Som jag ser det

Jag ser så kallade hälsoprofiler hålla upp hela nävar med kosttillskott som de tar varje dag. Smaka på den - varje dag. Det är något som är galet när man behöver tillföra så mycket utöver det man äter. Kanske är man övertygad om att man äter helt rätt. Kanske gör man det. Kanske lider man av någon sjukdom eller biverkan av något som gör näringsupptaget sämre. Men jag tror ju på att våga ifrågasätta just det man själv gör. Gör jag det som är rätt för mig? Äter jag optimalt för min egen hälsa? Kroppen slutar också producera det som den ska men som man hela tiden tillför i form av just - kosttillskott. Så jag är ju en som testar. Jag har tagit bort mina kosttillskott. D-vitamin är det enda jag äter och ja, jag mår bra. Jag äter också det optimala, den artegena födan för människor som är animaliskt protein och bra fett. Inget som skapar inflammationer i kroppen. (Och ja, jag fuskar ibland. Medvetet. Jag väljer det jag vill äta, närsomhelst och varsomhelst, ingen tvingar mig ju till något. Jag vill bara må mitt bästa) Vad har då hänt sedan vi för snart ett år sedan började överge gamla paradigmer här hemma?

• Jag har tappat 15 kg i vikt! Femton. Jag som inte ens ansett mig som överviktig. Men kroppen har slimmat till sig helt enkelt. Helt otippat men det visar också att den är hel. Jag har samma kropp jag hade i gymnasiet utan att ha bantat en enda dag.
• Torra fläckar på kroppen och torra fötter är borta.
• Bättre kvalitet på hår och naglar.
• Jag sover bättre. Tyngre och enklare. 
• Mitt humör är oftast på topp. Förutom när jag haft mina dippar här i januari av cancerutredning och barnens svårigheter. Men jag återhämtar mig mycket snabbare. Högst en dag är jag låg.
• Jag är fridfullare.
• Jag har inga humörsvängningar aka blodsockersvängningar eftersom det håller sig stabilt. 
• Jag äter färre mål och håller mig mätt längre. Kan gå en hel dag utan mat utan att bryta ihop.
• Maten är ingen issue, jag funderar aldrig på recept, vad som ska lagas och handlas. Det går snabbt att handla och jag äter utan större variation. S K Ö N T.  
• Inget sötsug what so ever när jag inte äter kolhydrater. 
• Magen platt, aldrig svullen eller besvärlig. (Du vet väl att man inte fiser när man inte äter kolhydrater)
• Mycket bättre ekonomi utan att köpa det jag inte mår bra av eller behöver.
• Kastar aldrig någon mat. Har egentligen aldrig gjort det.

Jag tror på kretslopp. Jag tror på att äta säsongsbundet, man måste inte äta allt året runt. Jag tror på att äta det man ätit sedan långt tillbaka och när välfärdssjukdomar som cancer, diabetes och metabola syndrom knappt existerade. Jag tror på hälsa mer än politiska beslut när det gäller maten. Äter inget som inte är lagat. Dricker inte min mat eftersom alla enzymer som ska frigöras gör det när du tuggar. Hela den här smoothiehypen är inget som har med hälsa att göra. Som jag ser det. Men jag håller med. Det SER gott och näringsriktigt ut. Även om det inte är det...

Nej jag tror inte på att man räddar klimatet för att man äter grödor producerade som monokulturer i långtbortistan som ska fraktas hit. Monokulturer som utarmar jorden, dödar alla smådjur och insekter och som måste konstgödslas. (Man kan inte äta utan att något dödas helt enkelt) Nej jag tror inte på hittepåmat. Som någon kokat ihop av olika kolhydrater och som har noll näringsvärde, jag säger bara follow the money. Nej jag tror inte på långa transporter - jag äter vilt och naturbeteskött från lokala bönder precis som ägg. Det enda jag köper som är importerat är kokosfett och kaffe. Det är mitt sätt att se på en hållbar livsstil. 

Alla väljer sin väg - det här är min.

Glad och lite ledsen

Vi tog oss till stugan igår och sov där i den ljusa natten. Hemma en sväng igen för att mannen ska jobba. Men så tar vi oss dit igen ikväll. Fint så. Och när vi kommer dit. Då släpper verkligen allt. ALLT. Jag bara sitter i tre timmar och tar emot mina egna tankar, allt som rör sig i mig och jag är så glad åt den platsen, den är rent meditativ med lugn energi och inget som stör. Den vackra skogen vi går igenom och den varma sjön vi badar i framåt kvällen. Sitter och dricker kaffe och insikterna trillar ned. Insikter jag inte bett om men som kommer och som jag måste hantera.

