Det goda

Det goda med att bli tvungen att stilla ner sig, vila och vänta är att saker kommer ifatt. Och saker benas ut. Det goda med att ha hamnat i den situation jag hamnat i är att jag verkligen har sett vilka fantastiska vänner jag har. Vilket orubbligt stöd min familj är. Vilka underbara arbetskamrater jag har. Det goda med att ha hamnat där jag är nu är att jag har insett min styrka. Min egen power. Att jag fortfarande ligger däckad i influensa gör inget. Allt vänder. Det vet vi ju kära vänner. Vi vet bara inte när. Och därför koncentrerar jag mig just nu på allt det goda som den här jobbiga tiden ändå fört med sig.
   Vi mår lite bättre här hemma. Vi har sovit hyfsat. Jag gick till brevlådan idag. Första gången utomhus sedan julafton. Blev helt slut efteråt, men ändå. Älsklingen har börjat jobba lite smått, det är många fall framåt. Min svärmor mår lite bättre, hon är stabil men tungandad. Vi hoppas på att hon får göra kranskärlsröntgen snart och senare en ballongsprängning.
   Men jag kan inte summera mitt år just nu. Det har varit en enorm berg- och  dalbana och tankarna hänger inte riktigt med. Brukar tycka det är lagom med summering när det kinesiska nyåret kickar igång i början på februari.
Jag och min älskling har hunnit med många samtal här hemma, när vi fått avboka alla trevliga sammankomster med andra. Vi har även med sorg i hjärtat avbokat nyårsmiddagen med bästa vännerna. Vi orkar inte och vill verkligen inte smitta någon heller. Men vi har ju varandra. Mer och mer inser jag hur lång tid vi haft tillsammans, den är längre än vad jag levt utan honom, och det är både en bedrift och en gåva som jag ser det. För ingen relation står utan svårigheter och trauman. Och ibland förstår jag att man måste välja att dela på sig. Inget fel i det, om det är det rätta. För oss, har vi tagit oss igenom blindskär och stup och nu när jag pratar om min situation med honom så vet jag ju att han känner mig så otroligt väl, han vet allt jag gått igenom kring annat som varit svårt och han är också ärlig med mig. För det som hänt säger egentligen inget om mig, det säger allt om den som ljuger och anklagar. Det som hänt har återigen visat mig att de små rädda människorna är de som skrämmer mig mest. Jag har anklagat mig själv tusen gånger i andra relationer och varit självkritisk in till hjärtat, idag inser jag med tydlighet att det är inte bara jag som har ansvar, ansvaret ligger lika mycket hos andra. Jag har egentligen bara ansvar för mig själv och det är en befrielse. För efter snart två månader av tårar, sömnlöshet och jobbiga tanketrassel inser jag fullt ut hur stark jag är. Jag. Är. Stark. Och jag vågar säga det och jag vågar skriva det. Det är det goda. Vad som händer på andra sidan det nya året, går inte ens att spekulera kring, jag önskar bara att den situation jag befinner mig i snart ska lösas. Och jag väntar. Tids nog får jag veta vad som ska ske. Tills dess begrundar jag det goda. Och njuter av min kitschiga gran, som jag klär av i helgen. Ha nu fina dagar fram tills nyåret glider in.