Varje dag

När livet utmanar mig, när jag ställs inför knepiga situationer eller jobbiga känslomässiga delar så har jag min yoga att luta mig mot. Den som stärker det inre, den som gör mig medveten om att jag är oförstörbar inuti. Som vi alla är. Och det är ingen lögn, jag känner det verkligen inuti. Som en ljuspelare rakt igenom hela mig. Det finns inget hokus pokus i detta, ingen hemlig ingrediens mer än att göra. Helt enkelt göra. Hur många gånger tänker vi inte att vi ska göra något och sedan inte gör det man det känns nästan ändå som vi gjort det för att vi tänkt det? Det finns ingen genväg i detta. Och jag ska vara ärlig, jag tror inte att någons kriya, practice eller vad det är du kallar din andliga väg är bättre än någon annan. Alla former har sina för- och nackdelar. Hemligheten ligger i att göra. ATT GÖRA. Och att man håller sig till sin stil.
   Den här pyttipannan som florerar idag, där man ska göra lite kundalini, lite ashtanga, lite yin osv osv den är förödande i det långa loppet. Det är min övertygelse. Nej det är inte fel att testa andra former, men det är just det - testa. Inte hoppa mellan olika delar. Varför? Därför att varje yogaform har sitt eget mindset. Ja jag har skrivit om det tidigare och det blir övertydligt för mig när jag träffar människor som utövat yoga i kanske 10-15 år med ett leende säger att de hoppar mellan olika stilar. Att liksom hitta russinen i kakan hela tiden. S L I P P A ta brödet, det dagliga stundtals gråa utövandet av samma form. Händer det något med dem? Utvecklas de som människor. Nästan inte alls. De mår bra i stunden men att möta sig själv är ett dagligt slit. En väg som inte många egentligen väljer sådär självklart. Inte jag heller. Men idag kan jag inte vara utan det. Den håller mig på banan. Människor som måste bli ledda varje vecka i sin yoga år ut och år in, de har inte vågat lita till sig själva. Det optimala är att hitta sin lärare, gå kurser för att lära sig det man behöver utöva i sin ensamhet, med sig själv. Träffa sin lärare varje år så att man håller sig på banan och inte låter egot styra och ställa. Ingen kommer undan egots lockelser, om du så har tusen mappar med sadhanas du kan göra. Din andliga lärare är en stor pusselbit på din väg. Facklan som lyser upp och som gör att du hittar rätt inåt. Att du förstår vad som är din inre egen lärare och vad som inte är det. Jag tror aldrig någonsin att någon bok, dvd, streamad yoga"tjänst" eller kompendier med kriyor kan ersätta en människa. Aldrig någonsin.
  
Ska du våga hitta rätt inåt måste du också se utanför dig själv och hitta rätt vägvisare som vågar visa dig det tuffa också. För 3,5 år sedan var min lärare stenhård mot mig på en kurs, varje yogatillfälle var han där med korrigeringar och många ord. Jag fattade inte. Jag stängde ned. Det har tagit mig flera år att faktiskt förstå vad det var han gav mig. Hundra pusselbitar till att förstå mig själv. Tårar som tvättade bort idéer om vem jag är och hitta rätt. Hans enorma kunskap men också värme och kärlek har fått mig att se hur mycket jag har och vad som egentligen är viktigt i mitt liv. Och med sista tidens turbulens i min kropp och i mina näras emotionella svårigheter har visat mig än en gång hur storartad den här yogan är. Och han finns där, bara ett email bort när jag brottas med saker i livet. Jag kan inte annat än böja mitt huvud i tacksamhet till honom men också till mig själv som faktiskt gör. Varje dag.

Då var det dags. Igen.

Homecoming blues. Den andliga baksmällan. Den som jag oftast känt efter en intensiv yogaupplevelse. Ja den är här nu. Plötsligt känns allt grått. Och nej, jag vill inte låta bortskämd, men kan förstå om det uppfattas så. Och ändå. Den här yogavägen jag valt den är inte enkel. Jag fattar helt enkelt inte de som hela tiden pratar om mjukhet och bekvämlighet i yogan. Det var inte ens så när jag började. Jag vet att jag hade ont överallt och ändå - ändå var det något som inombords som fick mig att fortsätta. Och det blir inte enklare. Helt enkelt.
   Pratade med min Kundaliniyogavän här hemma igår. Och det är så skönt för vi upplever precis samma saker, trots så olika stilar. Men som hon sa - Om man inte känner svårigheterna, funderingarna, alla varför - då har man inte gjort det man ska. Om man fnissar sig igenom yogan och bara upplever någon slags bliss, vad är det då man gör?  Och det är ju ungefär så mina lärare uttrycker sig. Så jag säger själv. Men tänk så skönt det är när någon annan säger det.
   Jag var förberedd på att jag skulle känna mig låg. Men det är märkligt för det inträder också alltid en ny ingrediens. Senaste året har en slags tomhet funnits i mig. Först skrämde den mig och jag stoppade snabbt in saker där som liksom brukar vara inombords. Oron. Rädsla för allt möjligt. Och så rensade jag igen. Och igen. Och nu har tomheten brett ut sig och jag har helt enkelt mer space inuti.