Vilka är vi som utövar yoga? Vad tror vi om oss själva? Är vi bättre än andra? Vill huta åt den som inte tycker lika och som inte går i fållan? I fållan av vad man SKA gilla och tycka när man är en yogi/yogini. Den som vågar ställa frågor - hur blir den behandlad? Jag har släppt mitt skynke över mig själv och insett att jag alltid kommer att provocera vissa människor på ett plan, de som svarar med total tystnad (mitt värsta) eller med hätska utfall. Det är för att jag är rak och för att jag verkligen vill veta som jag skriver och ibland frågar saker. Inte för att ställa någon mot väggen eller bråka. Eller vad det nu uppfattas som. Men människor har lite koll på sig själva när det gäller aggressivitet eller om någon trampar på en öm tå. Det har jag egentligen vetat hela mitt liv. Anpassat mig till döden Men jag orkar inte det längre. Jag måste leva mitt liv i respekt för andra, vilket betyder att folk får tycka precis vad de vill men inte vara otrevliga, vänlighet kan inte nog överskattas. Och att man bara gör så med vissa, man väljer ut den som får ett njuggt svar eller ilska. Usch säger jag bara.

De senaste åren har jag varit med om det några gånger. Att bli bannlyst. I bloggvärlden, Eller vad man ska kalla det. När det gjort mer ont än vad folk nog tror om mig. Att jag blir ledsen över att människor tror att de kan säga, skriva vad som helst till mig. Att jag bara mött det av människor som utövar yoga. Är inte det trist? Lite som skenheligt. När kramar, blisset och mantran inte kan nog upprepas men där det praktiska förhållningssättet verkligen kan önska mer. När en bloggerska som "älskade min blogg men var skrämd av min rakhet" (hennes ord) och som till och med skickade en film till mig när jag fyllde år blev så rasande på något jag tyckte att hon tog bort mig överallt i sociala kanaler och vägrade svara vad jag hade gjort som var så upprörande. Jag TYCKTE något. Som inte hon höll med om. Snävt.
   Nästa bloggerska som dessutom är instruktör som blev förbannad på mig gjorde att hon till och med blockerade mig. Vägrade all kommunikation. Samma sak. Jag TYCKTE något. Jag ställde frågor så milt och fint jag kunde om saker hon hade skrivit om sig själv. Jag har inte förstått att det ska man inte göra. Samma bloggerska beskrev sig själv så här "Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall." Det var exakt vad jag råkade ut för. Iskall kyla och elakhet. Jag ska ge henne cred för att hon insett det och till och med vågar dela det. Synd bara att ursäkter inte fanns med i henne manual.
   Jag vet inte om jag är på väg till samma sak igen. Återigen för att jag TYCKT något.  Censur och tillrättalagda åsikter är inte mitt sätt att skriva eller beskriva.

Men hur är det med de andra? Alla runtomkring som är tysta. Skulle de agera så om det hände deras barn? Eller någon i omgivningen? Skulle de reagera med tystnad, stryka ett streck över det och istället skicka gullegull till den som har farit ut mot någon. Har vi olika regler för olika människor?

Jag tänker vidare på hur de gör när de undervisar. Tänk om de möter någon som jag då. Kommer de att frysa ut den personen? Mångfald är det ok när det gäller etnicitet, sexualitet, kön, ålder men inte när det gäller personlighet? Var går gränsen för acceptans?

Kanske är jag extra känslig för att jag dels är högkänslig, dels har blivit mobbad och förtalad på min förra arbetsplats? Men det förtar inte känslan av att människor vänder dig ryggen. Å andra sidan måste jag ställa mig själv frågan om de människorna är något för mig. Förmodligen inte. Dags att gå vidare helt enkelt. Även om det svider. 

