Gott Slut och Gott Nytt!

Ett nytt år ligger där och väntar vid våra fötter. Hur ska det bli? Vågar jag? Kan jag? Törs jag? Antar att vi alla mer eller mindre brottas med de frågeställningarna. Jag tänker utmana mig själv rejält. Jag tänker göra det jag viskar till mig själv tyst, tyst inombords. Det jag EGENTLIGEN vill. Så får det bli. Det finns en väg framåt, jag väljer den! Önskar er alla ett riktigt gott slut och en fantastisk början på ett alldeles nytt år! Ett med vackra symmetriska siffror 2010. Låt oss ge oss själva chansen att förverkliga det vi drömmer om!

Den fina linjen

Ibland blir det en fullträff i det man skriver. Fullträff på det viset att flera blir berörda. Fullträff på det viset att det får andra att skriva fantastiska saker. Kommentarerna till förra inlägget kräver helt enkelt ett eget inlägg. Tack för att ni delar med er!
Både Annannan och Robert skriver om smärta och frustration. Om att ha gjort illa sig i sin träning. När man stått ut en liten stund till, skadat sig, sträckt muskler och att man främst gjort det när man tränat i grupp. På lektion. Mr Iygengar hävdar bestämt att man går på lektion för att lära sig något nytt. Själva yogan, den utför man sedan ensam. Men det tar ett tag att komma dit. För mig - 8 år... Nu har jag tränat ensam sedan april, då jag fick min serie och mina rörelser av Z. Jag har innan dess tränat 2 gånger i veckan i grupp i 8 år och alltid "tagit i". Det har visat sig vara helt fel för mig. Jag har pressat mig. Jag har gjort illa mig. Jag har skadat mig. När en lärare har pratat om att man ska känna själv var gränsen går, då har jag inte förstått det. Jag har kört över mig själv. Inte lyssnat inåt. Eller rättare sagt, hört vad som sagts inuti mig men ändå inte förstått.
Å andra sidan kan det vara otroligt svårt att vara den som först tar sig ur en asana, att man kanske inte får cred när man gör det, att man känner att nu var jag svag. Man har ett eget ansvar som kan vara svårt att axla. Man behöver guidning i det. Tror jag. En lärare som själv tagit sig igenom och förbi, en som kanske också har gjort illa sig och skadat sig, som förstår hur tokigt det kan bli. Det vill säga, en lärare som arbetat med sig själv. Kanske trampar jag någon på tårna när jag skriver - det räcker inte med att älska yoga för att undervisa! Men det är min bestämda uppfattning. Man behöver massor av kunskap som också är teoretisk. När man ska guida andra. Sedan vet jag också att man måste börja någonstans. Jag undervisade själv för två år sedan, men slutade för att jag kände att jag kunde för lite rent teoretiskt. Att det var mycket jag behövde fylla på i luckor av kunskap. Att kunna diskutera för och emot, det kritiska tänkandet, som Annannan efterlyser, det har jag också saknat. Å andra sidan finns det inget bättre än en kunnig, inkännande yogalärare. Där finns allt att lära sig. Om sig själv. Om det är någon som redan gått de steg man själv ska ta. Det är väl därför det kändes som att komma hem när jag träffade Z. Han äger kunskapen om den tunna linjen av att inte pressa sig själv för hårt, men ser när man kan gå längre och inte tror det. Jag har inte gjort illa mig. Men mentalt har jag blivit rejält utmanad. För någon annan ser förståss utmaningen annorlunda ut. Jag har fått träna mindre än jag någonsin gjort i yogan, men det har varit min största utmaning. Något som Z också säger, att få människor att göra mindre, det svåraste som finns. Men vi behöver alla utforska var den fina linjen går mellan att utmana sig själv och att skada sig. Att hitta en kunnig guide är första steget. Samtidigt som man lyssnar inåt. Den fina linjen!

Övervinna och underkasta

Jag har läst många yogaböcker den här hösten. En del av dem under julhelgen. Jag kastar mig över olika sorters yogalitteratur och läser från pärm till pärm. Ibland känns det som jag äter böcker. Behöver lugna ner det hela lite. En del av dem har vackra bilder och bra ord. Men ändå. Jag har en gnagande känsla av att det saknas något i en hel del av dem. Kanske är det så att jag förväntar mig samma klokskap över hela linjen? Att de som vågar sig på att ge ut en bok, de ska också servera mig det jag vill ha? Det är lite dumt tänkt. Ja, jag vet! Men ändå. Lite gnager det i mig att vissa positioner byter namn och att det finns så många olika åsikter inom pranayama till exempel. Som säger ganska motsägelsefulla saker. Det kanske är småaktigt att fundera över? Kanske har jag längtat för mycket efter en del böcker. Efter att hitta precis det jag vill ha? Kanske hänger det hela ihop med att jag saknar min lärare? För yogan finns ju hos mig i vardagen, hela tiden, och den blir inte mindre för det. Yogan som egentligen är så svår att sätta ord på. Hur den landar i mig. Men samtidigt vill jag inte att den ska förminskas. Att den blir till något lite hur som helst. För det är den inte. Jag tror på motstånd. Det vill säga, jag tror på att moståndet ska övervinnas. Jag tror inte riktigt på "gör lite av det som känns bra" eller "känns det obehagligt, låt bli". För jag tror att nyckeln faktiskt finns där. I motståndet. I obehaget. I att övervinna något. Eller kanske hellre underkasta sig. Något som vi sällan gör idag. Något som jag i alla fall sällan gör. Jag vet att jag kan bli upprorisk inombords bara någon säger det som triggar mig. Vet att jag sett rött ibland när Z sagt saker till mig. Känt en uppflammande vrede över att han fått mig att gå vidare när allt jag vill är att lägga mig ner och dö. Inte göra mer. Min besvikelse över en del böcker hänger förståss ihop med det! Att jag letat svaret i böcker så många gånger. Men nu ska jag svara själv! Just nu vill jag höra en röst som säger till mig vad jag ska göra. Hur jag ska gå vidare. Att det i snöyran känns så otroligt långt till april då jag ska gå kurs. Att det jag känner nu förmodligen är en del av det som är min del att ta mig igenom. MIN. Att det är så otroligt svårt ibland att träna ensam. Att sporra sig själv ensam. Att gå vidare - ensam. Men visst måste vi tänja våra gränser, visst måste vi våga oss in i de där markerna där det inte känns bekvämt? Där utmaningen ligger. Att övervinna hinder och underkasta sig själv.

Saliga natt

Kyrkan. Jag har ett kluvet förhållande till kyrkan. Inte till gud. Nä, gud och jag kommer överens :) Men kyrkan. Som organisation. Som företeelse. Jag gick ur svenska kyrkan i slutet på 70-talet när det var ett hårt klimat för kvinnliga präster. Vi var många som gjorde det. Men, en av mina nära vänner är präst. Men ändå. Vi har inte varit överens, kyrkan och jag. Jag och D valde att gifta oss i kyrkan. För kärlekens andliga del. För energin i det stilla ljusa rummet. Och barnen, tja, två av tre har valt att konfirmera sig. Den tredje, mittenbarnet, yngsta dottern, hon ville bli buddist. Har aldrig sett någon konflikt i det. Alla går sin väg. Igår var hon och jag på midnattsmässa. Kyrkan var fylld till sista sittplatsen. Utanför stod det hundratals levande ljus i snön. Vid altaret stod två gigantiska granar med ljus i. Levande ljus längs bänkraderna. Prästerna var flera. En av dem, en äldre man hade en underbar röst. VARM. Och vänlig. Inte alls det jag förknippar med kyrkan. Ja jag vet, det har varit en förstelnad tanke i mig. Den kvinnliga prästen höll en kort och vacker betraktelse över hur Maria och Josef hade det när de fick lov att hålla till i stallet när barnet var på väg. Och att de säkert hade massor av problem i sina liv på grund av det. Det var en mänsklig och varm betraktelse. Jag tyckte om den och det tror jag många gjorde. En parant dam snett framför oss i rutig dräktjacka och stora guldörhängen snyftade till. Som drog hon efter andan. Och sedan blev hon alldeles stilla. Vi tog nattvarden. Jag som inte gjort det på säkert tio år. L som egentligen är buddist :) Nattvarden som ett tecken på livets kretslopp, som ett tecken på reinkarnation. Som L uttryckte det. Och det slog mig där och då. I stunden. Att andligheten finns överallt. Den finns där vi söker den. Jag behöver inte åka till Indien för att känna den. Inget fel i det, missförstå mig rätt, men vi har det här hemma också. OCKSÅ. I det som är vår tradition. I det som har varit vår andlighet i hundratals år. Inget att förakta. Och kyrkan kanske förändras också? Precis som oss? Jag slöt fred igår. Med den del av mig själv som haft så svårt för kyrkan. Skenhelighet - den kan vi hitta överallt - i de mest andliga sammanhang, i kyrkan, i yogavärlden, men vi kan också hitta det andra. Andligheten. Saligheten inombords när hela kyrkan sjunger Stilla Natt och lugnet och friden faktiskt finns där. Stilla Natt. Saliga Natt. Det är mörkt, snöigt och alldeles saligt när vi går hem och småhuttrar lite i julnatten.

