Ljus och mörker

Helgen. Vaknar till nyheterna om tragedin i Paris och kan helt enkelt inte förstå. Samtidigt har vi laddat, jag och äldsta dottern för en helg som jag fick i present av henne när jag fyllde. Det var i mars,  så vi har haft lång tid att längta. Och så fylls jag av så motstridiga känslor. Det här med att få ha kul, skratta och dansa när andras liv är krossade. Kontrasten blir så oerhört påtaglig. Jag brottas med mina problem och tänker lösningsfokuserat och hade längtat till att få komma bort. Hela vägen till storstan så pratade vi om det svåra. Sedan släppte vi det och sa till varandra, vi lever och får må bra. Fikade gott. Shoppade lite. Trängdes med folk och slogs återigen av hur mycket människor det är i Stockholm. Jämfört med alla andra städer i Sverige. Och så bråttom alla har. Den pulsen är inte min. Men en dag är ok. 
   Åt en storslagen middag. Drack ett glas äkta champagne och njöt. Tog oss till Globenområdet för att njuta av en megastjärna, Madonna. Jag såg henne 1990, höggravid mitt i sommaren i Göteborg senast så det var spännande att jämföra. Hon gjorde ingen besviken, även om ljudet var burkigt i vissa lägen. Men med ett publikrekord på över 40 000 människor och en makalös show så var det bara att följa med. De första fyra låtarna så stod jag som fastfrusen. Det visuella som kastades emot oss var svårt att hantera nästan. Det var många skärmar, bilder som serverades i snabb takt och där vi förmodligen fick massor av meddelanden till vårt omedvetna. Ljudet var som ett darrande våldsamt någonting. Kan inte beskriva det bättre. Det gjorde inte ont i öronen men ljudet kastades rakt in i kroppen på något vis. Samtidigt som bilderna störtade mot oss. Jag stod och bara försökte ta in. Efter den visuellt våldsamma inledningen så hörde jag musiken. Hon sjunger bättre än någonsin. Hon rör sig som en yogi, man kan se i hennes kropps rörelser att hon faktiskt utövar yoga. Jag ser det mer och mer i människor som gör det. Hon var fräck. Hon var rolig. Hon var fantastisk. Och när hon klarat av sina skådespel kring kyrkan, prästerskapet, sex och män så tog hon till orda. Hon höll ett känsloladdat tal om Paris, offren och att hon hade tänkt ställa in konserten. Men då har de vunnit som hon sa. De som vill sprida hat och skräck. Och så sjöng vi alla Like a prayer tillsammans. Kan ha varit ett av de mest känsloladdade moment jag haft i konsertvärlden. Det lyfte något från mina axlar, från våra axlar. Ja hemskheter och saker man inte kan föreställa sig händer. Men vi måste fortfarande skratta, dansa och känna att vi lever. Samtidigt som vi naturligtvis måste hjälpa så mycket det går.
   Efter 5 timmars stående och dansande har min kropp nästan varit urled. Jag går i gympaskor idag. Gjorde varsam stillsam yoga i morse och min meditation. Jag lever. Jag är tacksam. Jag är också glad emellanåt, trots att jag har en svår situation just nu i mitt liv. Men jag har tillförsikt och med den morgongrunden så står jag stadigt. På båda mina fötter. Önskar dig en skön start på veckan.