Jag jag är ledsen och med att skriva det här tappar jag nog de tysta också, men vet ni, jag orkar inte vara tyst om det som är viktigast för mig. Att våga fråga. Att ta mig vidare. Att ställa gammalt beprövat i fokus för att se om något förändras. Jag går min egen väg, inte alla andras. Min lärare Shandor, har gjort exakt så i sitt yogautövande. I möten med människor. Kanske därför jag känner mig så hemma med honom. Kanske därför jag vågar se igenom det falska, när det inte är äkta. Kanske därför jag faktiskt törs skriva det här. Jag tror det. Han har hjälpt mig stärka mitt inre så att jag mer och mer vågar vara den jag är. Han sa också på en kurs för några år sedan; Most people act like shit. Tja. Det ligger  mycket i det. Tyvärr. Så har vi ju de här som inte vill "sprida negativa saker" som alltid alltid fokuserar på något rart och glatt. Länkar återigen till en av de bättre artiklarna jag läst om spritual bypassing. Att hoppa över det som är svart och svårt, att liksom ta genvägen till det andliga. Men det fungera rju inte riktigt så som jag ser det. Det är precis tvärtom. När du vågar se svärtan, problemen och svårigheterna - då kommer också insikterna över väldigt mycket. När du vågar gräva just där du står. Jag har aldrig hymlat med att mycket var svårt men att det också känns fint att dela det.

Och nu då? Ja nu det känns fritt i bröstkorgen men väldigt ledsamt. Men jag kan bara leva mitt liv, jag orkar inte tassa på tå för lättstötta människor. Jag har min väg och andra har sin. Men tappa inte respekten och våga öppna munnen eller tangetbordet. Det är inte så skrämmande att våga stå upp för någon som ni kanske tycker är för rak.

Slutar med mitt favoritcitat av Martin Luther King: You are not only responsible for what you say but also for what you don't say.

Våga. Leva.

Gullvivorna står som konserverade. Bladen på vår kastanj vägrar gå vidare. Men brudspirean. Brudspirean  blommar överdådigt. Som om. Som om det inte fanns någon morgondag. Hör på nyheterna att Malik Bendelljoul har hittats död och jag blir ledsen. Att hans morgondag inte är här. Att man kan känna sorg över en människa man inte känner, man aldrig träffat, det slår mig ibland. Att hans fantastiska film Searching for Sugarman var en underbar berättelse i sig, men även hela historien om filmen. Hur han gjorde allt själv och till slut vann en Oscar och att det är den mest sedda dokumentären i Sverige, det säger något.
   Plockar in några långa kvistar av den vita väldoften. Tänker på alla som vågar. Vad det än gäller. För Malik, han verkar ha varit en som vågade. Som gjorde. Hela tiden mer kreativ. Så vill jag vara. Inte stanna upp utan vara på väg hela tiden. Yogan är också ett sätt att vara på väg. Hela tiden.
   Jag blåser ut ljusen på min studio och träffar en tjej jag bara pratat med tidigare. Hon är KY lärare och hon och jag kanske hittar något slags samarbete framöver. Allt är färska idéer och allt är inte uttänkt, men det finns något där som vi båda vill bygga något på. Kanske dags för mig att inte vara själv längre i min verksamhet.
   Det skymmer och vi sitter vid bordet med en spetsduk och mina fingrar följer mönstret. Hör henne beskriva en yoga som är så skild från min och som jag inte förstår. Men våra upplevelser av vad den gör med oss, yogan, är identiska. Det är förbluffande men ändå inte. Alla yogavägar bär till samma mål. Samma tanke om oss och vårt inre. Men även om vår kropp. Och i samma stund jag skriver det här skickar hon ett sms. Vi är på något underligt sätt hopkopplade. Kan man tänka så? Direkt? Låt oss leva hela vägen vill jag säga idag. Bara det.

Vågar du fråga?