Tecken och tomtebloss

Jag fick min tredje behandling hos kiropraktorn imorse. Och övningar. Nu är jag tankad med information över hur jag ska gå vidare. Känns bra och spännande. Men. Jag blir lite trött och illamående efter behandlingarna. Inte helt med. Tänker långsamt. Tecken på att något måste rättas till. Kanske inte alls har med det att göra, men jag noterar det nu. Tecken i min kropp. Kommer till jobbet och mitt lösenord till mailprogrammet är borta! BORTA. Jag är trött i huvudet helt enkelt. Tar det som ännu ett tecken. Ett tecken på att jag behöver vila. Strax är det julledighet och det ska bli så skönt. Vila. Mat. Fikonbollar med choklad. Tända ljus. Granen grann och snön är vit. Umgås med familjen tills jag storknar :) Jag önskar er alla den godaste av jular! Frid. Tecken och tomtebloss!

Fyra nyanser av vitt

Som att gå i en dröm. Ute är det minst fyra nyanser av vitt. Snön är bomullslik, som om den vadderat in hela tillvaron. Andedräkten ljusgråvit. Himlen ljusnar, vitnar och blir sedan en obestämbar färg i någon ljus nyans. Blir det snö eller blir det sol? Promenerar till jobbet och har rimfrost i håret och mössan när jag kommer fram. Det är tyst och ljust. Inga skolbarn ute, de som rör sig cyklar eller promenerar sakta. SAKTA. Det är som hela tillvaron får oss att sakta ner. Stilla och lugnt. Är det inte så det ska vara hos oss på vintern? Stilla och lugnt, rent och ljust med all snö? Har läst hos både Sue och Nina om olika yoga för olika doshor. Det är så kloka ord och som Nina också skrev, olika yoga för olika perioder i livet och tillvaron. Det är väl så enkelt? Att det inte ser lika ut. Att vi ska ta det lugnt när det är kallt ute. Att kylan ute gör att vi vilar inne. Imorse tände jag först granen, sedan stjärnorna och så alla ljusen i mitt yogarum. Tog det lugnt. Gjorde hela serien men i ett annat tempo. Så stilla. Andetaget fyllde hela rummet och jag var stilla, stilla i mig själv. Stelheten gör sig påmind vissa dagar, vad gör det? Jag lyssnar på min kropp, jag lyssnar på min andning och jag känner hur vilsam den här årstiden är för mig. Drömlik med alla olika nyanser av vitt!

Heart of gold ♥

-17 grader och det är dr Zjivagovackert ute! Kort men skönt pass imorse och nu ut i den bistra kylan. Idag bjuder jag på en rockräv, Neil Young, skrev låten Heart of gold 1971, snacka om att den håller! Lyssna på texten, visst är det vackert?

Minusgrader och varmt

Snökristaller. KALLT! Minus 10 grader. Sol. Vinter. Snö som maräng. Snö som skiftar i ljusblått. Snö som man vill kasta sig ut i - göra änglar och bara lukta på! Tänk vad jag har längtat och hur underbart vackert det är nu. Det knarrar skönt under stövlarna. Kinderna friskt röda. När kylan och snön kom var det som allt inombords lugnade ner sig. Som den pittakaraktär jag är så älskar jag kyla. Ja jag vet! Jag gör det :) Speciellt när det ska vara kallt. I december ska det vara kallt i vårt land. Kallt och snö. Jag stillade mig igår. Jag kom till ro. Jag underkastade mig än en gång det jag gör i min yoga. Jag har fått förfrågningar om att undervisa, jag har övervägt det. Jag har fått fler förfrågningar, jag har övervägt det. Igår tog jag ett beslut! Hur skönt känns det inte när alla snurrar, alla tankar landar i - beslut! Jag gör min yoga. MIN yoga. Jag har en fajt med mitt sinne lite då och då. Men jag hittar tillbaka snabbare för varje gång. Jag lockar mig själv åt alla möjliga håll men jag vet också samtidigt vad som är rätt. Rätt för mig. Jag har bokat och kommit med på en kurs i april i Serbien i 3 veckor för Z. Tre veckor! Och nu är kursen fullbokad. Och jag är med! Det är mitt sikte. Jag fortsätter att träna det jag fått. Jag gör inget annat. Jag vet vad som är bra. Minusgrader ute och varmt i mitt hjärta!

Perspektiv

Läser hos Alexandra att mr Iyengar fyller 91 år idag. Eller Guruji som han kallas av sina elever. Fantastiskt! Vilken person, vilken inspiratör! Krishnamacharya som tog yogan västerut var mr Iyengars lärare och även hans systers man. Jag beställde en film om mr Iyengar för ett tag sedan, en film om hans liv. Den visar att han var väldigt sjuk som barn, man trodde inte att han skulle överleva. När han började med yoga i tonåren var det inte direkt ett val han gjorde. Det valet gjorde Krishnamacharya åt honom. Och yogan var smärtsam för mr I. I åratal! Det stretade och drog och gjorde ont i timmar efter hans pass. Och när han sedan som vuxen gifte sig och bildade familj så arbetade han borta i veckorna med sin yoga och såg familjen bara på helgerna. Detta gjorde han i 30 år. 30 år!! När det stretar i min kropp och jag har nära till klagomål över min yoga, tänker jag på honom. Hur tufft han hade det. Och även om bakåtböjarnas mästare inte var så mjuk från början så blev han det! Jag tänker också på att denna stora mästare har varit min lärares lärare. I 20 år... Det är viktigt med perspektiv, både i tiden och kroppen. Vi lever verkligen i brådskans tidevarv. Och jag själv som är så snabb och vill gå vidare... Senast igår morse tänkte jag - guuud jag vill ha en ny serie! Jag vill inte göra detta som får mig att hosta och mina ben att streta och vara ömma. Hela dagen...Sedan sansar jag mig :) Så med perspektiv i sinnet vill jag från djupet av mitt hjärta utbringa ett innerligt Grattis till en stor yogi!

Snopen

Advent, lucia, december. Så mörkt. SÅ mycket ljus. Fester och kalas. Nog är vi ganska bra på att göra saker trots att vi tycker dagarna rymmer för lite av dagsljus? Igår var vi på två kalas. Härligt med vänner, härligt med saffransdoft och kryddor. MEN. Sedan jag började med yogan vill inte min kropp ha alkohol. Inte alls. Nu kan det tyckas som en mindre detalj i livet. Och jag är ingen som dricker mycket eller ofta. Men om jag dricker två koppar glögg med alkohol i, då känner jag av det i hela mitt system. Jag får svårare att somna, kroppen blir motsträvig och ovillig på något vis. Osugen på att träna. Min vän J i Stockholm, som yogar sin första termin, berättade att hennes lärare hade sagt det när de började. Att många inte kan dricka alkohol längre när de börjar med yoga. Jag har dragit den slutsaten själv men tyckte det var lite skönt att höra ändå. Många pratar om hur mycket man börjar tänka på vad man äter när man börjar med yoga. Jag tror att det är lika många som känner av vad de dricker. Jag kan sakna att ta ett glas vin till maten, men ibland är det liksom inte värt det. Jo jag gör det ibland, det är ju en social del i det hela också, men det är inte som det var. På något vis har jag kommit dit i livet att jag helst dricker vatten, grönt te och så kaffe på morgonen. Men det är allt. Lite snopen känner jag mig på något vis. Skräpmat eller alkohol, samma sak för mig idag. Någon annan som känner igen sig?

Nycklar

Tidigt på jobbet. Luciamorgon så här två dagar före den egentliga Luciadagen. Sången framkallar både välbehag och tårar! Ja, just nu är det så, jag är emotionell och lättgråten :) Ser på tv och kan gråta över vad som helst som är det minsta känslomässigt. Blir lessen över småsaker i vardagen. Tja, när man öppnar stängda dörrar blir det väl så? Inte alltid helt bekvämt. Inte alltid som man tänkt sig. Men ska jag klaga när jag hittat nyckeln till ett låst utrymme? Ett gömt utrymme. Nä, självklart inte! Ändå är det inte alltid enkelt att ta emot det man får. Jag försöker att inte fundera över gråtmildheten. Försöker att bara vara och låta det komma ungefär som en regnskur. Jag har hittat alla möjliga nycklar i min kropp. I höger sida, i höften och knäet och nu bröstryggen. Kroppen som en karta. Som en fantastisk konstruktion där jag nu har fått en kompass. En kompass som via en slags ordlös kommunikation inom mig ger mig nyckeln till min bröstrygg och öppnar för något mjukt som vill fram. Egentligen, mina vänner, så är det fantastiskt! Men det känns inte så när tårarna hoppar upp och jag diskret torkar bort dem. Nycklar!

