tisdag 1 december 2015

Jag kan flyga

Min son berättar om hur han hade fått gå i snöglopp några kilometer och leda cykeln för det var 2 dm vatten på vägen och hur han kom hem till sitt hus och det var kallt och katterna skrek för de ville ut. Men sen ville de fort in igen. Han säger; - På något konstigt sätt så gillar jag det. Att det är så strävt i tillvaron ibland. Att jag klarar det fint och att jag är stark. Det känns så skönt att jag skrattar rakt ut när han berättar om sin dag när de hade storm och snö i södra delen av landet. För jag är precis likadan. Jag gillar ofta när det är lite hårt och strävt. Som att man får mäta sig själv på något vis. När man har kämpat och känner den där urkraften inombords. Vad det egentligen handlar om. Men jag tänker också att kanske har jag varit för hård med mig själv ibland. Kanske har jag pushat och pressat mig för långt för att det ska vara bra. Det har aldrig varit ett problem i mitt liv att jag har vilat för mycket. Det har ju varit precis tvärtom. Men kanske ska jag vända på det nu. Min lärare skriver till mig att jag ska vara glad för att jag är den jag är. Och då kommer lättnadens suck. För ja. Jag kämpar mycket. Men jag får också göra precis det andra. Jag får ju vara skrattande glad trots att det finns elände. För hur ska man annars möta det? Men om njutning ska få vara högre upp på agendan? Kanske till och med högst? För det hindrar ju inte att jag ser andra för att jag njuter. Eller hur? När pressen från mig själv till mig själv stillnar ner. När jag är precis lika viktig som de andra i min familj. Som mina vänner. Kanske är det just det hela den här turbohösten har handlat om? Att jag ska landa i mitt egenvärde? Utan att på något sätt förhäva mig eller känna att jag är bättre än någon annan. För det har jag aldrig känt. Utan att tycka synd om, utan att bara ge sig hän. Det är som jag känner ett par vingar som varit hoptryckta på ryggen, nu vill veckla ut sig. Som om jag rent bildligt och bokstavligt haft ett par vingar hoptryckta vid mina skuldror. Hopvikta. Och nu vill de där vingarna veckla ut sig. För ja, jag kommer att flyga. Jag kommer att flyga över ställen och till platser jag inte hade en aning om att jag skulle göra. Det är bara att släppa kontrollen. Släppa taget om strävheten och ge sig hän. Njuta av mitt egenvärde och vad det är jag jag vill göra. Och kan. Jag kan rent fysiskt känna något röra sig vid mina skuldror, dags för mina vingar att veckla ut sig. Det stavas tillit. Tilliten till mig, till tillvaron, till att allt ordnar sig på bästa sätt. I slutänden.

14 kommentarer:

  1. Ja flyg bara kära Annika!! Du kan det du vill!! kramar//I

    SvaraRadera
  2. Åh så fantastiskt fint och jag känner igen.. jag hjälper andra så mycket och är så dålig på att vila. Saker jag tänkte på idag och så skriver du det här... Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synkroniciteten igen :) Kram och tack!

      Radera
  3. Waaoo, vad jag behövde läsa detta! Fint! Och jag reagerade med att: börja röra på skulderbladen och liksom kände de där vingarna jag med och jag har aldrig tänkt eller känt så förut! En metafor jag behöver så väl och kommer att använda mig av, i min kropp och tanke! Tack för din klokskap <3 !
    Ha en fin dag, flyg lite över ängarna ;) Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack det ska jag :) Ja de finns där på oss alla tror jag! Kramar!

      Radera
  4. ♥ Jag fastnar också för rörelsen i skulderbladen och att det är så mycket mer än en metafor - hur viktigt är det inte att vi håller oss rörliga i bröstryggen?! Och så hör jag dej skratta när din son berättar om snögloppet :) Han har så rätt! och du har så rätt! Livet när nog inte mycket till liv om alla höjder och dalar rätas ut. Kram fina, fina du! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Bröstryggen där vi behöver hitta rörelsen och mjukheten. Kram kram och tack ❤️️

      Radera
  5. Ja, du ser - allt blir bra i slutänden. Vi ställs inför prövningar för att få träna på det som behövs tränas... tillit, tillit.
    Känner igen det där med kämpandet, förstås. ;)
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstås ;) Ja måtte vara över snart. Kramar!

      Radera
  6. Tror att båda sidorna behövs. Att se andra och kanske det svåra, strävande för dom men också kunna njuta och vila i sitt eget.
    Att tänka på sig själv är att ta hand om sig själv.
    Det betyder ju inte att vi blir blinda för andra människor.

    Så känner jag igen det där med att man får mäta sig själv.
    Det är en egenskap jag ibland älskar och ibland blir trött på=))

    Härligt att läsa om känslan av vingar!
    Det blev en bild i mig. Frihet.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja båda sidor måste få finnas. Förstås. För min del har jag oftast prioriterat bort mig själv och ägnat mig åt familjen, försöker hitta balansen och att det är ok att ägna sig åt sig själv. Också. Kram och tack för dina ord!

      Radera