Då ska du få sova!

Sover lugnt, trots en nervös kväll. Vaknar i mörkret precis innan klockan ringer och känner mig lugn. Men sen pendlar det hit och dit. Jag gråter och snäser. Samlar ihop mig. Min älskling är tålmodig. Jag äter ett ägg och försöker dricka kaffe, men får inte ner något mer. Mår illa och får ont i magen. Vi åker in i morgontrafiken och jag sjunger högt till bilradion. Peppar mig. Vårt sjukhus växer åt alla håll och kanter, det är som att gå i en labyrint innan vi hittar rätt. Det är lugnt överallt. Kvinnan i receptionen är trevlig. I väntrummet bjuder en kvinna på whiskypastiller och vi har det småtrevligt.
   Läkaren, som är i min egen ålder och väldigt kunnig och erfaren, till och med professor (tack Google)  ler så varmt mot mig att jag känner mina farhågor skingras som rök i vinden. Hon går igenom allt med mig i lugn och ro och när jag berättar lite kort om att jag svimmat när man satt in spiral och med min fruktansvärda upplevelse efter galloperationen på uppvaket säger hon direkt; - Den provtagningen vi behöver göra i livmodern kommer vi att göra i narkos. Du ska få  sova. Om det känns bra för dig, känns det bra för mig. 
   Jag häpnar. Har aldrig hört en läkare säga så tidigare. Hon är mjuk i sin undersökning och det tas prover och ultraljud. Hon kan inte se något som helst misstänkt, men behöver ändå göra undersökningen jag nu ska få i narkos. Det tar säkert några månader, innan jag blir kallad, det är inte akut men måste göras och jag känner mig glad. Jag går med en ung undersköterska som tar mina prover. Hon är så rar. Får en släng av dåligt samvete, ska jag ta upp en plats med narkos? Är det inte lite väl överdrivet?  Hon klappar mig på armen och säger - vet du, de flesta väljer narkos och jag skulle göra precis som du. Jag blir stöttad i mitt beslut.  Lättad och tacksam.

Glad för att jag stått upp för mig själv. Glad över att min läkare lyssnade på mig och verkligen hörde vad jag sa.