Bilden har jag lånat här: galleri.olssone.com/gallery/album11/nyckel

Mönster

På väg till min bil går jag fram till en annan bil. En svart Audi. Vi hade en sådan bil för länge sen. Länge sen. Men jag tänker inte, benen styr mig dit och så tittar jag förvånat upp. Nej, så ser inte min bil ut! Men den gjorde det. För kanske 10 år sedan.Vanor. Mönster. Hur djupt de kan sitta. Så mycket man kan tro att man förändrat och sedan finns det ändå något annat på djupet. Ett annat mönster. En annan vana. När man slår på autopiloten inombords är det lätt att göra som man gjorde. GJORDE.
Nu när jag yogar så kommer åt just de här delarna. Yogan som gjorde mig varm och mjuk imorse. Yogan som väckte min glädje och som visade mig vägen. Igen. Igår var det tuffare, idag har jag åter siktet inställt på att frigöra mig själv. Från gamla mönster. Att inte automatiskt göra på ett visst sätt. Att inte slentrianmässigt upprepa saker jag är van att göra. Att göra det på ett annat sätt. Ett ännu mer fokuserat sätt. Ett slags nytt sätt! Bakåtböjar är svåra för mig. Mycket beroende på min stela bröstrygg, å andra sidan, min stela bröstrygg var kommer den ifrån? Förmodligen har jag "lagt saker" där. Stoppat undan. En kroppsdel jag faktiskt inte ser. En kroppsdel som är lätt att hoppa över, men när jag börjar min yogastund med att väcka ryggraden i slutet av uppvärmningen. Då får jag kontakt med bröstryggen. Och kanske med gamla mönster? Fortsätter jag med några bakåtböjar kan jag känna mig rädd ibland. Sårbar, jag öppnar ju hela min bröstkorg. Ibland lessen och gråtmild, ibland arg - men imorse då visade ett gammalt mönster mig tillbaka till - glädjen. För yogan väcker mer än svåra delar, den väcker också det glada, det sköna, det mjuka. Mönster i min kropp!

Vill inte!

Idag vill jag en del saker. Men mest vill jag INTE. Jag vill inte vara trött. Jag vill inte sova dåligt. Vill inte vara grinig på jobbet när förslag som vi kasserat utropas som nya. Vill inte känna mig håglös. Vill inte titta på dimman och regndropparna tunga som stenar. Vill inte ha missat min yoga imorse. Vill inte dricka för mycket kaffe. Vill inte!

Släppa taget

Det där med förändringar. Det tar ett tag innan hela jag är med. Eller där jag jobbar: hela organisationen. HELA. Vi står inför en ny omorganisation, den förra ligger bara 2 år bakåt i tiden. Men under de här åren har liksom organisationen trott att både det nya OCH det gamla finns. Både ock! Och det går lätt att applicera på mig själv också. Att när jag börjar med nytt så gör jag det. Har inte alls svårt för nyheter egentligen. Jag välkomnar dem! Men efter en del självbegrundan har jag förstått att det inte är mitt problem. Mitt problem är att släppa det gamla. Det gamla! Ungefär som när jag köper nya kläder, svårt att släppa de gamla. De kanske kan vara bra att ha? Någon gång? Hmm. Men hur var det nu? In med nytt - ut med gammalt! Inte för att allt behöver förnyas och det gamla helt förkastas. MEN. Man måste våga släppa taget. Jag måste det! Hur ska jag annars få plats med det nya? Oj,det kostar på. Kommer ihåg något yogapass för länge sen när min lärare jämförde andetaget med just det här. Vilket är svårast? In- eller utandning? Om du har lätt för inandning har du förmodligen lätt för att ta till dig saker. Svårare för utandning - förmodligen svårare att släppa taget. Imorse förstod jag plötsligt det! Har tänkt om mig själv, inget är ju egentligen svårt! Oops, så lätt att tro att det gäller andra...Jag har precis, som alla andra, något som är lättare och något som är svårare att göra. Jag har insett på riktigt att min egentliga utmaning - det är att släppa taget! Hur ser det ut för dig?

Kiropraktor

Gå utanför ramarna. Viktigt där jag befinner mig just nu i livet. Men det kan innebära inom fler områden än det jag tänkt först. Jag har t ex varit väldigt skeptisk till att gå regelbundet till en kiropraktor för att "knäckas rätt" som en del människor i min närhet säger och gör. Jag tror att det kan vara bra att ställa till rätta ibland. Om man hittar någon man litar på. Men jag tror inte på att vara beroende av behandlingar. Jag tror på att rätta till sitt eget rörelsemönster. Att hitta det som ska förändras och sedan göra detta med små steg.
Igår träffade jag en kiropraktor. Vi hade en lång diskussion. Jag har trassel med min vänstra arm efter ett diskbråck i nacken för 5 år sedan. Blev bra men sedan sämre igen efter att min nacke hade legat i en konstig vinkel (förmodligen) för länge under en operation för ett år sedan. Ingen känsel i arm och hand. Nu är det ett år sedan och jag känner mig inte sjuk. Men inte helt frisk heller. SÅ. Jag bestämde mig för att prova något jag aldrig provat tidigare. Han var varsam när han testade reflexer, känsel och motorik. Såg direkt att jag är stel i bröstryggen. Väldigt stel. Gav för första gången mig ett svar på varför jag fick diskbråck i både nacke och ländrygg. Förmodligen har jag överkompenserat en alldeles för stel bröstrygg...Så logiskt, så självklart! Kände på punkter där det gjorde riktigt ont i musklerna. "Knäckte" till i bröstryggen och det blev genast lite luftigare inombords. Nu provar jag detta + övningar som jag ska göra för att stärka nackmuskulatur och skuldra. Nya tankebanor för mig. För andra naturligt och självklart. Imorse efter yogan gjorde jag mina nya övningar också. Gå utanför ramarna!

Tankar blir verklighet

Ibland blir jag yr av alla planer och tankar som susar runt. Har en plan som växer sig starkare i mig för varje dag. Samtidigt lite rädd. Visst är det tufft att göra det man drömmer om? Också. Härligt - självklart! Men om det inte blir riktigt som man tänkt? Är det ett misslyckande då? Varför är jag skraj att kliva utanför min komfortzon? Kanske mänskligt och ganska vanligt? Medan planerna inombords växer sig starkare känns hindren mindre och snart passerade. Och allt försiggår i mig. Fantastiskt egentligen! Tänk att allt faktiskt börjar med en tanke. Tankar som är drömmar som blir planer. Som blir verklighet. Snart är jag där. Jag berättar mer när jag har landat i det hela. Försöker yoga mig lugn och fridfull - vissa dagar är det dock väldigt svårt! Lång startsträcka för att överhuvud taget lugna tankarna. Yr!

Vinterkropp

Mörkret. Tror inte jag läst, pratat så mycket om novembermörkret något år tidigare. Vad står det för? Vi vet ju att vi bor i ett land där det är mörkt den här tiden på året... När jag var barn har jag inget minne av att människor klagade så eller mådde dåligt av mörkret. Naturligtvis kan minnet spela oss spratt och det är i högsta grad selektivt. Men ändå. Kanske tog man det lugnare? Hade inte samma press på sig under den här tiden? Kanske vilade mer? Gjorde det man skulle men somnade tidigare? Är det så att vi går på högvarv och inte kan tänka oss att slå av på takten? Jag frågar mig själv lika mycket som er :) Läste om forskare som hade undersökt 8000 personer i Tromsö i Norge. Där är det verkligen mörkt så här års. De hade inte hittat något samband mellan nedstämdhet och novembermörkret. Har vi svårt att gilla läget? Nu när vi kan fara kors och tvärs i världen? Och jämför oss med de som har det varmt hela tiden och ljusare? Vill vi ta till oss vilan? Verkligen ta till oss det? När kroppen är motsträvig så kanske det är viktigt att lyssna lite extra? Själv har jag känt att vissa morgnar är det omöjligt att gå upp tidigare för träning. Inte för att jag inte sovit, inte för att jag är helt slut utan för att kroppen vilar och har längre startsträcka. I somras var det precis tvärtom för mig. Så det kanske är dags att vänta in sig själv lite? Tända ljus men inte ställa sommarkrav på en vinterkropp? Vad tror ni? Ska vi inte vara aktsamma om oss alla och göra träningen när vi får till den? Och vara nöjda med våra vinterkroppar?

