Med en liten perforation och tålamod

Söndagen var helt enkelt miserabel. Men när kvällen kom och den fantastiska månen gled upp så kände jag skiftet i mig. Nej, jag har slutat skriva att det kan vara flum, för mig är det i allra högsta grad påtagligt. Alla år med yogan har gjort mig otroligt receptiv för förändringar både i kropp och sinne. Jag kände mig plötsligt stark och till och med glad.
   Sov dock lite si och så eftersom månen var så kraftfull. Så igår morse gick jag upp tidigt för dusch med Descutan och en kopp kaffe och ett glas vatten, allt före klockan 07. Det snöade kraftigt och vi tog god tid på oss att åka de fyra mil som det är till den lilla stadens lasarett där jag snabbast hade fått tid.  Det stod bilar lite här och där längs vägkanten med varningsblinkers på så det var ett klokt beslut.
   Väl där när jag var  avklädd och nedbäddad med dropp fick jag ändå vänta över tre timmar. Men så är det ibland, vem kan planera exakt hur lång en operation skall ta? Alla var sådär rara utan att vara smetiga, professionella och jag kände mig aldrig bortglömd. Inte ens orolig. Låg och tänkte, tänkte inte, helt enkelt bara flöt runt utan något mål. Otroligt skönt att känna sig lugn och stark.
   När de väl rullade in mig i operationssalen och någon drog på några slags täcke-strumpor, satte pulsmätare på fingret och blodtrycksmanschett samtidigt som någon gav mig syrgas och nästa person sprutade in först kortison och sedan sömnmedel i nästa arm kände jag mig verkligen som en medelpunkt. Hann tänka - Hur ska det här gå? när sköterskan sa gonatt Annika och sedan sa hon gomorron! Och då var allt klart. Jag hade en underbar dröm där jag och älsklingen var i Indien, på vår strand i Palolem. Personalen fnissade lite när jag sa att jag hade varit i Indien.
   Efteråt mådde jag prima, sådär overkligt bra att jag liksom nästan väntade på någon slags kraschlandning. Men inget hände. Jag fick vatten och kaffe. Gud så gott. Och sedan kaffe och en smörgås. De hämtade mina glasögon och telefon och jag fick ta del av all kärlek via sociala kanaler. Oslagbart.
   Sedan kom min läkare och pratade med mig om vad som var gjort. Provtagning och sedan hade han gjort ett hål, en perforation i höger kant av livmodern! Han sa att han jobbat i 30 år och detta var andra gången det hade hänt. Jag kände ingenting när han sa det, bara att ja, ingen vet vad som händer. Ingens fel. Han förstod det inte själv. Därför ville han att jag skulle komma förbi mottagningen innan jag gick hem för att han skulle kunna göra ännu ett ultraljud och en undersökning. (Sa jag att jag älskar små sjukhus? Där blir allt möjligt som på större ställen aldrig ryms i schemat.) Sagt och gjort. Han undersökte mig och hittade ingen förklaring.
   Nu väntar jag på provsvaren och jag skulle ljuga om jag inte sa att det påverkar mig på det sättet att jag tänker på det då och då. Men jag oroar mig fortfarande inte över det jag inte vet något om. Allt får tas om hand när det sker. Kanske låter präktigt men det är precis där jag befinner mig nu. Med en liten perforation och ett stort tålamod.

Tack yogan. Tack yogan. Tack yogan.