Det som vi strävar efter i yogan. Så - är det inte bra så då? Både ja och nej, som en kollega alltid svarade när hen fick frågor som var besvärliga... Jag vet att jag är på rätt väg för mig, men det hindrar inte att det många gånger känns som jag stapplar, famlar, känner mig som en nybörjare igen. Och igen. Och på sätt och vis är jag ju det. Eftersom det uppenbarar sig nya saker så är jag helt enkelt nybörjare på det nya. Ganska logiskt egentligen. Man blir aldrig färdig och nya nivåer uppenbarar sig. I tillvaron. I mig. I det jag ser i andra. Och ändå kan jag känna mig ledsen och skör i alltihopa. På att jag alltid alltid måste vara sann. Mot mig. Att jag blir trött på att jag inte kan kompromissa. Samtidigt som det är min styrka.
Då tänker jag på min lärare och allt som han gått igenom och som han frikostigt delat. På allt han tagit sig i och ur och hur otroligt inspirerande det är att någon som går före dig och visar vägen också visar på det svåra. Och att ingen - precis ingen kommer undan det. Vi har alla saker att ta oss igenom och vidare med. Så med det i mig gör jag min yoga. Stelt och osmidigt. Men ändå. 

Bilden har jag lånat från Shadowyogas Instagramkonto och det är min lärare. Tycker mycket om den bilden och allt han utstrålar trots att man inte ser hans ansikte framifrån. Den styrkan, det lugnet, den kunskapen - jag tackar och tar emot.

Som ett barn

Känt en undertryckt förkylning i min kropp de senaste två veckorna. Min man har varit riktigt dålig med influensaliknande symtom, feber och ont i kroppen och en kraxande stämma. Jag har vilat, vi har sovit på varsin våning i huset, jag har gjort mjuk yoga och försökt vila ikapp. Men igår, igår var det som det blev ett skifte och jag kände hur jag liksom sjönk inuti samtidigt som hostan gjorde entré tillsammans med mattheten. Har använt mig av de kurer jag brukar och ändå känner jag att allt jag vill är att ligga raklång och vila. Vaknade inatt klockan tre och var sedan vaken fram till sjutiden. Min man vaknade också tidigt på morgonen och vi tände ljus och väntade in morgonen. Pratade om yoga och hela det skiftet som skett inombords sedan kursen i Wien. Zhander hade en lektion på några timmar i inledningen av den kursen. Och där en bråkdel av det han sa stannade kvar i mig, i oss. Ändå. Ändå betydde den kursen mer än alla andra tillsammans känns det som. Eller alla andra kurser hade bäddat för den här, kanske man ska säga. För i mitt förändrade inre kändes det plötsligt helt tomt. Ödsligt. Och där jag nästan känt mig övergiven. Och ny. Som ett barn. Och känslan jag kan få ibland när jag är med mina lärare är att jag är som ett barn inför dem. Det låter kanske larvigt och barnsligt men det är allt utom det. För det ger en slags känsla av både omhändertagande och nystart, att allt är möjligt och att jag kan göra allt jag vill. Om jag använder mig av det jag får. På något odefinierat plan är det känslan som breder ut sig. Allt jag också lärt mig av mina barn. Eller av andras barn. Och att jag inte har den blekaste aning om vad som ska komma och att det aldrig går att förutsäga. Jag tänker att det är de riktiga stora helarna, lärarna som får oss att ta oss vidare i oss. Att möta det okända, det som gör ont ibland men som får oss att växa. Där vi kan känna oss så små, som barn. Ju mer jag känner av det ju mer inser jag att ingen växer på en räkmacka. Ingen växer av noll motgångar. Det är medias falska bild som vi matas med överallt. Kris och utveckling, är det inte vad det hela handlar om? Där man kan lägga in vilka definitioner som helst av orden. Att få bli ett barn. Att vara ett barn. Att lära ett barn.
   Den som undervisar i yoga behöver våga se sina elever för vilka de är, inte vad man önskar att de var. Det är också en utmaning och där varje lärare behöver hitta sin egen inre kompass för att överhuvud taget vara i närheten av att förmedla det stora. Samtidigt måste man våga gå sin väg både som elev och lärare och lita till den där inre vackra stämman. Det är så långt ifrån lätt som man kan komma. Samtidigt så berikande och lärorikt. Hittar en passande citat av den store gurun B.K.S.Iyengar:
  
The responsibility of a yoga teacher is really of a very high standard. If yoga was to be taught only on the philosophical level, you could give lectures and be done. But yoga should be taken mostly as an art on the healing level, and unless and until this healing take places, nobody gets interested in philosophy. People may read books but to actually be a spiritual hunter in life is very difficult. They may say, I am spiritual interested, but can I tell you 100% of the time it is only words. The actions are very difficult.
Guruji BKS Iyengar  (Excerpt from Yogapushpanjali)

Somnar om efter en omtumlande diskussion och vaknar lagom till kaffe och skid-VM på tv. Jag skriker i soffan så jag blir hes och jag känner att det är ganska skönt med både det världsliga och det andliga. Samma dag. I samma kropp. Allt finns där. Som i ett barn.

Bilden är tagen i somras, på mig och ett av mina barn.