More is more

Stockholm. En underbar stad. En vacker stad. Det glittrar och lyser. Julen är glänsande. Julpyntet överdådigt men inte för mycket. Inte för en som älskar strålglansen. Inte för en som har en kitschig ådra som blir extra framträdande när det krävs. Jag har alltid älskat när det glittrar ;) . Och det gör det nu i vår stora stad. Jag känner mig som ett barn, tittar uppåt och o:ar och a:ar lite för mig själv. Är på en kort konferens om våra sociala medier. Om vetenskaps-tv. Det är riktigt bra och jag lär mig mycket. Mest lär jag mig att framtiden är outforskad och att allt är möjligt. Vi kan inte ens föreställa oss alla sätten som våra barn och deras barn kommer att lära sig saker på. Allt är faktiskt möjligt! Att lära sig saker som man är intresserad av men framför allt lära sig det som man inte visste att man var intresserad av :) NE:s vd får oss alla att småfnissa och inse att lärandet aldrig tar slut och inte metoderna att lära sig på heller. More is more som killen från ted.com präntar i oss. En sajt som har de främsta föreläsarna i världen. Gratis. När en del lärare blir rädda och tror att less is more så är det precis tvärtom! När alla får tillgång till alla dessa fantastiska briljanta föreläsare, tja, då blir vi ännu mer sporrade. På olika sätt. Att lära oss. Att lära ut. Skönt inombords. Kunskapen växer för alla och det blir inte ett maktmedel som det kan bli. Att det inte är något som ska portioneras ut. Vi lär oss på så olika sätt! Även inom yogan. Vi lär oss på olika sätt. Att utöva min egen yoga. Att observera mig själv. Att titta på en lärare. Att läsa en yogabok. Att bli korrigerad och rättad. Att skriva om mina upplevelser. Att läsa om andras. Att dela. More is more! Helt enkelt...

Glömde min kamera hemma men bilderna har jag lånat här: http://karinasinspirationsblogg.se/julskyltning-i-stockholm/

:OM YOGA

:Om Yoga av Lisa Ljung Strömberg, Kia och Magnus Naddermier - en bok som jag köpte för 7 år sedan. Igår efter träningen faller mina ögon rakt på den och jag känner plötsligt en intensiv glädje över att läsa en bok på svenska. De allra flesta böcker jag har om yoga är på engelska. Och visst förstår jag och visst funkar det att läsa. Men att läsa på sitt eget språk - oslagbart! Den här boken sa mig faktiskt inte så mycket när jag läste den första gången. (Förutom att den har en väldigt snygg layout och häftiga bilder.) Men nu. All skillnad. Jag hittar det jag söker. Igen! Självklart läser jag intervjun med Z (Shandor Remete) allra först :) och jag kan nästan höra hans röst. Hur retsamma och utmanande hans frågor och svar kan vara. Men där hittar jag ett avsnitt om energier, fantastiskt intressant, hur han också säger - andning som sker mekaniskt är inget annat än just det. När man bemästrar andetaget och andas kontrollerat då sker något. När vi drar ner andningen djupt i kroppen, när energierna väcks till liv och vi inte riktigt kan beskriva vad det är vi känner när vi utövar yoga. Då tror jag att energin flödar, färdas fritt och löser blockeringar. Ju mer fokus på andetaget, i andetaget - ju större chans att orka, att stanna - att helt enkelt väcka sig. :Om yoga! Har du inte läst den - skynda dig och gör det!

Mjuk och stark

Det är bara jag i hela världen som är vaken. Dimman ligger som en ljus filt runt alla hus. Det ser fuktigt ut. Men mjukt. Vaknar med ett sinne som vill skriva och en kropp som vill yoga :) Kan inte önska mig en bättre start på dagen. Jag tränar mjukt. Men starkt. Det kräver en hel del. Och jag älskar det! Att det kräver saker av mig, att inget är lättköpt. Att jag utmanas på flera plan. Strävan efter att kombinera styrka och mjukhet. Så vackert! Så svårt! Min strävan.
För några år sedan bodde L i Paris och hon tränade även Shadowyoga där. För en fantastisk lärare, Akiko. En ödmjuk, generös person. Mjuk. Men stark. Hon personifierar på något sätt yogan för mig. En som ser, lyssnar och ger det just DU behöver. Utan att göra det för "lätt". Jag är så tacksam för att L mötte henne, så tacksam för att hon tog sig tid att se min dotter. Att hon gav henne nycklar. I livet. I yogan. TIll det krävs ett tränat öga och ett varmt hjärta. Mjukt men starkt. Idag när jag tänder första adventsljuset går mina tankar lite extra till Paris och en underbar japansk lärare inom yoga. Så mjuk och stark!

Bilden är tagen i Akikos shala i Paris av Dan Lindberg

Single ladies

Lördag. Regnet vräker ner. Vi planerar inför den stora ombyggnationen av vårt sommarhus. Vilket projekt! Vilken process. Snabb som jag är vill jag bestämma allt på en gång...men så funkar det inte riktigt. Brukar vara så julhög så här års, har inte ens bakat saffransbröd och mår inte dåligt över det :) Det får bli imorgon som jag bakar och vi adventsfixar. Ikväll blir det en lugn och stilla kväll med D, lite Haloumi och oliver. Prat om framtiden.
Ni som partajar - gör det ordentligt! Här kommer en låt för L, Beyonce sjungar och dansar som bara hon kan i Single Ladies.

Sanningens minut eller 10 saker om mig själv

Jag har fått awarden "You are an awesome girl" från Magdalena. Stort tack! Och jättejätteskoj! Jag skickar den vidare till tre andra bloggare som jag vill veta mer om, Anna, Marica och Sue. Här kommer 10 + 1 saker om mig själv:
1. Jag älskar människor och är väldigt nyfiken av mig. Nyfiken på andras liv och blir nästintill förälskad i nya bekantskaper. Tyvärr blir jag också ofta besviken när människor inte är de personer jag trott. Har alltså fortfarande en naiv, romantisk del som är intakt.
2. Mina styrkor är min envishet och min humor. Njuter av att retas och skämta. Något jag ibland kan driva för långt :)
3. Älskar musik och att dansa. Har en defekt i att alltid vilja sjunga med i de låtar jag kan. Och det blir många! Gärna med en improviserad dans till. Har två bröder som har haft svårt att tycka om mina framföranden…
4. Har en textil sida som har varit vilande ett bra tag. Har vävt mycket, stickat mängder och sytt alla mina kläder som ung. Nu längtar jag efter att dra igång något kreativt. Kanske virka?
5. Som ung var jag mycket mer våghalsig, liftade i Europa, åkte motorcykel och hoppade fallskärm. Idag känns den inre resan mer utmanande. Kan låta som en klyscha men är sann i allra högsta grad för mig.
6. Gillar italiensk film. Bertolucci, bröderna Taviani och Ettore Scola är mina favoritregissörer och favoritfilmen är Vi som älskade varandra så mycket av Scola. Tror ibland att jag kommer att tillbringa mycket tid i Italien. Kanske för att båda döttrarna pratar om olika framtider i det landet.
7. Är rak i min kommunikation. Väjer inte för konflikter och kan ibland uppfattas som tuff. Har svårt för skitsnack och folk som pratar bakom ryggen. Detta har gjort att jag ibland valt bort sammanhang som ändå varit viktiga för mig – just för att det inte varit ärligt och rakt. Vill ha ryggen fri och stå för det jag tycker. Se människor i ögonen, något av det viktigaste som finns.
8. Resandet! Jag och min man har rest väldigt mycket tillsammans med barnen. Luffat runt här och där. Indien är favoritlandet, föll handlöst in i en livslång kärlek första gången vi kom dit.
9. Fikar hellre än äter mat. Ja jag vet, hur politiskt inkorrekt som helst. Lät till och med mina barn välja mellan att fika eller äta mat, när de var små. Läser alltid dessertmenyn först när jag äter på restaurang och älskar att baka – inte matbröd – utan just pajer och annat gott.
10. Nästa år blir jag 55 år, alltså närmare pensionen än inte. Har alltid sagt att åldern inte spelar någon roll. Men efter att ha fyllt 50 har jag insett att livet inte varar för evigt. Mitt liv. Rent konkret insett det, precis som Sissela Kyle sa hos Skavlan i lördags. Det har varit vemodigt och något jag aldrig trott om mig själv att fundera över. Döden är numera med mig varje dag i mina tankar – det gör att jag lever mer här och nu. Den tibetanska livs- och dödsboken är något jag håller i handen och tanken när det känns tufft.
+ 1. Måste lägga till en sak. Jag har inte skrivit något om mitt jobb. Har tre utbildningar i bagaget och just nu jobbar jag med marknadsföring och kommunikation på ett universitet. Drömmer om att skriva en bok och hoppas på att sonen och jag ska komma igång med skrivandet på allvar.

Där kom den. En liten sanningens minut om mig. Hoppas det bjöd på någon överraskning!

Min röst

Vi filmar på mitt jobb. Jag hör min röst i olika intervjulägen. Den låter som jag! Otroligt skönt att höra :) Förr när jag hörde min röst på band så kunde jag vika mig dubbel av skam. Det lät inte bra. Jag lät barnslig och väldigt ljus på rösten, som om jag inte riktigt trodde mig själv om att kunna säga något av vikt. Varje gång blev jag förbluffad. Hur kunde jag låta så? Folk sa - så känner alla. Förklaringar som - du hör ju dig själv inuti och sedan utanför - det kan inte låta lika. Jag köpte det, men inte riktigt...Men nu, nu låter det faktiskt som jag. Vari ligger skillnaden? Är det jag som har vant mig? Eller har det hänt något? Ja, det har hänt något. Jag är i mig själv. I mig själv. Även i jobbsituationer. Yogan gör mig hel, yogan tar fram mig ur mig själv. Så svårt, så enkelt, så rätt. Kan tyckas som en bagatell, men för mig var det en positiv överraskning. Min röst är numera min!

