Förtröstan

Det är verkligen varannandags känsla i mig. Vaknar med förtröstan. Känner mig tacksam över allt jag har. När något jobbigt händer är det så lätt att tappa fokus över vad man faktiskt har. Min familj är min livlina. Min yoga min bärande grund och mina lärare som mailat igen och som verkligen får mig att känna mig sedd. Och så himlen då. På riktigt. Jag förundras ständigt över himlen. Färgerna. Själva rymden. Låter kanske fånigt men helt sant för mig. Kanske är det åldern. Vem vet. Men jag vet att jag hittar något av förtröstan där.

Naturen är förtröstan i sig.