Medberoende och ansvar

Kajsa Ernst, skådespelerskan som är med i tv-serien Stjärnorna på slottet, berörde mig så mycket. Jag ser inte så ofta det programmet men vi slötittade lite i söndags, till kaffet och innan något annat. Jag visste inget om henne. Hon visade sig vara en insiktsfull och modig människa. Man märker direkt på de människor som bearbetat saker i sitt liv, på hur de uttrycker sig, hur de pratar om det svåra. Hon verkade vara i fas med sig själv, pratade om det hårda, väjde inte men gottade sig inte heller. Hon berättade sin historia helt enkelt och visade med hela sin person att hon verkligen tagit sig vidare. En del saker hon sa grep mig extra; till exempel när hon i 12-års åldern släpade upp sin dyngfulla mamma för trapporna. Hur hon då insåg att hon måste klara det här och att hon måste göra det ensam.
    Den där flickan som var hon, som jag känner igen mig i henne. Hur jag tidigt visste att jag var tvungen att lösa saker själv. Vi hade ingen missbrukshistoria hemma, däremot en mängd outtalade budskap och dålig kommunikation. Min pappa var i princip sjuk från det jag var 12 tills han dog när jag var 28. Allt handlade om det. Vår dåliga ekonomi, brist på semester osv. Och mamma som inte riktigt orkade hela vägen, som blev tyst och när pappa dog blev hon sjuk och dog sedan fyra år senare.

Min familj innan alla problem tornade upp sig

Jag blev på något vis ansvarig i min familj, jag skötte läkarkontakter, tvättade åt dem, tog dem till doktorn, hämtade ut mediciner osv. osv. Och jag ifrågasatte inte detta en enda gång. Jag bara gjorde. Och det har tagit en del terapi till att komma till slutsatsen att de helt enkelt gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar så relationerna är läkta. Helt enkelt. Vilket samtidigt inte säger att det är ok på något vis att lägga så mycket tyngd på ett av sina barn. Mina bröder var struliga, min storebror kriminell och lever inte längre. Min lillebror "för liten" så det blev liksom jag. Som skulle rådda allt.
   När min lillebror visade sig ha alkoholproblem så kunde jag inte ta in det. Ville inte. Värjde mig trots att hans skilsmässor handlat om just detta. När han skilde sig från sin första fru så tyckte även hon att jag skulle "ta hand om" honom. Vilket jag självklart gjorde, på mitt sätt. Mitt medberoende blommade ut igen. Jag och min man lät honom bo i vårt sommarhus för att få ordning på ekonomin. Något som tyvärr resulterade i att han verkligen hade råd att supa hela helgerna. Utan att jag förstod. Min man började bli trött på trassel och strul, nattliga telefonsamtal, sönderslagna lampor och annat. När han flyttade fick vi inte ens ett tack efter två år, ingen städning och inte en sketen liten blomma. Han bara drog. Han flyttade till södra Sverige och gifte sig igen och skilde sig. Relationerna avlöste varandra. Och när han inte mådde bra ringde han till mig. Naturligtvis. Och jag kände en enorm börda av ansvar, var livrädd för att han skulle bli hemlös, mista jobbet eller slå ihjäl någon. Han blir aggressiv när han dricker. Jag var borgenär för att han skulle få en lägenhet. Ja ni vet. Och höll på att få betala en hyresskuld på över 30 000 kr, men då blev det klart med kronofogden så de drog pengarna från hans lön. Men det tar aldrig slut. Men till slut var det ändå nog. För mig.
   När jag fyllde 50 kom han, inte helt nykter till en stor överraskningsfest min man och barn hade ordnat. Han hade med sig en suparkompis och det slutade med att min man slängde ut dom. Lite snyggt i skymundan. Men då tog jag ett beslut. Jag träffar honom bara om han bestämmer sig för att bli nykter. Det är 13 år sedan och det har fortfarande inte hänt. Han har valt. Jag har valt och jag har gått i samtal för att göra klart min del för mig själv och slippa detta medberoende som tärt mig och dränerat mig helt. All oro som kunde hålla mig vaken. Vilket självklart påverkat min egen familj. Och jag är fri. Faktiskt. Trots allt.

Jag väljer att dela. Jag tror inte på tystnad. Jag tror att många har en missbrukare i sin närhet. Medberoende är så förödande och så otroligt viktigt att prata om. Och är det inte missbruk så är det andra osunda delar i relationer som skapar dessa mönster. MEN. Man kan ju ta sig ur. Man kan ta kommandot över sitt liv och ta hjälp. Tack terapi. Tack sorgbearbetning. Tack yoga. Tack min kära man och familj.