Olycka men änglavakt

Idag hände en olycka hemma hos oss. Vi har en god vän som hjälper oss med lite byggnationer, vi ska flytta vår entré för att frigöra lite förvaringsutrymme. Det i sin tur innebär att en liten förstukvist skulle flyttas. Vi hade hyrt en stor lift och allt var frid i den varma stilla morgonen. Så ramlade vår vän, för mig som stod en bit bort och skulle fotografera såg det ut som han gjorde en liten kullerbytta och jag väntade på att han skulle resa sig. Men han hade landat på huvudet och låg still. Först trodde vi alla tre, jag, min man och skyliftmannen att han var död. Han tappade luften och blev blå, men han var medveten. Min man och den andre mannen startade direkt HLR, jag ringde 112 och hade operatören i luren hela vägen tills ambulanserna, körde in på gården. De skickade två och det behövdes fyra starka män att bära honom på båren. Han fick nackkrage och åkte till sjukhuset. Vi åkte och hämtade hans fru och körde in hans bil och så till akuten. Väl där fick vi veta att han hade tre nackkotor med frakturer!! Han hade känsel överallt och  var vid gott mod. Allt hade kunnat bli så mycket värre. Det värsta kunde ha hänt. Han hade dessutom verktyg och  knivar i fickorna så han hade kunnat skära sig i inre organ. Änglavakt trots allt.
   När det händer sådana här saker, olyckor och trauman så blir jag som stilla inuti. Jag gör saker rationellt och så var det med min man och den andre mannen också. Vi blev som ett team och ingen höjde ens rösten. Det är en stilla nåd att vi fungerade så idag. Nu vet vi inte om han skall bli opererad eller inte. Här eller på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Och tänk så snabbt något kan hända. Och hur snabbt mina tankar gick till att det var väl en djävla idé jag fick att vi skulle flytta entrén. Detta med skuld och vems fel var det? Ingens fel. Saker händer ibland. Och jag är så tacksam för att han lever och att han är omhändertagen nu. Med frakturer men ändå kunde allt varit så mycket värre tydligen. Och själv tycker han mest att det var förargligt...
   Så när jag kommer tillbaka till huset svänger sotaren in på gården. Javisstja. När han sotat våra två kaminer och vedspis så får jag skura vårt vita men sotiga golv fyra gånger. När mannen sedan kommer hem och säger att han tror att han har en fästing i naveln. Ja då. Då vill jag bara gå och lägga mig och vänta på att den här dåliga energin ska virvla bort.
  
Var rädda om er, man vet aldrig när något kan hända. Och ibland får man en hårdhänt påminnelse!