Sjuk och skamsen

Jag ligger i influensa. En märklig sort med överdriven huvudvärk och ont i precis hela kroppen. Ont i alla skelettdelar, bäckenet och bröstkorgen värker och jag har mått konstant illa. Febrig i måndags och sängliggande, precis som några till i familjen. MEN. Jag skulle få besök av en kär yogavän som bor i Holland och som skulle komma hit några dagar med sin son. Det funkar ju självklart inte att ha gäster när man inte är frisk men jag får så dåligt samvete. Är jag verkligen så dålig? Jag kanske är pigg när de kommer? Eller det som jag oftast tänker; tänk om de tror att jag ljuger, hittar på? Jag vet verkligen inte var de här tankarna kommer ifrån, jag vill ju träffa dem men det funkar inte nu.
   Men att vara sjuk är förknippat med någon slags skam för mig. Min pappa var sjukpensionär och sjuk i alla möjliga sjukdomar under många år innan han dog. Och att han hade blödande magsår och sedan en liten hjärnblödning var ju inte direkt något som inte var påtagligt. Men ändå. Den där känslan av att vi inte var friska hemma, den har påverkat mig mycket. Som en defekt, som att vi inte var som andra familjer. Jag har oftast inte berättat när jag varit sjuk eller mått dåligt. Jag har inte velat dela det. Det har känts som en svaghet och något jag känt både skuld och skam inför. Oftast när någon frågat hur jag mått har jag svarat sparsamt och sedan vänt fokus till den andra. Därför valde jag tvärtom nu, när jag hade den här cancerutredningen i januari. Jag bestämde mig för att vara helt öppen från början. Om det skulle vara något. Det var också därför jag började blogga mer regelbundet igen omutifallatt jag hade något elakartat skulle min kanal vara öppen och igång.
   Om jag lyfter blicken lite och tänker på hur det ser ut runt omkring så är det nog så att frisk och välmående toppar vad alla vill vara. Även om vi sällan är det 100 % så är det just det vi vill visa, eller har jag fel? Och jag är definitivt inget undantag. Tänker också på ohälsotalen, hur många det är som faktiskt inte mår bra i vårt samhälle, vare sig det är fysiskt eller själsligt, ja då kanske vi ska visa oss lite mer för varandra? Bara lite. Jag tycker ju inte att någon är sämre som inte mår bra, varför ska jag bära runt på en känsla av att andra tänker det om mig? Som sagt vet inte vad de här tankarna har grundats i men kanske i skolan när man skulle redovisa vad man hade gjort efter varje lov? Vi som aldrig reste någonstans för att pappa var sjuk och pengarna inte fanns? Som jag hittat på i alla uppsatser man skulle skriva efter sommarlovet... Uppgifter som lämnades i välmening födde en stor vånda i mig. Kanske bottnade det bara i att jag inte ville vara annorlunda.

Och nu ligger jag här och har vinterns influensa och liksom "skäms" för att jag blev sjuk så olägligt. Hur knasigt är inte det? Och ändå är det så jag känner.

Skamlös?

Den där lilla tjejen som var jag. Som växte upp utan skam. Först. Som inte förstod alla sociala koder över hur man beter sig. Som är barnens värld. Flickors. Pojkars. Jag var blyg. Och skämdes över både det ena och det andra ganska tidigt. Att min familj inte var som alla andras. Att vi inte hade bil. Att jag var så smal och benig och fick bröst sist av alla i min klass. Men när jag väl fick bröst, då var de stora som meloner. På den taniga kroppen. Allt kändes fel. I mig. Utanpå mig. Att ha bröder som var struliga. Halvkriminella. Att alltid få lov att vara den duktiga flickan. Ja, man väljer, men som barn är man inte medveten om att det ens finns ett val.
   Så. Vad gör man med de där osorterade skamkänslorna som har svårt att lämna ens inre när man växer upp? Tar fram skämskudden i tid och otid? Tittar på det och försöker förlåta sig själv för de känslor man haft av tillkortakommanden? Jag har försökt det. Inte funkat fullt ut. Trots att jag trott det. Alla dessa människor som propagerar för att bara säga det positiva och hela tiden höja sig. Nej, jag är inte sådan. Och nej, jag tror inte på att det fungerar. Jag tror på båda sidor. Jag tror på balans. Svart och vitt och allt däremellan. Tror på att ta fram det som skaver i ljuset. Att titta på det och inse att vi alla har liknande historier. Det är den stora behållningen. Också sorgen. Över att jag så tidigt sorterades in i facket av fin flicka.
  Så. I helgen har jag tagit ett litet kliv till i min egen resa. På min lilla vindlande stig. Utöver yogan känner jag ibland ett behov av annat för att att gå vidare. Ja, jag har gått en kurs. För en pionjär i Sverige, Anneli Fromell, vars blogg jag följt länge och som till min lycka hade kursen i min stad. Hon var den som skrev ett inlägg om HSP (High Sensitive Personality) och startade en fullkomlig lavin i ämnet. Hon är en stigfinnare. Och som en sådan har jag ockå naturligtvis valt att gå en kurs för henne. Men inte bara för att vara med från början, nej för att jag tänkt att jag inte har så mycket skam i mig. Kanske rentav är skamlös? Ett begrepp som vi pratat om i helgen. Som låter negativt men som egentligen är skönt positivt.  Kursen heter Shame - Resilience, fritt översatt från amerikanskan  Skam - återhämtning.
   Nya vänner. Nya insikter. Allt landar så småningom. Just nu bara en skön trötthet i mig. Just nu en värme av hur mycket några kvinnor från olika håll i landet kan ha gemensamt. Av vår bakgrund. Olikheter också, självklart, men det andra värmde mig inifrån och ut. Jag tillåter mig att tänka på min skam, vad den än har för resonansbotten, inser att den stora jämförelsen, vad den än handlar om, den gagnar aldrig. Inte mig. Hur tänker du runt skam. Har du någon? Vågar du se den?