Vågar du fråga? Om du undrar över något frågar du då? Även om du själv bedömer din fråga som kanske inte så klurig? Även om ingen annan frågar något? Även om den du frågar blir irriterad? jag är så frågvis för att jag är så nyfiken. jag vill veta. Men det har inte alltid varit så. Jag har svalt en mängd frågor, som jag själv betraktat som lite larviga, jag borde egentligen kunna det här osv.i alla möjliga sammanhang. Men för mig står frågan också för att jag törs visa mig.
   2006 var jag på en yogakurs i USA. Den kursen var på ett sätt helt annorlunda än alla andra kurser jag hade deltagit i, både före och efter. Och det handlade om deltagarna. Att de vågade fråga. Ja inte bara vågade, de skapade en slags dialog som jag ofta har känt saknas i alla möjliga sammahang, inte bara yoga. På jobbet, på stormöten, på små möten på alla möjliga sorters möten. Jag blev så paff. Men också inspirerad. Till att ta för sig, att faktiskt fråga det man undrar. Jag vet inte om det hänger ihop med den amerikanska kulturen mer än vår egen, men frimodigheten i att ta plats, den äger inte vi skandinaver, rent generellt. Det har till och med ansetts som malligt och fel. (hejdå Jante! Igen!)
   Något jag märkt när jag frågar är att människor ibland irriterade om man upprepar det de själva just sagt och sedan väver in en fråga, för de menade inte så som de sa. De menade något annat. Som de inte sa. Och det spelar ju ingen som helst roll egentligen, men jag tror i ärlighetens namn att vi tar oss själva på för stort allvar ibland. Helt enkelt. Jag. Du. Och nog kan man säga fel? Himlen faller inte ner. Jag tror också att vi kanske är dåliga på att uttrycka det vi faktiskt menar. Kanske kräver det något när man inte kan vara helt svävande på tonfallet och till och med måste trycka till med, men så tycker jag i alla fall och det är jättebra. Det är inget argument för den som frågar. Det är ingenting egentligen mer än en egen bekräftelse till sig själv. Kanske tycker du att jag snöar in nu men eftersom jag arbetar med kommunikation så är jag besatt av ord ibland. Och att man faktiskt säger precis det man menar. Inget annat. Tar bort slöjmolnen av det suddiga andra. Står för det helt enkelt.
Något annat jag funderat på när det gäller frågor är också att män oftare tar för sig och frågar, tar plats, där skulle jag önska att vi också gjorde det mer. För att visa oss. Jag vet att en del känner sig obekväma med att höja sin röst, men det kanske också är något man behöver träna sig på. Någon gång ibland i alla fall.
   Att fråga och ifrågasätta är också två begrepp som oftast blandas ihop. Att fråga är för att man vill veta. Att ifrågasätta är när man tycker att någon har fel i det den säger och därmed vill man faktiskt ifrågasätta det. Jag har en vän som ständigt blandar ihop de begreppen och det kan vara frustrerande.
   Ibland får jag frågor om det jag själv tycker är uppenbart i yogan, men eftersom frågan kommer så är det inte alls det. Och just det gör ju att jag för min egen del får en chans att förklara det i mitt tycke självklara och vi har alla lärt oss något på kuppen. Nuförtiden ber jag mina elever om frågor varje gång vi går igenom något. Eller reflektioner. Som oftast mynnar ut i en fråga. Jag tror nämligen på dialog. Även om vi gör vår yoga i vår ensamhet hemma så behöver vi också en dialog kring den. Det är också min främsta orsak till att jag bloggar. Dialogen. Att få andras synpunkter. Att våga fråga andra om deras yoga. Eller tankar. Jag gillar ju också när vi inte tycker lika. För det är ju det som ger det hela lite edge, lite power, när vi kan ha en dialog kring det vi tycker olika kring. Till exempel att jag tycker att det inte går att handla yoga. Inte köpa lektioner på nätet för att träna till. Medan någon annan tycker att det är finemang, det funkar finfint.
   Det jag däremot kan fundera över är om alla är bekväma med det. Vill vi ha en värld där vi alla tycker lika? Vill vi försvara det vi själva tycker så mycket att vi känner oss ifrågasatta när någon annan frågar något om just det vi själva sagt? Jag vet inte. Klart är att jag fungerar så här. Jag får en hel del frågor på mailen och ni kan inte ana vad jag önskar att de frågorna dök upp här i kommentarerna istället. För att vi alla ska kunna ha dialogen. Frågar du? Även om det känns obekvämt? Är du stadig i var du står?

För att

Den här bilden har jag lånat från min dotter. Jag älskar den. Den säger allt för mig. Just idag vill jag dela den extra mycket, för min egen del, för att jag hela tiden kliver över den där guldfärgade ramen som har hållit mig på plats tidigare - men också för att jag ser det i mina yogaelever. För att jag ser det i de som går sorgbearbetning hos mig och läker sina sår. För att jag jag ser det i de som strävar och följer. För alla oss - som vågar i vardagen, som vågar i yogan, som vågar i alla möjliga situationer. Hurra!