Jag vill inte vara rädd

Det är ju ingen konst att våga saker när man inte är rädd. Det svåra är ju tvärtom. Att faktiskt göra fast man är rädd. Tänker också att det där med att bli rädd kan hänga ihop med att man känner till risker och annat som kan hända. Det vill säga, ju äldre man blir ju större chans att bli rädd. Kanske? Vad man än sysslar med. Jag har bestämt mig för att rädslor inte ska styra mitt liv. När jag flyttade hemifrån skulle jag fylla 20 år. Jag var otroligt mörkrädd. För att någon eller något skulle finnas i min lägenhet när jag kom hem. Jag skapade en ritual där jag kollade igenom garderob och skrymslen, tittade till och med under sängen. Medan jag gjorde den här checklistan kände jag samtidigt hur otroligt knasigt det var. Det som jag gjorde. Och alla som varit rädda någon gång vet ju att logiken inte tjänar något till i det läget. Så jag bestämde mig helt enkelt. Jag vill inte styras av min mörkerrädsla, den är något jag skapat själv. Det har aldrig hänt något i mörkret som varit otäckt., för mig. Däremot har jag sett mängder av filmer där det skett. Första kvällen utan kontrollistan låg jag där under täcket i min stora ensamma säng,  hjärtslagen kändes enorma. Det dånade i huvudet och i kroppen. Jag darrade nästan. Jag lät det vara så, jag försökte tänka på annat, det gick inte. Så jag stannade i det. För att bli kvitt det. Och det fungerade! Vaknade lite friare och mer i bestämmande över mitt eget liv. Det är länge sen. Men jag kan fortfarande känna känslan när man gått in i något riktigt skrämmande och sedan kommit ut på andra sidan. Rädslor kan ju handla om så mycket. Saker man kanske inte ens vill yppa för någon annan. Jag har alltid trott på att det jag känner, finns det fler som gör. Vi delar det mesta som människor. Ibland utsätter jag mig för saker för att våga gå vidare. Inget dramatiskt. Små enkla saker. Som i att gå bakåt i yogan. Eller att stanna i positioner jag känt en rädsla välla upp inom mig i. Och det är samma sak varje gång. Efter ett tag flyttar jag fram gränserna. Det kan också vara som igår. Hela familjen skulle ut på forsränning, rafting. Min man är certifierad raftingledare och jag litar fullkomligt på honom. Men ändå. Jag var rädd när vi närmade oss de stora vågorna och forsarna i Västerdalälven och närmare bestämt Färnforsen. Jag ramlade ur en gång, ingen match att ta sig upp igen. Men ju närmare vi kom vågsvallet ju svårare blev det att sitta där jag satt. Med fötterna väl förankrade, stor flytväst, Neoprenkläder och hjälm. Kände mig liten. Vi for hit och dit. Mina döttrar skrek av förtjusning, min son satt och styrde som han inte gjort annat och jag fokuserade på paddeln framför mig. Paddeltag för paddeltag. In i karusellen. In i farten och vattnet. Puh. Vi tog oss ner. Vi välte inte. Och jag vet att det både är min inställning och yogan som hjälpt mig. För att våga. Det jag vill. Utan begränsninar.
Vi åt lunch. Sedan skulle vi göra om det, i den längsta forsen. Jag insåg att jag faktiskt tagit mig ner med de andra i två långa forsar. Och där vände det. När vi tog sikte på det blanka vattnet på storvågen och min man så skickligt styrde oss rätt på, då kunde jag till och med njuta. Jag blev glad. För jag kände att där i vattnet släppte jag ytterligare något. Ren glädje susade runt i mig. Ja den ropade högljutt i hela mitt system. Adrenalinet inte att förakta. Men herregud så underbart det var. Det som nästan skrämt livet ur mig innan. För jag vill helt enkelt inte begränsa mig. Jag vill leva fullt ut.

Övervinna och underkasta

Jag har läst många yogaböcker den här hösten. En del av dem under julhelgen. Jag kastar mig över olika sorters yogalitteratur och läser från pärm till pärm. Ibland känns det som jag äter böcker. Behöver lugna ner det hela lite. En del av dem har vackra bilder och bra ord. Men ändå. Jag har en gnagande känsla av att det saknas något i en hel del av dem. Kanske är det så att jag förväntar mig samma klokskap över hela linjen? Att de som vågar sig på att ge ut en bok, de ska också servera mig det jag vill ha? Det är lite dumt tänkt. Ja, jag vet! Men ändå. Lite gnager det i mig att vissa positioner byter namn och att det finns så många olika åsikter inom pranayama till exempel. Som säger ganska motsägelsefulla saker. Det kanske är småaktigt att fundera över? Kanske har jag längtat för mycket efter en del böcker. Efter att hitta precis det jag vill ha? Kanske hänger det hela ihop med att jag saknar min lärare? För yogan finns ju hos mig i vardagen, hela tiden, och den blir inte mindre för det. Yogan som egentligen är så svår att sätta ord på. Hur den landar i mig. Men samtidigt vill jag inte att den ska förminskas. Att den blir till något lite hur som helst. För det är den inte. Jag tror på motstånd. Det vill säga, jag tror på att moståndet ska övervinnas. Jag tror inte riktigt på "gör lite av det som känns bra" eller "känns det obehagligt, låt bli". För jag tror att nyckeln faktiskt finns där. I motståndet. I obehaget. I att övervinna något. Eller kanske hellre underkasta sig. Något som vi sällan gör idag. Något som jag i alla fall sällan gör. Jag vet att jag kan bli upprorisk inombords bara någon säger det som triggar mig. Vet att jag sett rött ibland när Z sagt saker till mig. Känt en uppflammande vrede över att han fått mig att gå vidare när allt jag vill är att lägga mig ner och dö. Inte göra mer. Min besvikelse över en del böcker hänger förståss ihop med det! Att jag letat svaret i böcker så många gånger. Men nu ska jag svara själv! Just nu vill jag höra en röst som säger till mig vad jag ska göra. Hur jag ska gå vidare. Att det i snöyran känns så otroligt långt till april då jag ska gå kurs. Att det jag känner nu förmodligen är en del av det som är min del att ta mig igenom. MIN. Att det är så otroligt svårt ibland att träna ensam. Att sporra sig själv ensam. Att gå vidare - ensam. Men visst måste vi tänja våra gränser, visst måste vi våga oss in i de där markerna där det inte känns bekvämt? Där utmaningen ligger. Att övervinna hinder och underkasta sig själv.