Visst gör det ont när minnen släpper?

Omvälvande. Kan inte använda något annat ord för det som händer just nu i min yoga. Ni vet att jag under tre månader haft egna asanas sedan den långa kursen jag var på i somras. En av dem har verkligen varit tuff, både mentalt och fysiskt. Sjäsligt. När tårna nästan går av i min SuchiKarana. Men när man arbetar med den typen av utmaningar vet säkert ni som yogar att det förändras. Att allt förändras. Till slut. En del dagar har jag gråtit och rullat runt av sorg, utan att förstå vad det hela egentligen har handlat om. Har inte fäst vikt vid vad det kan vara, bara på att få släppa taget om något som gör ont i själen. Och smärtan har stundtals bytt plats med något. När jag kan flytta mitt fokus från onda tår så kan jag sitta längre. Helt enkelt sjunka ner ännu mer. Och annat kommer upp från djupet av mig i samma stund jag kommer längre. Igår hände något. Jag kom i kontakt med ett minne. Ett minne som flöt upp som en kork i vattnet. Och jag delar det med er för jag vill släppa det helt och fullt. Jag vill också skriva om det för er som ibland i kommentarerna undrar över varför det "måste vara så smärtsamt". Ibland. Här kommer min berättelse som jag väljer att dela för jag tror vi har mer gemensamt än vi tror:
   För fem år sedan kom jag in till sjukhuset med svåra magsmärtor och kräkningar. Det visade sig att jag hade gallblåsan fullproppad med gallstenar (knölig och mogen, som min kirurg uttryckte det) och lades in för operation. Eftersom jag var en akut patient så kom min operation utanför ordinarie planerade operationer. Kom in en söndageftermiddag och opererades efter klockan 20 måndag kväll. Kirurgen var helt underbar, berättade och förklarade och kom även efter operationen och såg till mig. Sa att jag var tapper. Han ingav stort förtroende och värme. Narkospersonalen var föredömliga i hur de hanterade allt kring sövningen innan operationen. Men sen.
   Vaknar upp i ett mörker men med många andra patienter runtomkring. Jag har så ont att jag inte kan säga något. Två nattsköterskor försöker få mig att kissa på ett bäcken, jag kan inte prata, kan inte röra mig. Får nästan panik för att det gör så helvetiskt ont. De konfererar sinsemellan, som om jag inte hörde, säger till varandra - men så himla ont kan det väl inte göra? Tänk om hon bara samarbetade. Till slut får jag fram att jag har för ont. De krånglar med mig och försöker få mig på ett bäcken, till slut är jag uppe på bäckenet, kvider av smärta och svimmar stundtals av. Inget händer så de tar bort det och börjar nu bli oroliga. De ringer efter en bakjour, en läkare som säger till dem -ibland kan man få outhärdlig smärta av limmet vi använder när vi limmar bukhinnan vid den här typen av operationer. Den här patienten har det. Då. Men inte förrän då blir jag trodd. Men det blir inte bättre för de tankar i mig smärtstillande gång på gång. Så när morgonskiftet kommer hör jag som i en dimma hur en äldre sjuksköterska säger - men herregud hur mycket har ni tankat i henne? Det resulterar i att den här äldre sköterskan och jag hamnar på ett litet eget rum där hon sitter med mig hela dagen. Jag ligger inne på ett barnrum och jag blir rädd och frågar henne upprepade gånger vad det är som hänt och om hon kan berätta det för mig. Det i sin tur resulterar i att det kommer in en narkossköterska. Han frågar mig om jag vill anmäla dem! Nej säger jag, jag vill bara veta vad som händer, vad ni har gjort med mig. Han fortsätter då och säger att det enda de kan erbjuda i form av smärtlindring är injektioner mellan revbenen. Men jag vill inte ha mer smärtlindring, är så överdrivet påverkad att det känns sjukt. Det är vad de erbjuder mig i form av samtal. En fråga om jag vill anmäla och vilken smärtlindring som återstår. Vilken fattig sjukvård! Vilket fattigt sätt att möta människor. Jag får inte träffa min man, som vid det här laget är jätteorolig, utan han får prata i telefon med sjuksköterskan som sitter hos mig. Framåt kvällningen körs jag äntligen ner till en vårdavdelning men ingen vill prata med mig om vad som hänt. Jag känner mig bara jobbig. Ledsen. Smärtsam. Ligger inne några dagar för att jag får vatten i lungsäcken och syresätter mig dåligt. Till slut kommer jag hem och fem veckor senare är jag på benen. Gömmer det smärtsamma de utsatte mig för. Djupt inne i mig.
   Det här var naturligtvis ett jättejobbigt minne och något jag hållit ifrån mig. Jag inser det nu. Men det är ju över! Men nej, kroppen har inte glömt. Minnet av den fruktansvärda natten har funnits i mig. I huvudet någonstans långt bak. Men framför allt i hjärtat och kroppen. I min träning så släpper jag det nu. Jag är klar med det. Och det gjorde så ont innan det kom till ytan, men nu är det ute. Och att jag för första gången ser vad det är som hållit mig tillbaka i olika saker. Apropå diskussionen om kroppen i tidigare inlägg. Yogan gör mig fri. På ett omvälvande plan. Och jag vill aldrig välja bort den. Kommer aldrig att göra det. Men vägen går ibland via det smärtsamma för att vi ska kunna få bli fria. Visst gör det ont när minnen släpper?