och det kan inte bli sannare för min egna del just nu, just där jag befinner mig. Och nu tar jag strax steget som tar mig vidare till något helt nytt.
   Men som jag skrivit om den här månaden, smärtan och de tuffa tankarna har varit en process och där har jag inte mäktat med mer än min meditation. Jag har gjort väldig lite av min fysiska yoga. Samtidigt har jag saknat den smärtsamt mycket. Min kriya, min alldeles nya sadhana som jag inte fått fatt i eller vågat göra för att den är så utmanande. 
   Så vaknar jag och känner det direkt, idag sker det. Idag börjar jag med yogan igen. Idag återerövrar jag mig själv fullt ut. Ljuset inuti finns där. Jag låter det lysa ordentligt. Det är mäktigt när man har den inre övertygelsen om vad som är rätt och vad som ska ske. Jag gör. Fullt ut. Alltihopa. Svetten rinner. Min man hjälper mig med någon del och ja, det känns ju, hysteriskt mycket och samtidigt så oerhört skönt. Padmasana forward, där sitter jag inte ännu 10 minuter på varje sida, även om det är målet, men jag sitter. Och jag sjunker utan kollapsen. Jag bugar mig för storheten. Igen och igen. I yogan. I min lärare. Och jag är i mig själv. När jag tackar för min stund så får jag en idé. Eller rättare sagt, en tanke som fladdrat mellan andra tankar får ordentligt fäste och jag känner, - Men det är ju just det här jag ska göra! Det jag vill. Det som är rätt. Jag låter idén och tanken lysa. Jag pratar med min älskling, för det hela involverar honom lika mycket som mig. Och ja, han säger att det känns rätt direkt jag berättar. Så nu har jag en plan. Vi har en plan. Nu ska den förverkligas. Jag har tre år på mig. Det borde räcka. 
   Och utanför min bubbla, mitt hus och mitt egna lilla liv så stormar det. Vinden kastar sig mot huset, mot skogen. Så mycket att alla stora evenemang är inställda i vår stad. Den stora julmarknaden ställs in, men framför allt den stora julkonserten som brukar hållas i centrum och som brukar dra 25 000 människor (!) och där man idag inte kan garantera säkerheten. Inställt. Helt enkelt. Så, naturen ryter till, stormar till och vi får vackert böja oss för det. Precis som i min egen tillvaro, saker händer, stormar drar in och lämnar annat efter sig. Men vänner, jag vädrar morgonluft, jag vet att något gott väntar mig, låt mig bara få rätt besked den här veckan. Håll tummarna med mig! Och du, ha en fin andra advent!