Född buddhist

Jag mår konstant illa och har ont i magen. Försöker kurera med kombucha och till och med Proviva. En stund går det bra sedan är det som om magen är i en dal, den går rakt inåt och jag blir matt. Gör min yoga och tar små korta promenader. Min familj säger att jag ska ta det lugnt, operationen var för en vecka sedan men det är egentligen penicillinet som slagit ut min tarmflora, så mycket inser jag. Bara att ta det varligt. Men jag måste äta kolhydrater, något som jag egentligen inte alls vill och det smakar inte ens gott längre, men det är vad som stannar i kroppen. Och det är ju logiskt eftersom det är stoppande. Nå. Ett steg i taget.

Åker och äter frukost på kafé med en kär vän och får låna en bok som dykt upp i mitt flöde flera gånger den senaste tiden;  När allt rasar samman med undertiteln Innerliga råd för svåra stunder av Pema Chödrön. Jag har läst en hel del buddistisk litteratur och alltid känt mig i samklang med det jag läser. Den här boken är inget undantag. Kommer hem och kastar mig över den.
   Och återigen känner jag mig bekräftad i hur jag vill agera, ärligt men utan pekpinnar. Jag som oftast blivit hårt bedömd när jag varit ärlig och där människor i alla möjliga och omöjliga situationer försökt få mig att "vara snäll" vad det nu är. Och nej, jag är ingen som måste kasta min åsikt över människor, men när de ber om den - ja, då säger jag var jag står. Ja, och en del har inte stått inte ut med vad jag tyckt. Till och med här i min egen blogg lyckades jag reta upp människor som inte tyckte jag var snäll, gick för långt osv när jag helt enkelt skrev att det är snart 100 år sedan som man upptäckte att socker göder cancerceller. Visst är det ganska fantastiskt att det kan anses elakt att man säger det? Nå. Vi har alla våra sätt att dölja, hemlighålla eller strunta i det som är våra tillkortakommanden. Jag är inget undantag. Men just ärligheten ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag kan helt enkelt inte ljuga. Och ibland har jag valt tystnad,  men sedan ångrat mig - varför inte stå för saker fullt ut?
    När det gäller mig själv vet jag att min man tyckt att jag är överdrivet hård mot mig själv men jag är inte hård, jag försöker bara vara ärlig. Och i den här pärlan till bok så läser jag;

Att meditera ger oss möjlighet att uppmärksamma när vi når vår gräns och 
det hjälper oss att inte förledas av hopp och rädsla.

När allt kommer omkring bottnar det i hur villiga vi är att bli lättare till sinnet 
och släppa taget.

Hur ärliga vill vi egentligen vara mot oss själva?

Jag vill vara ärlig. Jag vill vara ärlig mot andra och mig själv. Och den här boken ger mig så mycket, trots att jag har hälften kvar! Kanske ska jag fördjupa mig lite mer i buddismen?