Bilden kommer härifrån: http://www.tjornebrant.se/dagar/2009/01/23/noter-notes-9-av-365/

Vackra kurvor

Alla kroppar är vackra. I alla kroppar bor en människa, som är värd att ses som den person den är. Jag känner mig religiös. Nä, inte riktigt så kanske som det låter, men jag är helhjärtat nöjd. Har varit med mina döttrar på Yasuragi i 2 dagar. Ett japanskt spa mitt i Sverige. I Stockholm. Bland klippor och tallar. Så vackert. Så rent för sinnet. Så enormt rogivande. Vi tvättar oss enligt den japanska badritualen. Vi sitter tysta på träpallar och använder oss av tvättlappar i tyg. Det är tyst. Varmt. Häller vatten på oss själva - om och om igen. Meditativt. Vackert. Alla dessa kvinnor. Alla kurvor. Alla kroppar som ser ut som just det de är - kvinnokroppar. Inte tyglade. Inte tuktade. Helt enkelt som vi ser ut. När vi är nakna och inte retuscherade. Det är vackert och det är sant. Vi behöver gå till badhuset oftare :) Se varandra. Inse att naket inte är något annat än just det. Vi talar med låga röster när vi ligger i det 40-gradiga vattnet utomhus. Tallarna gröna bredvid, rönnbären overkligt röda i diset från vattnet. Att gå runt i sin Yukata, alla ser likadana ut. Vi badar oss nöjda. Äter gott och sover tungt. Badar på morgonen. Provar på Chi gong och ser likheter med min yoga. Allt kring hur energierna väcks. En del är faktiskt samma rörerelser som jag brukar göra. Märkligt. Men också spännande. Tiden är ingenting som Hans Alfredsson skrev. Och det är extra sant just nu. När vi åker hem känner vi alla tre att vi varit på en långresa. En resa som var 2 dagar i tid mätt men mycket längre på andra sätt. Jag bär med mig lugna naturliga kroppar i mina tankar.

Bilden är på Lizzie Miller, en modell som var "djärv" nog att visa sina kurvor i tidningen Glamour, USA; i slutet på sommaren. Javisst, den sålde slut, för vi är så svältfödda på att se bilder på hur de flesta av oss faktiskt ser ut. Själv har jag helt ändrat ideal, ju mer jag utövar min yoga, ju mindre viktig känns utsidan. Och när jag ser alla kvinnor som i ett badhus, hur de FAKTISKT ser ut, ja då känns det skönt.

Kvällens yoga

Kvällsyoga. Det var länge sen för mig. Som jag yogade en kväll. Som ikväll. Tände ljus i precis hela rummets alla vrår. Mjukt sken. Rökelsen, den enda jag vill ha, Nag Champa med den allra ljusaste gråa rökpelaren - gudarnas godis. Gjorde ett mjukpass, något jag inte gjort sedan början på året. Så skönt. Så ovant. Så rätt. Ikväll. Det stretar och drar i benen och jag mår fint. Trött när jag började. Betydligt piggare när jag blåste ut ljusen. Vattnet rinner längs fönstren och det är mörksvart ute. Ett ord som L sa när hon var liten och det inte gick att se något alls. Trötta tider och korta dagar. Längtar efter kyla. Längtar efter snö. Längtar efter renhet - slippa alla hopkladdade lönnlöv som smetat ihop sig till en beläggning som känns som jordnötssmör gör, när det fastnar i gommen. Men ändå - snart är vi där - försöker att stanna i vilan och att det är så här just nu. Just nu. Vet att stjärnorna lyser någonstans där ovanför och att allt finns där. Ute och inne. I sinnet. I andningen. Tack för yogan. Tack för mitt andetag. Tack för att jag hittat hit. Tack.

E i upavistha konasana, fotograf Dan Lindberg www.danlindberg.nu

Så olika

En bok jag har här på jobbet och som jag läser i ibland, utifrån olika uppdrag, heter Genom sig själv känner man inte andra, med undertiteln Om kommunikation och teambyggande. Författare Bente-Marie Ihlen & Heide Ihlen. Titeln inbjuder. När jag läser så slås jag av att man kan översätta en del exakt till yogan. Hur många tänker när de börjar med yoga. Hur jag tänkte... Att vi jämför så otroligt mycket med andra. Bästa måttstocken är vi själva :) Vill skicka dessa rader till oss alla idag!
Om vi förklarar för en grupp människor som har samlats för att arbeta med kommunikation, att de är olika brukar det inte precis mötas med häpnad. Snarare tittar folk lite uttryckslöst på en. Ja, det är klart vi är olika - än sen då? Men så händer något märkligt. När dessa samma människor lite senare på dagen upptäcker att något de sa eller gjorde fick en helt annan effekt än de hade väntat sig - antingen för att de inte förstod att vad de sa eller gjorde hade en effekt, eller för att de trodde att deras intention och deras effekt var identiska - då blixtbelyses fenomenet olikhet, och de ser inte längre fullt så avvaktande ut. Varför ser människor så avvaktande ut ända tills de upptäcker olikheten i funktion? Implikationen av olikheten? Därför att vi inte systematiskt övas i att förstå och hantera fenomenet olikhet. Vi övas i att förstå och hantera likhet.
Japp! Där satt den! Hur tydligt som helst. Intention och effekt! Inte alltid samma ;) När man börjar utöva yoga och ser att andra runtomkring ibland gör annorlunda, kommer längre eller inte, i en positon, så tror jag att vi automatiskt jämför. Vi borde alla sluta med det! Vi är inte lika. I mycket men inte i allt. Vi är olika och det är helt OK! Det är till och med härligt!

Persistently

Persistently. Med det ordet i mitt huvud vaknade jag tidigt, tidigt. Mörkret ruvade utanför gråsvart och fuktigt. Fukten klär in allt. Rönnbären tunga av droppar. Persistently - ett ord som Z ofta använder när han beskriver vad vi kan kräva av oss själva när vi yogar. Att göra det. Men det är en väldig skillnad på hur man gör och att man gör. För man behöver inte pressa sig. För mig en väldig skillnad. All skillnad faktiskt. Så jag väcker kroppen försiktigt. Jag yogar. Persistently! Att vi tränar regelbundet är det som betyder något. Även det minsta lilla gör skillnad. På lång sikt. Men detta innebär inte att alltid att svettas och ta i. Som Nina skriver idag - om hon vill träna på kvällen och det känns bättre då gör hon det. Visst är det så vi ska lyssna till oss i denna vilans tid? Att inte pressa men att göra. Så rätt han har, den gode Z. Persistently!

Hara!

Böcker. Mitt liv. Också. Kan inte få nog av riktigt, riktigt bra böcker. Men ju mer man läser, ju kräsnare blir man. Tycker jag! Men när man då och då ramlar, snavar över ett guldkorn blir lyckan desto större. Har skrivit en tid om mitt sökande efter centrum av kroppen. Ja jag vet var det sitter, men att KÄNNA det och att utgå från det. Hela tiden. Något helt annat. För mig. Får ett mail av E som säger att hon plötsligt hade tänkt på en bok som hon trodde att jag skulle tycka om. OM jag tycker om den? Jag älskar den! Hara: The Vital Center of Man En tunn liten bok på några hundra sidor med gulnade blad, skrevs någon gång på 60-talet. Tidlös. Blir bönhörd i min längtan efter någon annans ord och förklaringar kring det jag letar. Igen :) Boken är skriven av Karlfried Graf Von Dürckheim, en tysk filosof och psykoterapeut som levde i Japan där han lärde sig meditationsteknik, zazen, av olika zenmästare. En teknik som fokuserar på hara, nedre delen av magen, med fokus på the centre of Self – or True Essence of Being. Men hara, det japanska ordet för mage, står egentligen för betydelser som handlar om
to have one’s mind focused in the hara, is to relate to the outer world from the inner being, with a more relaxed yet alert, state of mind
Han betonar vikten av
the value of paying attention to one’s focus and posture in life Man’s “way inwards” to unite himself with his being with his consciousness transcending space and time
Inspirerande och lätt att följa. Speciellt om man använder sig av det i yogan - det blir annorlunda, jag garanterar :) Att sedan fortsätta och använda sig av det hela vägen, hela livet - min strävan! Hara!

Ingen tankesnurr

Det är skymning redan på eftermiddagen. Men det gör inget. Det finns så många ljus att tända! Jag är trött så trött, efter att ha antagit Magdalenas utmaning att sova 8 timmar, 5 dagar den här veckan, så sov jag väldigt väldigt lite. Istället! Gjorde liksom tvärtom, låg och tänkte bra tankar men sov inte. INTE. och det blir som det blir men inget att hänga upp sig på. Det är som jag slutit fred med mig själv, jag tränar när det funkar och då funkar det! Jag sover när jag kan och då sover jag :) Så simpelt så enkelt. Också lite tomt. Inget gnagande inombords. Visst är det märkligt när man har röjt och städat undan gammal bråte? Det blir både tomt och skönt. Nästan lite lessamt ibland för att man inte är van. Inte van vid att ha det tomt och skönt. Jag har haft så många tankesnurror igång och nu - det är lugnt inombords. Så att skymningen kommer tidigt passar egentligen bra, jag tar det lugnt och tankesnurret - borta!

