Våga vidare

Igår gjorde jag något utan nästan att tänka. Tog ett steg i en riktning jag egentligen bestämt tidigare inombords. Och plötsligt var det dags. Skrev en text om mobbningen jag blev utsatt för. Skickade den vidare. Och blir det något mer av det så lovar jag att tala om det. Efteråt kände jag mig nästan upprymd och sedan rädd. I den ordningen. Jag tittade på min man och sa gjorde jag just det här? Och sedan var jag förstås vaken halva natten med mina rullande tankar. Men jag ångrar inget. Jag försöker ta mig vidare framåt på det sätt som jag tycker mest om; att berätta. Att dela.

I helgen var jag och både såg Stina Wollters tavlor på Konsthallen i Katrineholm, lyssnade på hennes invigningstal och sedan en timmes författarmöte och så bonuset; Stina och hennes man Micke bjöd på några låtar från deras platta. OCH. Sedan fick jag min bok signerad och det var ett så otroligt varmt möte. Stina mötte precis alla och kramade om, tog selfiesar och gav av tid och värme. Vi har haft en del kontakt genom åren, hon har läst min bok och jag inser ju samtidigt att en person som hon, som alla vill ha en bit av, lätt får  lite för mycket av människor så jag visste inte om hon skulle komma ihåg mig. Men som hon gjorde! Hon for upp, kramade om och pussade mig och vi gjorde en liten plan för hösten!



Och med det i bröstkorgen så tog jag nästa steg på ett annat sätt igår kväll. Håll tummarna att det tar mig vidare!