Stormens öga

Dagen med ett svavelgult konstigt sken på himlen och så ösregn. Mitt sinne tomt. Min kropp trött. Den orkar bara ligga ner. Det känns konstigt men som en vän sa: om kroppen vill ligga ner, låt den göra det. Min man kommer hem med västerbottenpaj och sallad. Jag är ledig. Vilar och vilar. Gör en plan som inte går att hålla, jag är specialist på att göra planer på hur jag vill ha det, det optimala för mig är  - Yoga två gånger om dagen. Meditera minst en gång om dagen. Äta lite. Dricka mycket vatten. Inget socker. När jag pratade med min vän sa hon - det låter som Gulag! Jag sa - det låter som en yogakurs :)  Men jag är ju hemma. Jag är med mig själv. Då kokas det ned till att jag får till meditationen. Och den är livsviktig just nu. Och det jobbiga som jag inte kan skriva mer om här som handlar om mitt jobb det rullar på. Jag är samtidigt så otrolig rik på vänner, familj och andra som bara finns där. Jag har rättesnören som jag lever efter. Ingen ilska. Ingen aggressivitet whatsoever. Jag tar ingen skit, spelar ingen roll varifrån det kommer. Jag ger heller ingen skit. Jag går vidare. Och jag ska gå hel ur det här. Helt och hållet. Varför saker händer, det går inte alltid att förutspå eller ens förstå. Sedan kanske, men just nu i stormens öga, så vilar jag.