Bilden kommer härifrån http://www.fkkamera.com/bild.php?bild_id=254

Utmaning!

Tänk att vi ofta utmanar oss på svåra saker, delar vi vill klara av som kostar på i ansträning. Idag läser jag hos Magdalena som ger oss en annan typ av utmaning. Så klokt! Jag blir glad och undrar varför jag inte tänkt detta själv? Men nu får jag hjälp på traven av en annan klok människa. Att utmana sig att göra må-bra-saker - visst är det fiffigt?

Uppgradering :)

Uppgradering. Jag kan inte säga något som beskriver det hela bättre. Det som sker nu när jag tränar. Jag är i centrum och kroppen gör. Gör det den ska och som den vet. Men fokus - fokus är i centrum av kroppen. Och jag mår otroligt bra. Det kräver mycket, men det ger mycket. Jag tror aldrig jag hade hittat det här om jag inte hade tränat själv. Så tack Zhander! Tack för att jag fick en så tuff läxa. Här kommer effekten. Jag har varit lessen, arg, uppgiven, inte tränat ibland, hängett mig åt önskningar om annan träning och andra rörelser - men nu. NU. Nu tränar jag I mig själv. Allt utgår från andning och fokus som blir energi som rör sig obehindrat i vissa lägen och jag rör mig utifrån detta. Jag har litat på honom men tvivlat på mig själv. Nu vet jag. VET. Det fungerar när man lyssnar inåt. Men det tar lite tid ibland. Går säkert snabbare för någon annan, men nu har jag hört och gjort. Önskar er alla samma upplevelse!

Julafton!

Julafton! Så kändes det igår. Snön kom som en föraning om ljusare tider. Och äntligen finns kurserna för anmälan till våren. Kurserna som jag stirrat mig blind på sedan de kom för en månad sedan i ett mail från Shadowyoga.com.
Och det är inte alls lika många kurser att välja på som det varit tidigare år. Så jag skulle vilja resa mest hela tiden :) Men så blir det naturligtvis inte - men en kurs har jag siktat in mig på tillsammans med mina bästa yogavänner. Och nu är det bara att hålla tummarna att vi kommer med och iväg. Och imorse, tröttare än vanligt, men nu börjar resan mot kursen. Som en Vasaloppsåkare ungefär :) Det är bara att bestämma sig sa jag till mig själv, vacklade upp, på med träningskläder, tände alla ljus och rökelsen, snön yrde utanför fönstret. Och jag är levande! Har ett mål i sikte igen. Jag klarar det här! Jag tränar från mitt centrum igen och det är sådan skillnad. Men fokus måste ligga där hela hela tiden. HELA TIDEN. Min vänstra arm är lite darrig efter skador i nacken och nerver i kläm. MEN. När jag är i centrum då slutar armen skaka. Men så fort jag tänker något så förflyttar jag fokus. Men nu vet jag hur jag ska jobba. Mer energi. JULAFTON!

Stadig

Sov! Inte länge men obrutet. Det är huvudsaken för mig. Lite dippar får man ha ibland, men skönt när det vänder. Yogade! Åh, det var lite stelt och kantigt först men jag bara lät det vara. Plötsligt var jag i det igen, andningen som ett varmt litet djur i magen och jag bara flyter. I centrum! När jag är helt centrerad i mitt eget centrum - då rör sig armar och ben på ett helt annat sätt än när jag inte är där, då kan det darra både i armar och ben. Men när jag är i min mittpunkt - då är jag stadig. Som ett berg. Stark. Det är en enorm skillnad. Det är hela skillnaden skulle jag kunna säga - när andningen frigör energin inombords och jag koncenterar mig på mitt centrum snett nedåt från naveln sett. Från min första början - där kroppens tillblivelse startade med de första cellerna. Och när andningen verkligen utgår och styrs därifrån. All skillnad i världen! Har slutat haka upp mig på vart jag kommer med armar och ben - när jag är centrerad då ÄR jag.

Vargtimmen

Fyra morgnar i rad har jag vaknat 03.32...Exakt samma klockslag. Utan att jag vet riktigt varför. Det är för tidigt att kliva upp och jag gör allt för att somna om. Men det vill sig inte. Morgon efter morgon ligger jag där och vrider mig i vargtimmen och undrar vad som pågår. Somnar oftast till en liten stund innan klockan ringer. Då är jag som drogad. Kroppen som cement. Vet att jag inte kan forcera mig själv till att träna i det läget. Har gjort det tidigare och alltid gjort illa mig på något vis. Tankarna surrar och snurrar. Jag vill träna. VILL. Men det funkar inte riktigt. Detta vet jag inte riktigt hur jag ska hantera. Det får bli en träningsstund på kvällen. Men det är inte samma sak. INTE samma sak. Imorse när jag slumrade till innan klockan ringde drömde jag en väldigt tydlig dröm, jag var ute och körde bil, upptäckte att jag satt så lågt att jag inte såg människorna i trafiken. Blev orolig att jag skulle köra på någon - då upptäcker jag att jag sitter i baksätet! Baksätet... Tja, någon annan kör och styr och jag får bara åka med. Kan det sägas tydligare?! Snurren som är på jobbet i och med omorganisationen och allt annat som är på gång. Inte så konstigt om det undermedvetna jobbar med det. Men där fick jag svaret. Som ofta i mina drömmar. Jag kan bara åka med just nu. Så får det bli!

Fyrverkeri idag!

För 22 år sedan kom hon. Min dotter som tittade storögt på mig med klok blick. Massor av svart hår och kärleken slog ned i mig och jag kände mig nöjd. Nöjd med att ha gjort detta. Fött ett barn trots den långa förlossningen. Tacksam för att alla fingrar och tår fanns där och förvånad över stillheten som kom direkt efter. Hon låg på min mage och tittade forskande på mig, som om hon tänkte - jahaja är det så här du ser ut?! Som jag borde ha tänkt...För så har det varit i livet med barnen och familjen. Att när jag haft närvaro och sinnesro för att lyssna och läsa av vad de vill - då har jag alltid lärt mig något. Sett något nytt. Nä. Jag är inte perfekt. Ingen idealförälder. Jag är hetlevrad och impulsiv även om det lugnat ner sig något, men jag känner ödmjukhet inför livet som kan skapa en helt ny människa. En människa med svart hår och kloka blå ögon där håret sedan blev rött och ögonen gröna :) Alla dessa förändringar och jag är tacksam för att få följa med på resan. Grattis L!

Bilden har jag lånat här: http://www.fotosidan.se/blogs/zoom/index.htm?date=2007-08-01

Varsam

En helg i ljusens tecken. En helg att vara i stillhet. En helg att vara varsam med sig själv. Jag är ledig idag. Började dagen med en massage. Är lite kluven till att gå på massage, det är skönt men jag undrar ibland om det är rätt punkter som blir berörda. Ja det finns ju så många olika sorters massage och för olika syften, jag vet, men jag har varit lite varsam med mig själv i de här sammanhangen efter att ha fått väldigt ont efter just massage. Hursomhelst, jag cyklar i den friska krispiga luften till en ny massör. Och hon var så bra! Robust. Finsk massage med tryck av Triggerpunkter. Kanske är det samma punkter som marmapunkter?? Mer om det en annan dag :)
Strosar lite lagom mosig in på ett kafé. Em stor stark cappuccino och jag är nöjd med mitt eget sällskap. Kommer hem, har tusen saker inplanerade att göra, men nej, jag sätter mig i soffan med laptopen, läser alla "mina" bloggar och tar det helt enkelt lugnt. Varsam med mig själv. Imorgon ska vi tända alla ljus vi har för alla absent friends. Och tänka lite extra på mina föräldrar och min bror. D:s pappa. Och på Petter. Och de andra som klivit över. Varsamma med varandra. En fin helg önskar jag er alla!


Bilden kommer härifrån http://www.fotoakuten.se

Volter i tillvaron

Använder en stavmixer på morgnarna ibland när jag mixar en frukostdrink. Har också lite linfröolja i, av den bästa sorten :), tack vare Alexandras goda råd. En matsked stod färdig för att hällas i - på något sätt så ställde jag ned mixern i diskhon men den flippade över och studsade rakt på matskedsmåttet med olja - det i sin tur flög i en vid båge över spisen och landade alldeles bredvid kaffebryggaren. Wow! Vilken saltomortal! Vilken volt! Och jag och A stirrade på varandra med sömniga ögon. Det var så vackert och så coolt och samtidigt stänkte oljan hela vägen i små små vackra glittrande droppar! Såg ut som en reklamfilm - men för vad, vet jag inte riktigt! Gott humör trots kladdet. För visst är det så att små skojiga saker händer hela tiden?! Om man bara tittar. Vilken innebörd de har - tja, det kan jag ju välja själv. Jag letar ofta en bakomliggande orsak till att saker händer, och hittar den också ofta :) Men det är egentligen en fråga om inställning - hur väljer jag att tolka det här? Dagens luftpastej - får stå för att jag är på väg åt ett oanat håll och om det sedan spiller lite här och där så gör det inget!

