Det svider. Dags att gå vidare.

Fullmåne. Alla får samma lilla träning.  Det är en måne som stör vata-elementet i oss och därför behöver vi stabilisera oss, titta inåt. Men det som vi får är skitsvårt för mig. Ont. Ledsen. Kan inte skriva mer om det än att när man känner sig som minst får man stöd då man behöver det. Av min otadliga lärare som i sin värme kring vad han ser i mig ger mig det som jag känner att jag inte mäktar med, men som jag faktiskt klarar. Mina yogavänner som alla stöttar mig, skickar meddelanden och tröst. Alla som varit i det, vet vad jag menar. En kort stund tänkte jag; - jag åker hem. Har aldrig tidigare varit där jag är nu. Så. Jag får vad jag behöver. Det svider. Jag går vidare. Samma practice ikväll kl 18. Jag är levande. Jag har lyxproblem jämfört med många människor på flykt och som lever under extrema förhållanden. Jag måste förhålla mig till det. Även om jag är huvudpersonen i mitt liv kan jag inte låta gamla blockeringar av känslomässig karaktär stoppa mig mer. Det är dags att ta sig vidare. Att en övning jag arbetat med till och från under 7 år (!) slutligen ska få göra sitt jobb. Jag ska inte hindra mig själv mer.
   Vi äter lunch ute på terrassen innan regnet kommer. Jag har en god vän som jag bor med. Vi skrattar och pratar och jag undrar om turbulensen jag haft under hela förmiddagen när jag inte kunde sluta gråta, verkligen hände. Och ja. Det gjorde den. Nu är det kaffe och choklad och träning om 2 timmar igen. Jag ska igenom det här nu.