High as hope

Varit i Stockholm några dagar med min dotter. Badat på Sturebadet, fikat här och där, strosat på Fotografiska sent söndagkväll (tänk att de har öppet till klockan 23, älskar det!) men framför allt har vi varit på konsert. Jag fick äntligen uppleva Florence and The Machine live. Ett utsålt Globen och en stark förväntan i luften.
   Hon fullkomligt knockade mig med sin röst och sina proffsiga musiker. Jag har sett så många konserter, varit på så många spelningar men kan ärligt säga att det här var det bästa jag sett. Det var som en sällsam upplevelse av en magisk människa, en kvinna som sjunger med sådan power och där rösten har ett omfång från det djupa till det ljusa. Men framför allt är det vibratot, det slog an något i mig. Kände hjärtat öppnas och tårarna forsade. Av glädje. Av kärlek. Av sällsamhet. Aldrig upplevt något liknande. Florence är som ett väsen. Det kändes som hela stället vibrerade med henne. Hon fick alla att säga att de älskade varandra till sin granne, släppa sina telefoner och ha två händer i luften och sjunga med henne.
   Hon beskrivs ofta som flummig, newagig utöver sin musik. För mig var hon helt äkta. Jag kände att hon skapade en närhet till alla oss tusentals människor som var där. Hon var mjuk men stark. Hon påminde mig så mycket om en annan favorit, Patti Smith och jag hinner inte mer än tänka tanken så berättar hon om låten Patricia handlar om just Patti. Att de är som två sidor av samma mynt, två starka konstnärssjälar som bygger så mycket hopp via sin mjuka styrka. Inte heller konstigt att senaste albumet av Florence heter High as hope.

Inser hur många olika kvinnor jag har som förebilder. Inte minst inom musiken. Jag är fortfarande tagen av upplevelsen och den gav mig något ordlöst och viktigt. Golvad, knockad och tacksam.