Krokben

Jag är en social varelse. Kanske är det ett problem för mig?? Men nej, så tänker jag inte alls, men det stökar till det för mig ibland. Efter att ha pratat mycket med både D och AG så inser jag att jag blandar ihop saker. Jag fixar yogan och jag behöver ingen grupp för det. ÄVEN om det skulle vara skönt att träna ihop med några andra. Men den största haken för mig är den sociala samvaron. Att man pratar med några, kanske går och fikar och har det mysigt efteråt. Jag är ett stort fan av mysighet. Av fika. Alltid. ALLTID :) Så jag faller på mina egna fötter. Snubblar. Tar krokben på mig själv. Med lite diskussioner så får de kloka mig att inse att det inte bara handlar om själva yogan i sig. Jag saknar en grupp! Det är lite skillnad! Eftersom jag de senaste 8 åren varit på mitt yogaställe flera kvällar i veckan, tränat, gått bredvid och även korrigerat och sedan haft lektion på fredag eftermiddagar eller söndagar så är det ju inte så konstigt om det har blivit lite tomt... Att jag inte fattade det själv! Men sådär är det, man behöver andra för att bolla med och få klarhet i hur man fungerar. Jag behöver det i alla fall! Så nu, när jag tränar själv och har fått all den här tiden "över" som jag spenderat i yogasammanhang, då blir det tydligt. Kanske ska jag ta och skriva den där boken som jag längtat efter?? Nu när jag borde hinna?? Krokben...

Rastlös

Solen lyser! Idag är det ljust. När jag kikade ut imorse såg jag en ljus ljusblå rand på väg att omsluta hela himlavalvet. Sköööööööönt. Rönnbären hänger i enorma klasar och det är stilla och mjukt ute. Novemberdiset väntar. Men det är skönt. Det vilar och väntar. Vilar. Kanske är det just tiden på året som gör att träningen känns mildare? Att yogan inte vill sträcka ut hela vägen? Eller är det min brist på gruppträning. Inser att jag tränat på egen hand ett halvår redan. Så nu vet jag att jag kan. Vet! Men just när den insikten infinner sig så hoppar den andra tanken upp - tänk om jag glömt allt jag lärt mig tidigare?? Tänk om, tänk om... Vill träna i en grupp ibland! Jag vill följa andras andning och flyta med andras energier. För det gör man i en samstämmig grupp, ingen tvekan om den saken. Vill vill vill. Tvivlet är min ständiga följeslagare, har alltid varit. Har inte behov av kontroll men väl av förklaring. Än en gång. Vet alla logiska förklaringar just nu. Så nu är det ett halvår till som jag ska göra det jag gör. Tittar på mängder med olika yogakurser på olika platser, drömmer och planerar... Insikten smyger sedan sig sedan på, jag SKA ju inte träna något annat just nu. JAG VET! men ändå, vill vara i en grupp och flyta med! Tålamod... Släpper planerna på alla kurser som finns just nu och fortsätter med det som känns som evighetsarbetet. Varför är jag så rastlös?!

Att välja ljuset

En vecka i orons och känslosamhetens tid. En god vän som är alkoholist tog sig ett återfall. En god vän dog i sömnen, bara 35 år. En god väns son begravdes. Vad ska man säga? Vill finnas där och försöker så gott det går. Bävade lite för begravningen för den lille krigaren. Men vet ni?! Den efterlämnade en ljushet inombords, en känsla av att när det är kolsvart, då kan man ändå välja ljuset. Ett ljus som inger hopp. En personlig ceremoni som var vacker. Sorglig. Och rockig! Att sitta i en kyrka fylld med människor som alla är lite rödgråtna och så dånar Alice Coopers musik ut och fyller hela kyrkorummet. Det var mäktigt och lite absurt. Kändes nästan som att delta i en film. En bra film. För även om det inte slutade som vi önskat för Petter så gjorde hans föräldrar allt för att göra stunden ljus. Där Petter var närvarande. Och de lyckades! Jag blev nästan full i skratt när jag kunde se Petters leende framför mig när vi alla satt och tog in rocken med våra sinnen. Jag åkte hem med en vemodig tacksamhet inombords. Som trots allt var ljus!

Bilden kommer från ljusceremonin förra måndagen, som var Petters födelsedag. Det är ljuslyktor som letar sig högt upp mot himlen. Fotograf Dan Lindberg

The season of Vata

Ayurveda, syster till Yogan är kunskapen om livet som ni säkert vet. Hela livet. En urgammal visdom om liv och hälsa, beprövad i tusentals år. Inom Ayurveda talar man ju om tre olika kroppstyper nämligen Vata, Pitta och Kapha, som med en sanskritterm kallas för doshor. Ordet dosha kan man översätta med styrprincip.

Vatadoshan styr all rörelse i kroppen och sinnet, Pittadoshan styr ämnesomsättningen och Kaphadoshan styr strukturen hos kropp och psyke. Varje cell i kroppen styrs av alla tre doshorna. Naturen behöver alla tre styrprinciperna för att kunna bygga en människa. Kombinationerna ser naturligtvis ganska olika ut. Vad som dominerar hos en person avgör vilka positiva egenskaper som är framträdande när man är i balans, precis som de som framträder när man är i obalans. Och så vidare. Finns hur mycket som helst att fördjupa sig i där.

Men det finns mer...Årstiderna har också sina olika doshaväxlingar. Just nu är vi inne i "Vata-årstiden". Den här årstiden har märkligt nog alltid tidigare inneburit vila, återhämtning för mig. Ett lugn. Men i år - allt funkar precis tvärtom - det är snurrigare än någonsin...får ett mail där E skriver om the vata season och det går upp ett ljus för mig - det är exakt så jag fungerar nu - är jättetrött, klarar knappt att gå upp på morgnarna om jag inte lägger mig före kl 22. Och maten. Och stelheten. Och och och - kanske kan det här hjälpa någon mer;

You might, perhaps, be feeling a bit more stiff in the joints, or some aching. If you are prone to back ache or neck ache, these are usually aggravated at this time too.

Vata season is a time when you have to take care of your own Vata by looking at areas of life where you as an individual generate more Vata. For example, if you do a lot of traveling normally, try and cut back on this during Vata season and do only what you really have to.

You might have more wind in your stomach, and if you are prone to constipation it may be a time when there is more irregularity in bowel movements. Or, if you have irritable bowel you may find that this is playing you up more.

Try not to go to bed late, which is a problem many suffer from in this society, as this causes increasing Vata as well.

Try not to be overworked in general. It is probably not a good time for most people to take on a major project, although Vata when it is balanced has the effect of making you feel lively and enthusiastic. One wouldn't want to curb these tendencies, you just have to be careful not to drift into the area where Vata is disturbed.

Have a diet which helps to settle Vata. Stick to warm, soothing cooked food. If your digestion or elimination suffers a bit, take moist foods - more soups, more milky puddings - and maybe a little extra ghee or oil in the diet as long as your digestion is strong enough. Taking either fresh fruit or stewed fruit in the morning is good; particularly stewed fruits such as figs, prunes, apricots or raisins.

Use the Vata aromas around the house. Have some nice, settling fragrant smells in the house. Most sweet floral aromas are Vata-reducing.

The other thing that is particularly useful at this time is to do a sesame oil massage in the morning on a regular basis.

It's important during this season in particular to keep to the routines: to eat at the same time, eat at the middle of the day, go to bed early, get up early.

When the clocks change in October we are effectively going to bed an hour later, so it's good to take a couple of weeks to make that hour's change gradually, and not suddenly move your whole routine forward an hour. This change in time increases the Vata-aggravating effect of the Vata season.

During the winter months it is even more important to keep to the 10 o'clock bed time if you don't want to disturb the doshas.

It's always important to exercise regularly, in moderation to about half your capacity. For people who have Vata disturbance it's good to do this exercise during the Kapha times of the day, between 6 and 10 in the morning, 6 to 8 in the evening.

Hmmm, för mig en hel del matnyttigt, med rutiner, sänggående och träning. Hoppas du också hittar något!

Bilden kommer från http://en.wikipedia.org/wiki/Ayurveda och visar The God of Ayurveda - Dhanvantari

Shadowyogans balans och kultivering

Jämvikten mellan att vara stabil och centrerad samtidigt som man erbjuder andra hjälp och stöd kan vara en svår balansgång att gå. Den svåra delen som Shadowyogan utvecklar och förfinar genom de olika seriernas komposition och deras åtföljande asanas och att hitta och förflytta sig med sina energier. Tror att det är därför den attraherar mig så mycket, som Martin Hunke i Berlin beskriver det;

Shadow Yoga focuses on awakening the inner core of the body and the self, feeling alive and firm on the inside while remaining soft and responsive on the outside.

