fredag 25 december 2009

Saliga natt

Kyrkan. Jag har ett kluvet förhållande till kyrkan. Inte till gud. Nä, gud och jag kommer överens :) Men kyrkan. Som organisation. Som företeelse. Jag gick ur svenska kyrkan i slutet på 70-talet när det var ett hårt klimat för kvinnliga präster. Vi var många som gjorde det. Men, en av mina nära vänner är präst. Men ändå. Vi har inte varit överens, kyrkan och jag. Jag och D valde att gifta oss i kyrkan. För kärlekens andliga del. För energin i det stilla ljusa rummet. Och barnen, tja, två av tre har valt att konfirmera sig. Den tredje, mittenbarnet, yngsta dottern, hon ville bli buddist. Har aldrig sett någon konflikt i det. Alla går sin väg. Igår var hon och jag på midnattsmässa. Kyrkan var fylld till sista sittplatsen. Utanför stod det hundratals levande ljus i snön. Vid altaret stod två gigantiska granar med ljus i. Levande ljus längs bänkraderna. Prästerna var flera. En av dem, en äldre man hade en underbar röst. VARM. Och vänlig. Inte alls det jag förknippar med kyrkan. Ja jag vet, det har varit en förstelnad tanke i mig. Den kvinnliga prästen höll en kort och vacker betraktelse över hur Maria och Josef hade det när de fick lov att hålla till i stallet när barnet var på väg. Och att de säkert hade massor av problem i sina liv på grund av det. Det var en mänsklig och varm betraktelse. Jag tyckte om den och det tror jag många gjorde. En parant dam snett framför oss i rutig dräktjacka och stora guldörhängen snyftade till. Som drog hon efter andan. Och sedan blev hon alldeles stilla. Vi tog nattvarden. Jag som inte gjort det på säkert tio år. L som egentligen är buddist :) Nattvarden som ett tecken på livets kretslopp, som ett tecken på reinkarnation. Som L uttryckte det. Och det slog mig där och då. I stunden. Att andligheten finns överallt. Den finns där vi söker den. Jag behöver inte åka till Indien för att känna den. Inget fel i det, missförstå mig rätt, men vi har det här hemma också. OCKSÅ. I det som är vår tradition. I det som har varit vår andlighet i hundratals år. Inget att förakta. Och kyrkan kanske förändras också? Precis som oss? Jag slöt fred igår. Med den del av mig själv som haft så svårt för kyrkan. Skenhelighet - den kan vi hitta överallt - i de mest andliga sammanhang, i kyrkan, i yogavärlden, men vi kan också hitta det andra. Andligheten. Saligheten inombords när hela kyrkan sjunger Stilla Natt och lugnet och friden faktiskt finns där. Stilla Natt. Saliga Natt. Det är mörkt, snöigt och alldeles saligt när vi går hem och småhuttrar lite i julnatten.

12 kommentarer:

  1. bra skrivet! jag har också varit lite kluven till den svenska kyrkan, som oranisation. dejag har kommit fram till att kristendomen eller någon annan religion inte passar mig. det enda som har gått rakt in i mitt hjärta är den yogiska filosofin. jag tror på att gud finns i allt och är som en renande kraft, full av energi. jag försöker att se att alla är olika och tror på olika sätt.

    jag tror att om du har ett öppet sinne kan du finna andlighet där du minst anar det. som du gjorde i dag.


    ljus*
    /S

    SvaraRadera
  2. Dalai Lama har sagt något i stil med det du säger, om västerlänningar som söker andlighet i öster, att det kanske passar oss bättre att söka den närmare vår egen kultur. I Guds hus finns många rum.

    Själv tycker jag att Svenska Kyrkan står mycket närmare den verklighet jag vill leva i än den romersk-katolska kyrkan jag är omgiven av. Här är det långt till att det ska finnas något klimat alls för kvinnliga präster.

    Undrar om jag kan komma att bli lika storsint inställd till den kyrkan som du denna natt?

    SvaraRadera
  3. Dethär ett inlägg som inte går att kommentera. Du vet vad jag menar... Det bara är och jag är bara mållös. Amen.

    SvaraRadera
  4. Hej Annika & God fortsättning!

    Det upplever att det bara är vissa kristna människors egon som förminskar vår svenska andliga tradition. Andra kristna har förstått kärnan av medkänsla och kärlek i Jesus budskap. Men det är trist att se kyrkan skapa splittring och förmiska grundbudskapet. Thich Nhat Hanh har skrivit ett insiktsfull bok där han utforskar vilka sammankopplingar som finns mellan kristendom och buddismen; "Going Home, Jesus and Buddha as brothers"", kanske intressant för L. :)

    Namaste
    Annelie

    SvaraRadera
  5. Vänner! Tack för värmande kommentarer på ett inlägg som jag inte trodde någon skulle kommentera :) Annelie, tack för ännu ett boktips! God fortsättning alla!

    SvaraRadera
  6. Vackert! Vet du när jag är på ett nytt ställe, ny stad, nytt land brukar jag alltid gå in i en kyrka bara för att känna, känna liv.
    När jag skulle konfirmera mig fick jag sån ångest när det gick upp för mig att alla konfirmander skulle ta nattvarden så mycket att jag faktiskt inte reste mig upp när det var dags. Det kändes som en lögn., Men så kom min mormor fram till mig och tog mig i handen och gick fram och gjorde det tillsammans med mig. Numera tar jag gärna nattvarden och i mitt sinne finns min mormor som håller mig i handen.
    God jul på dig yogavän

    SvaraRadera
  7. Åh Anna, vilket vackert mormorsminne! God fortsättning min vän!

    SvaraRadera
  8. Kyrkor kan vara så fridfulla tycker jag...
    Å du, nu har jag börjat yoga jag också....hoppas att kunna få in det i morgonrutinen..allt gott!

    SvaraRadera
  9. Toril! Jag ska tänka på dig, tror du fixar det! Allt gott!

    SvaraRadera
  10. Jag närmar mig allt mera det spirituella, även om jag inte tror... vet faktiskt inte riktigt vad som händer med mig...måste vara Yogan!
    Det du skrev var underbart fint.
    Kram

    SvaraRadera
  11. Midnatssmässan, jag saknar den så! Har inte varit på flera år.

    SvaraRadera