Stillheten

Jag har en lektion med mina yogisar som jag ser en gång i månaden. Kvällen är fuktig, grå och kall. Vi småpratar lite innan vi gör vår yoga. Jag ber alla att sluta sina ögon och inte öppna dem förrän jag säger till. Det är ovanligt i min yoga att göra en hel serie stående med ögonen slutna. Det kan bli så vingligt och ostadigt. Men jag vet att de är redo, de kan serien och behöver inte fundera över den, utan kan lägga totalt fokus på andetaget och flödet. Vi står och gör uppvärmingen. Vi står och gör vår serie. Jag guidar, asana för asana, andetag för andetag. Och där och då sänker sig en ro, en sådan frid att den nästan går att ta på. Som en såpbubbla med regnbågsskimmer. Som en stilla fläkt av evigheten. Jag ser kroppar som var stela bli mjuka. Jag ser saker jag aldrig sett i dem tidigare, när de haft sina ögon öppna. Det flödar. Energin rinner till i allas kroppar. När vi litar på att vi står på våra fötter och att kroppen kan göra rörelser där vi ändå är stadiga, även om armar och ben går åt olika håll. Vridningarna när de är nära golvet och till sist sätter de sig ner innan jag ber dem öppna ögonen. Det är så stilla. Vi fortsätter liggande och när jag guidar igenom avslappningen så känner jag mig rörd. Det är så vackert. Det ordlösa. Det man egentligen inte kan se. Det som skedde i rummet igår kväll. Gåvan till oss alla - stillheten som mjukar upp både kropp, sinne och själ.