Kanske är det den balansakten som blivit så tydlig i mitt inre den senaste veckan? Människor som står mig nära, har det svårt på olika sätt. Och jag kan bara stå bredvid. BARA. Det är tufft på mer än ett sätt. Samtidigt kan man aldrig göra någon annans problem till sina eller tro att man vet exakt vad andra går igenom. Nej man måste vara lyhörd utan att förlora sig själv och utan att falla ner i något schakt av mörker och lessamhet. Jag vrider och vänder på alla delar. Samtidigt vet jag att det bästa jag kan göra är att "bara" vara här. Lyssna och delta, utan att förlora mig.

Gör min morgonyoga och pang! så satte det sig i ryggen. Ryggen är plötsligt stel som en planka. Otroligt hur mycket kropp och själ samverkar. Jag lyssnar inåt och känner att styrkan, den finns där inuti - den inre kroppen - men den yttre, den har fullt upp! Så jag mjukar upp mig sakta med mina asanas. Vilar och sitter i tystnaden med D. Gör vår stilla stund som vanligt. Smörjer med liniment och tar det lugnt. Inser att alla - alla - har sin väg att gå. Balansakt...

Balansakten Nagapasarpakam - the dragon crawl - på bilden är det Emma Balnaves som utför http://www.shadowyoga.com/

stilla svall

Vemod i mitt inre. Tyst och stilla. Brukar älska hösten. Funderar och skriver. Suddar och kastar. Återkommer när jag kan formulera mitt stilla svall inuti. Behöver tänka.

Bilden är lånad här www.uppslaget.se/dagens_bild_foto.asp?BildID=126

Extra

Tränade igår kväll med en vän, H. Varje gång jag har sällskap i mitt yogarum så känns det extra! Jag blir ännu mer medveten om min andning och mina rörelser. Att träna ensam är verkligen något som fått mig att utvecklas vidare på flera plan, men att träna tillsammans med någon lite då och då - det förhöjer upplevelsen! Varför är det så? Är det för att vi är sociala varelser och egentligen blir till i sammanhang med andra? Att man anstränger sig lite till när någon annan är närvarande? För mig är det nog så. Om jag ska vara helt ärlig. När jag stått framför klasser som lärare så vet jag att jag alltid gjort mitt allra allra bästa och många gånger haft träningsvärk efteråt. Nu vill jag hitta dit när jag är "bara" jag i rummet. När jag ser mig själv ett snäpp till! Är det möjligt? Utan att göra för hårt? Att hitta det extra i sig själv - för sig själv? Att avsluta dagen med en yogastund tillsammans med någon som ser på yogan på samma sätt som jag - fridfullt! Och extra!

Bilden skulle kunna vara H och jag :)

Stilla stunder

Livet just nu - jag vaknar - gör mina reningsprocedurer, gör min yoga och jag är redo för dagen. Däremot kan jag känna en stark förändring inombords. Lite mer än bara känslan av att det känns bra. Min stilla stund efter träningen har nu blivit lika lång som den fysiska delen. Den gör mig så otroligt gott - jag sitter i padmasana, händerna i namaste och tackar för saker inombords. Men sen. Sen går jag vidare och önskar gott till de som har det svårt. Människor jag känner, människor jag inte känner. Här finns allt att utforska. Jag helar en del av mig själv med tankens kraft - den starkaste av alla krafter! - och inser att jag har allt inombords. Läraren som man söker finns redan där. När man öppnar dörren inåt - så finns allt där. Jag menar naturligtvis inte på något sätt att jag är fullärd eller att jag inte behöver en guide, men ju mer vi blickar in i det som kallas jag - ju mer tror jag att vi kan hitta. Att sedan få dela det med en lärare, då förs hela processen framåt. Så tänker jag. Nästa steg är att sända mina tankar till de som jag inte har en bra relation till, att släppa taget om min historia till stora delar. Det är svårt men fantastiskt välgörande när det sker. Stilla stunder - så otroligt aktiva!

Bilden kommer härifrån http://www.fotoakuten.se/

Summan är större

Summan av kunskap är större hos gruppen än hos individen. Tja, det borde vara självklart men är inte alltid det. När jag var på nätverksträff för några veckor sedan sa en av föreläsarna just det här. Att vi är klokare ihop än var och en för sig. Ta till exempel Wikipedia som blivit så stort och självsanerande. När någon som känner till mer eller andra fakta kan ändra det som står - tja, då rensar webben sig själv så att säga. Wikipedia är numera pålitligare än Nationalencyklopedin...visar undersökningarna som föreläsaren refererade till. Wikipedia som för mina barns lärare varit ett fult ord! Nästintill i alla fall. Tänk när det nya funkar bättre än det gamla - visst är det intressant om vi tar det till oss? För mig blir det självklart att jag tänker på bloggandet, när vi kan dela saker här och ibland lära oss saker av varanda - då måste vår yogisar uniteds kunskaper vara större i gruppen än hos individen. Men det visste vi väl egentligen redan :)

Egentligen

Skön morgon med hela min serie. HELA. Har inte gjort hela sedan jag låg i influensan. Men nu. Nu sitter den där igen och allt är som vanligt. Som det ska. Varken mer eller mindre. Skönt med sådana dagar också. Men när jag kommer till jobbet är det kaos och trassel. Uppgjorda lösningar funkar inte, folk är inte anträffbara och så vidare hela vägen. Känner hur ilskan letar sig fram explosivt i mitt inre. Arg! ARG! Sätter mig sedan inne på mitt rum, andas lugnt. Andas lugnare. Och då knackar en annan arbetskamrat på dörren, berättar att hon provat yoga för första gången i helgen och är salig. Hon vill berätta och det bara bubblar ur henne. Allt rinner av mig. Att se hennes lysande ögon beskriva allt som hon kände och vad som hände. Ibland behöver man påminnelser om vad som egentligen är viktigt. Egentligen!

Bilden på mandalan är lånad härifrån: http://www.loewenzahn-malschule.ch/?page_id=30&lang=de&nggpage=2

Förtrollande fredag

Melody Gardot, vår nya favorit hemma. Också ett fascinerande livsöde som berör. Hon var med om en trafikolycka och fick svåra skador på bäckenet bland annat. Hon tappade också helt sitt språk. Hon hittade tillbaka med hjälp av sången och att sjunga babyjoller, som hon beskrev det själv. Hon var förtrollande att se även om det bara var i tv-rutan. Delar hennes sång med er här och önskar er alla en skön helg med bubblor och kärlek, yoga och sol!

Kvittot!

Ljuvliga höst! Frost i gräset som ligger långt och grönt inunder. Färgglada lönnlöv och strålande sol! Luften klar och lite kall, gör gott att andas - drar i mig den i djupa klunkar. Träffade min akupunktör i helgen. Han är helt fantastisk men lämnar förmodligen vårt land snart för att börja undervisa i ett annat land. Jag passar på att prata med honom så mycket jag bara kan, jag lär mig något hela tiden när vi samtalar. Precis som Alexandra skriver så är det rikedom.
Fick kvittot som jag sökt, utan jag att riktigt egentligen tänkt så. Enligt honom så gör jag den bästa tänkbara träningen för min hälsa. Energierna rullar på som de ska i kroppen och han är nästan förbluffad över blockeringarna som försvinner en efter en! Det är så goda nyheter för mig som tycker att träningen står och stampar, att jag "aldrig" kommer någonstans och som är så otålig. Jag gör det bästa för mig själv! Kan det bli bättre? Behöver jag önska något mer? NEJ. Därför stillar jag sinnet än en gång, gör min träning och tänker på hans ord "The practice you're doing now is so good - perfect designed for you and your health!" Vilket kvitto på klokheten hos Z!

Tanketrassel

Sms. Jag älskar detta sätt att kommunicera. När det ska gå snabbt, när man inte riktigt vill ringa men ändå vill säga något. Har mycket sms-kontakt periodvis med mina vänner och min familj. Imorse kom ett underbart sms från vår dotter i en annan stad. L skriver:

Tänk om man kunde hantera och stilla sina tankar på samma sätt som man borstar håret! Alla tankar skulle ligga där blanka, synliga och lätthanterliga utan att trasslas in i varandra.


Så vacker och så klokt! Återigen, jag lär mig saker av mina barn hela tiden. Och jag skulle själv behöva reda lite i mina egna tankar. Tankarna som jag själv tänker men som det känns som någon annan häller i mitt huvud! Då är yogan ypperlig. Jag kan inte hålla på och tänka på andra saker, då fungerar det inte att fokusera. Vilken skön hårborste till tankarna - min yoga!
Den översta bilden har jag lånat här: http://www.hair.dk/frisure_se.asp?areaid=20&lang=se
Den undre bilden är för alla er som har lite lockigare och till och med krulligt hår :)